Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Carl-Einar Häckner, krönikör.
Carl-Einar Häckner är krönikör i Göteborgs-Postens helgmagasin Två Dagar.

Carl-Einar Häckner: Varje år försvann nyckeln till logen på Liseberg

GP:s krönikör Carl-Einar Häckner gör ett oväntat städfynd och funderar på hur många nycklar det blir på tjugo års varieté.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Blev erbjuden att göra en reklamfilm i min replokal, som en makeover och för att fixa till. Städa. Jag tackade nej av flera skäl. Ett är att det inte går och göra en reklamfilm på två minuter om min replokal. För mig är det en hel säsong av 50-minutersavsnitt med feta cliffhangers. Replokalen är ett kreativt kaos. Väldigt mycket saker. Jag vet var allt finns i replokalen. Men förpassar vetskapen om det till den bakre delen av hjärnan, där det hamnar i en tillsynes enorm röra av lådor, hyllor, rum och vrår. Men om du frågar: ”Vet du var den kossan i plast är, den som du hade i Skärvor-föreställningen?” Då vet jag.

Få människor får tillträde till replokalen eller har sett alla rum. Det är skönt med en plats som är så egen och personlig. Lite konstig, som sin egen släkt nästan. Rekvisitan är min familj. Den är mitt jobb.

Det finns ett rum där jag kan repa. Där brukar jag vara mycket.

Men replokalen har också labyrinter, extra rum, förråd och vrår.

Kan inte berätta mer. Det är hemligt.

LÄS MER: Det var fint att tända ljusen för min syster

Jag städar replokalen, men stoppar mig själv i mitt flow, för bakom några VHS-kassetter från 90-talet hittar jag en nyckel som sitter ihop med en stor metallplatta som det står ”Loge nummer 10” på. Min borttappade logenyckel till Liseberg, som jag hade när jag spelade varieté där. Så som jag har letat efter den.

Danne, som är scenchef på Liseberg, har frågat efter den flera gånger. Eller rättare sagt frågat efter dom. Det måste vara plural.

Varje år försvann logenyckeln. Borttrollad liksom. Jag fick alltid en ny av Danne när säsongen skulle dra i gång. Vi log lite åt varandra, det var som en del i en cirkel som skulle slutas. En återkommande rutin för att lägga saker på plats i relationen. Vi visste var vi stod och var vi hade varann. Till slut fick jag en huvudnyckel som öppnade alla dörrar även till baksidan av scenen. Tillhörigheten till Lisebergs scen, där jag varje juli hade mina väskor i tjugo år, är det närmsta jag kommit ett jobb. Den superviktiga huvudnyckeln tappade jag aldrig bort, för den hängde på min privata nyckelknippa.

LÄS MER: Jag undrar om dagens ungar leker krig

Dom där logenycklarna som försvann var ­undermedveten manipulation.

Plockar vidare lite bland några förnicklade burkar när jag hör mig själv skrika till. Förtjust konstaterar jag: Ännu en logenyckel som har kommit fram. Funderar på att skaffa en spann och lägga dom i.

Tjugo års varieté. Det blir många nycklar. Huset som logen låg i finns inte kvar. Inte logerna heller. Inte låset. Men det är inte mitt problem.

Carl-Einar Häckner är trollerikonstnär. Aktuell med och städa replokal och inspireras av konstens alla uttryck för att kommunicera med min musa.

LÄS MER: Första dagen i Berlin var en chock med alla intryck

Äter: Vegetariska kåldomar med grön­saker. Svamp- och ostpannkaka. Glutenfria våfflor med sylt. Och pizza med salami och extra köttfärs.

Ser: Som vanligt på Youtube. Bob Dylan. Och Manchester United-­supportern Mark Goldbridge och alla andra United-fans som dramar över klubbens framtid.

Läser: Shakespeares sonetter. ”Familjen”, en intressant reportagebok. Poesi av Louise Glück. Och Klas Östergrens nya ska jag börja på.

Missa inte det senaste från Två Dagar!

Nu kan du få alla reportage, spaningar och tips från GP:s helgmagasin Två Dagar som en notis direkt till din telefon. Klicka på följ-knappen vid taggen Två Dagar, i mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.