Fick ett mail från Västtrafik. De meddelar att de ska dra in något som är bra, nämligen automatisk kontoladdning. Med denna funktion behöver man aldrig bekymra sig över om det finns pengar på kortet. Det är bara att stämpla in och åka.
I ett i övrigt osedvanligt krångligt biljettsystem finns här paradoxalt nog något som är alldeles utmärkt. Men från nyår tar Västtrafik bort denna utmärkta service.
Då är man tillbaka till tiden när man inte var helt säker på hur mycket pengar som fanns på kortet. Och inga laddningsautomater i närheten (i Stockholm finns de på snart sagt varje tunnelbanestation).
Enligt Västtrafik är automatladdningen för många kunder ”svår att använda”. Svår att använda? Det finns väl inget enklare, att bara stämpla in och åka. Det är som att köra en elbil som laddar sig själv under färden. Hur kan någon uppleva detta som svårt?
Dessutom skriver man att tjänsten ”drabbas av regelbundna störningar”. Inte mitt kort.
Och att det är en ”gammal teknik”. Jo, var den inte det redan från början?
Men den verkliga orsaken till förändringen är att Västtrafik vill tvinga oss att använda ToGo (en app de köpt från Afrika) istället. Då ”slipper du att hålla reda på ett Västtrafikkort”, står det. Hur svårt är det att hålla reda på ett kort?
Det går faktiskt snabbare att plocka upp kortet ur plånboken än att skriva in resan i mobilen. Och man kan givetvis inte se saldot på kortet i appen. Man vill ha bort kortresenärerna.
Det påminner mig om företag som aviserar en prishöjning genom att tala om hur bra de är. Längst ner står det litet diskret att de höjer priset. Fast det skriver de inte, det står ”Ditt nya pris är…” Oj, har jag fått ett sprillans nytt pris, så trevligt. Och aldrig står det vad det gamla var.
När vi ändå är i gång, vad mer kan vi klaga på hos Västtrafik? Att man måste försöka stuva in sin cykel i bagageutrymmet på landsvägsbussen och inte hänga upp den bak som på alla andra länstrafikbolag, har jag redan ondgjort mig över.
Däremot inte på att det saknas WiFi på Västtrafiktågen, något som alla andra tågbolag har.
Nu kanske ni tycker att jag låter som en sur gubbe. Gnällgubbar finns det gott om. Innan man i hastigt vredesmod lyfter mobilen för att ringa och klaga kan man slå på kameran och vända linsen och tänka ”Så här ser en surgubbe ut”.
För egen del är detta inte nödvändigt. Jag trivs väldigt bra som sur gubbe, är helt rättcastad för den rollen. (Min kära svägerska säger att hon ska ge mig en polismössa i julklapp.)
Att vara genuin surgubbe betyder att det aldrig är något krångel eller tekniska problem. Ilskan laddas automatiskt.
Tallyo!
