Uppdrag: Sprida läslust

Från Bergsjön-barn till Sveriges läsambassadör. Bagir Kwiek kände sig så hedrad och omtumlad när Kulturrådet 2019 tilldelade honom uppdraget att han hade svårt att sätta ord på upplevelsen. Att det var ett uppdrag som han ville utföra tillsammans med andra romer och bygga broar mellan romer och majoritetssamhället hade han klart för sig. I samma stund satte han upp tre mål som han ville uppnå på vägen.

Historien inte äldre än minnena

Ett var att skriva om romska författare och väcka intresset för romsk litteratur bland både romer och andra. Ett annat var att få biblioteken att utse romska läsambassadörer och lyfta romsk litteratur. Och så det tredje - att uppmuntra romer att skriva ned sina berättelser.

– Vi romer har en muntlig berättartradition. Jag älskar den och hörde den när jag var liten. Min farmor samlade oss barn och berättade sagor och historier om våra förfäder. Men att berättartraditionen är muntlig gör den också sårbar. Historien är inte äldre än våra minnen. Jag tänker på romerna och Förintelsen och hur många viktiga historier som har gått förlorade eftersom vi inte har en tradition av att skriva. Vi måste hitta sätt att till vara våra historier på.

Sprider läslust från garaget

Nyss har Bagir Kwiek dykt upp på en elsparkcykel utanför bostaden i Kortedala. När han tillträdde tjänsten var det meningen att han skulle resa runt i landet och föreläsa och besöka bokmässor. Så blev det inte. Under året som gått har han spridit läslust från ett garage på Decembergatan som han gjort om till kontor. På gården leker ett av hans barnbarn med några kompisar. Hon, liksom Bagirs yngre barn, går i skola inne i stan. Det känns tryggast så, tycker han. Området är tufft att växa upp i. Själv trivs han i förorten. Han pekar mot en gångtunnel som leder mot Bergsjön. Där växte han upp och det var i Bergsjön som biblioteket blev en frizon och språket och litteraturen hans vapen. För det kunde gått åt ett annat håll. Många av hans romska jämnåriga vänner fastnade i missbruk och gick under. Bagirs räddning blev kampsporten och litteraturen. Men det var i tonåren efter år av mobbning och med insikten att han var en värdelös ”zigenare” i mångas ögon.

– Skoltiden var tuff. Jag kunde få stryk av den anledningen att jag var rom. Det fanns kilar i skolan som sade att de hatade zigenare. Jag förstod inte varför jag var så hatad.

Drömde om ett gott liv

Bagir föddes i Kosovo och var ett år gammal när han tillsammans med familjen kom till ett flyktingläger i Flen. Föräldrarna möttes i nuvarande Kroatien och hade tidigare levt i stor nöd på olika håll i Östeuropa.

– Mamma var gatubarn. Hon har berättat att hon överlevde genom att tigga och elda kastanjer för att ha något att äta. Jag är förvånad över att hon klarade sig. Det värsta är att det är nästan lika illa för Romer i Kosovo idag. Jag har själv sett hur romer lever på soptippar. Det är fruktansvärt. Mammas historia är inte alls ovanlig.

När föräldrarna fick chansen att komma till Sverige tog de den. De drömde om ett bra liv men deras erfarenheter gjorde det svårt för dem.

– Pappa var traumatiserad efter kriget. Och så mamma med sin bakgrund. De hade ingen framtidstro och de litade inte på myndigheter. Jag växte upp med en oro och misstänksamhet. Vi hörde från andra romer att i Sverige kunde myndigheterna ta barn från romer. Den rädslan hade jag och mina syskon hela tiden så vi pratade aldrig vårt språk när andra var i närheten.

Självuppfyllande profetia

Som ung man lärde han sig att slå tillbaka om det behövdes. Men en slagskämpe blev han aldrig. Kampsporten gjorde honom koncentrerad och lugn och självförtroendet fick en kick. Men han bar på en ilska som inte alltid gick att kontrollera.

– Jag fann mig inte i att bli illa behandlad. Ibland överreagerade jag. Det blev en självuppfyllande profetia, jag är precis så dålig som ni säger. När människor fick veta att jag var rom så var jag bara en smutsig och lögnaktig ”zigenare”. Att bli arg var ju fel sätt att kämpa på insåg jag så småningom. Jag vill göra det bättre för mina barn och deras barn. På så sätt är jag definitivt en aktivist – någon som ser att något är fel och vill förändra. Men jag är inte aktivist av val utan för att jag måste.

Bagir blev pappa när ha n var 17 år. Han tog föräldrarollen på största allvar. Dottern blev viktigast av allt. Det i kombination med intresset för böcker och att han tränade kampsport höll honom borta från gatan. Han återkommer till hur det gick för många av hans romska vänner. Flera av dem förlorade sina liv till knarket och familjer slogs sönder. Han kommer in på ett mörkt kapitel i romernas historia, den om fördomar och diskriminering. För antiziganimsen är en verklighet för romer och sätter djupa spår. Han kommer ihåg hur han som barn var med om att familjen jagades bort från en camping för att de var romer. Samma sak har han upplevt med sina egna barn. Antiziganismen finns överallt i samhället och han möter den fortfarande. Han skakar på huvudet när han berättar om tjänstemän han mött i jobbet som pratat om romer som en ras och sagt till honom att ”säg åt ditt folk att skärpa sig”.

– Det finns undersökningar som visar att 60 procent är negativt inställda till romer. Många vet inte ens om att man säger rom och inte zigenare. I Sverige finns det en plan sedan tio år tillbaka att 2032 ska romska barn ha samma rättigheter som barn i majoritetssamhället. Det är alltså en 20-årig strategi för att bli bemött på samma sätt och ha rätt till sin identitet. Det visar hur illa det är. Men det har blivit bättre. Romer syns mer idag men vi behöver synas mer.

Uppgift att synliggöra romer

Genom åren har Bagir haft många uppdrag som syftar till att synliggöra romer och den romska kulturen. Han har skrivit böcker, initierat utställningar arbetat i EU-projekt som hjälpt romer att starta företag. Och så har han varit med och byggt upp Romano center – ett medborgarkontor för romer. När uppdraget som Sveriges läsambassadör löpt ut vet han inte säkert vad han ska göra. Han planerar att skriva en bok för att ta till vara på sin mammas levnadshistoria. Han pratar om sin romska identitet idag och funderar på vad den egentligen innebär. Han har rötterna i både katolicismen och islam. Det har aldrig varit ett problem. Det är inte religionen som förenar romerna.

– Det är identiteten som är viktig. Det finns ett gemensamt lidande som alla romer delar oavsett var man kommer ifrån. Men det finns en annan bild av det romska livet som är positiv och det är den starka gemenskapen och styrkan som finns i oss. När jag tänker på det hemska som hänt i historien kan jag också tänka att vilket folk vi är som har överlevt utrotning och eliminering av vårt språk och vår kultur. Men vi hade aldrig klarat oss utan goda människor som låtit oss finna på våra villkor. Utan medmänsklighet hade vi aldrig överlevt.

Mathias Pernheim

mathias.pernheim@stampen.com