Det var för några år sedan som John Bogren började med linvandring på höga höjder. Han studerade då till arkitekt på Chalmers tekniska högskola och höll på med klättring när en kompis introducerade honom till slackline, som det också kallas att balansera på slak lina.
– Vi hängde upp linor i Slottsskogen och tränade på några decimeters höjd. Men så råkade jag falla på ryggen och tappade andan. Jag blev ganska skakad och ville inte fortsätta efter det. Jag tyckte det var alldeles för osäkert, så jag fortsatte med klättring i stället.
Måste våga lita på utrustningen
Men när han skadade fingrarna och tvingades ge upp klättringen gav han slackline en andra chans.
– I samband med en festival gick jag på en riktig lina högt över marken, en så kallad highline. Det fina med det är ju att man inte slår i något om man faller. Det är klart att det var ett visst obehag i början men genom klättringen så hade jag lärt mig att våga lita på att utrustningen och säkerhetsanordningarna fungerar.
Nyss har John mött upp vid parkeringsplatsen i Fjällbo park i Utby. Några minuter senare befinner vi oss på en bergstopp i det natursköna området med milsvid utsikt. Mellan två berg har John och hans vänner i Slacklife Göteborg spänt upp en 50 meter lång lina på cirka 20 meters höjd.
– Det är så mycket som är härligt med linvandring på höga höjder men framför allt är det känslan av frihet. När man faller och bara har luft omkring sig upplever man en stark frihetskänsla. Det är nog det närmaste jag kommit upplevelsen att kunna flyga själv. Det finns inget som stör. Man har bara sig själv, den tunna linan och en massa natur omkring sig. Då känner man sig nästan odödlig.
Klarade bara tre steg
Den stora utmaningen ligger i att kunna bibehålla fokus vilket inte alltid är så enkelt, särskilt inte i början.
– Det tog ett halvår innan jag kunde gå mer är tre steg på linan. Jag kom inte förbi det eftersom jag inte var tillräckligt koncentrerad. När jag lärde mig att fokusera på linan och hur den rör sig kunde jag gå mycket längre. Man kan jämföra det med meditation. Man måste fokusera på balans och andning och hur kroppen rör sig. Allt måste fungera som en enhet för att man ska kunna ta sig fram på linan.
John och hans vänner spänner upp linor på olika platser i Göteborgstrakten. Linorna brukar hänga uppe några veckor varje gång. Varje linvandring börjar med en kontroll av säkerhetsanordningen och linan så att den inte har skadats sedan sist. Under perioderna då de inte kan träna på höga höjder hänger de upp linor i parker och tränar på några decimeters höjd. Fördelen med att gå på låga höjder är att det är lättare att träna teknik och trick när man är nära marken och snabbt kan komma upp på linan igen efter ett fall.
John är uppvuxen i Partille som barn nummer två i en syskonskara på tre. Pappan var ingenjör på Volvo och mamman arbetade inom vården men var hemma när barnen var små.
– Det roliga är att jag går på lina nästan rakt över barndomshemmet säger han och pekar mot höghusen längs med Alingsåsvägen där han växte upp.
Snäll – och bra i matte
Som barn var han inte särskilt modig, säger han. Inte den som utmanade ödet direkt även om han ibland brukade testa balansen på de höga klipporna i Lexby. Datorer var hans stora intresse och han trivdes bäst med att teckna, läsa japanska serier och skapa bildkonst i 3d-format. I skolan blev han omnämnd av klasskompisarna som snäll och väldigt bra i matte.
– Det var min identitet, haha. Jag var ganska nördig och hade nördiga kompisar som gjorde nördiga saker. Vi hängde mycket i spelhallar och sysslade med rollspel. Det gör jag fortfarande.
Intresset för naturen är något som har kommit i vuxen ålder. Tidigare fanns det inte riktigt plats för det och det var heller ingenting som han saknade. Med klättring och linvandring vaknade vurmen för naturen och hans äventyrliga sida till liv.
– Friluftslivet har påverkat mig jättemycket. Det känns lite som att jag hittat hem och jag är tillfreds med mig själv. Jag är fortfarande nördig och det är spännande att låt det nördiga samsas med det som är mer äventyrligt och spännande, säger han och fortsätter
– Som i går så stormade det här uppe och linan svajade och det var svårt att hålla sig uppe. I morgon kommer några kompisar hem till mig och då ska vi spela rollspel, du vet alver och orcher och sådant.
Att spela rollspel har blivit en betydelsefull sysselsättning eftersom det är ett sätt för honom att umgås med andra. Det är svårt att tro denne utåtriktade unge man som står framför mig när han påstår att han har svårt att interagera med andra.
– Det har känts så, särskilt när jag var yngre. Jag har alltid haft lite svårt att förstå mig på människor. Det kanske beror på en diagnos, jag vet inte. Men när jag spelar rollspel är det mycket lättare. Det är ett kravlöst sätt att umgås på och det finns en gemenskap i nördigheten, haha. Det är mitt sätt att vara social på.
Ser livsfarligt ut
John gör sig redo att ge sig ut på highlinen. Han tar av sig skor och strumpor och fäster sig i säkerhetslinan. Även om linvandring ser livsfarligt ut är det trots allt helt säkert. Allt är minutiöst kontrollerat och man fångas alltid upp i säkerhetslinan vid ett fall. John berättar om platser runt om i världen med linor över stup och floder som är upp till tre kilometer långa och spända hundratals meter över marken.
– Nästa mål är en lina i Uddevalla och så vill jag gå en lina i Stockholm som jag gått tidigare och se om jag har blivit bättre. Och i Norge finns det en lina som går över ett stup på 400 meters höjd. Den skulle jag vilja testa.
John Bogren
Ålder: 28 år.
Bor: Lägenhet i Högsbo.
Gör: Arkitekt, linvandrare.
Familj: Mamma, pappa och syskon.
Intressen: Teckning, brädspel, film , musik, indiemusik mest. Sjunger i Göteborgs indiekör.
