Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Bild: Pia Koskela

Varför känner alla sorg i Göteborg?

Bilden av Göteborg är synonym med vitsar, goa gubbar och Dans på Brännö brygga. Samtidigt visar nutida populärkultur på ett tungsinne och melankoli. Sofia Andersson har vandrat i en stad där sorg är ständigt närvarande och sökt svar på var den kommer ifrån.

På en trettio minuter lång promenad genom centrum förekommer ordet ”sorg” ett tiotal gånger, om du tittar noga. Det står skrivet i gemener och versaler i rött, svart och grönt. På baksidan av en trafikskylt vid Fjällgatan, på Nordostpassagens provisoriska byggarbetsplats och på ett toalettlock på en bar på Andra Långgatan.

”Det svenska vemodet” är en del av vår nationella mentalitet. Det tycks ha en särskild plats i Göteborg. Vädret har gjort oss slutna, mer benägna att prata om det som svider än om yta.

Här har havsvinden örfilat oss genom uppväxten, här råder ständig kondens och inget paraply i världen kan förutse regnets riktning. Vädret är grått, än sen då?

Jo, vemodet märks i vingliga vagnar om morgnarna. Alltid på gränsen till att spåra ur. Det syns i älvens grumliga vatten, som finns i ögonvrån var du än befinner dig, och i esteternas näste Schillerska. Där fick den bitterljuva populärkulturen fäste bland konsteleverna, som skulle bli Göteborgs textförfattare. Med tung kajal och grepp om penseln lät de sig inspireras, för sorg och kreativitet hör ju så ofta ihop. De bolmade sedan falskleg-cigg på café Java, en dunkel tillflyktsort. Inrökt och mer bamba än den faktiska bamban. Jag har lärt mig att göteborgaren slår underifrån. I vissa fall är den kaxig, självgod och ska minsann visa att näst störst siktar högre än näst bäst. Andra gånger är den melankolisk, sjunger om kamp och ger sken av att ha gett upp, innan den ens har försökt. Var kommer detta underifrån-­perspektiv ifrån?

Bild: Pia Koskela

Göta älv-leran har satt sig på självförtroendet

Inför grundandet av staden såg Gustav II Adolf sitt folk klafsa omkring i gyttjan. Han frågade sina följeslagare om marken inte var alldeles för blöt för att bygga en stad på och Johan Adler Salvius, som studerat stadsbyggnad i Holland, svarade: ”Det tror jag inte, Eders Majestät. Man kan påla och man kan dränera”. Sagt och gjort. Kungen pekade med fingret och yttrade de kända orden ”här ska staden ligga”. 400 år senare sjunger Håkan Hellström om att försöka bli av med Göta älv-leran, som satt sig på själen och självförtroendet. Bad Cash Quartet flyr sina Dirty days och i Balladen om Brunnsparken sjunger Alice B om duvorna ”som borde flyga iväg, som så många av oss iväg”.

Vad dessa textförfattare vill fly ifrån är inte uppenbart. Göteborg som plats, är lätt att tro, men kanske är det just staden som föder kreativiteten? De ovan nämnda bor kvar. Ett faktum som talar för att tesen stämmer.

Norrlänningen och komikern Ola Söderholm flinar åt göteborgarnas egenkärlek i sina föreställningar. Det finns ingen som har en så intensiv relation till hålan de kommer ifrån som pop- och rockpoeter från Göteborg, säger han. Enligt honom namedroppar göteborgaren platser som ingen annan men det handlar inte bara om geografi. Alla ska också förstå hur hårt det är i Göteborg. ”Oh this town kills you when you're young” sjunger Henrik Berggren i låten Shoreline, men när du frågar ”aha, du växte upp i Nairobi?” svarar göteborgaren ”nä, i en villa i Örgryte”, raljerar Söderholm och avslutar: ”Det fanns ingen annan väg ur ghettot än bandet. Det eller Chalmers”.

El Perro del Mar.. Bild: Alex de Brabant

”Melankoli är en liten platå du kan stå på”

El Perro del Mar, eller Sarah Assbring som hon egentligen heter, är en av de musiker som lämnade Göteborg för Stockholm. Att stanna var aldrig ett alternativ. Målet var hela tiden någonting annat, längre bort. I denna strävan uppstod en viss sorg.

– Under uppväxten synade jag mig själv och tänkte ”jag kanske inte klarar av att lämna?”. När jag insåg att jag kunde göra någonting konkret av den känslan blev det musik. Melankoli är en liten platå du kan stå på. Tippar du över blir den till depression och det är inte krea­tivt för fem öre, utan en sinnesstämning som gör dig handlingsförlamad. Men det handlar om den klassiska eskapismen och den har jag gemensamt med andra Göteborgsmusiker.

Stadens musikliv präglas av en isolering, enligt Sarah Assbring. Många tillbringar tid i sina egna studios och i musiken finns ett allvar, någonting som behöver sägas. Hon pratar om en stad med egensinnig musik. Artister och band som The Knife, Jens Lekman, Studio, Broder Daniel och Tough Alliance skapade egna sound som förändrade hela Sveriges musikklimat.

– Det finns en svärta i Göteborg. När jag bodde där var man misslyckad, gjorde musik vid sidan av någonting annat och drömde sig bort. Det fanns en ledsamhet i ens självidentifikation som musiker, säger hon men ser också ett kaxigt skällande mot Stockholm:

– Där gör vissa musik för att rikta sig till de stora skivbolagen. I Göteborg finns snarare inställningen: vi skiter i er, för vad kan ni ge oss?

Sarah Assbring lämnade med anledning av en rad personliga sorger som hade kommit att förknippas med Göteborg, men var länge beroende av miljöerna för att kunna skriva. Hon ser det romantiska i kärvheten, i att skramla fram på en långsam spårvagn och i att cykla från studion vid Vagnhallen Majorna till lägenheten på Friggagatan.

I dag vänder hon sig mindre inåt, tittar i stället omkring sig för att hitta ämnen att skriva om. Det själv­tvivel och den längtan som hon upplevde som yngre tror hon att många göteborgare har haft gemensamt genom historien.

– Innan jag fanns var Göteborg en riktig arbetarstad med det stora hamnlivet, som präglade staden. Amerika­linjen gick från hamnen. Man kunde ta sig ut i den stora världen men gjorde det inte alltid. Folk stannade, fastän de kanske ville någon annanstans. I det finns en slags sorg. I musiklivet fanns drömmar om att bli en rockstjärna men också en övertygelse om att man inte skulle klara av det, innan man ens hade försökt.

”Det kunde gått åt helvete på riktigt”

I Peter Birros miniserie Upp till kamp, som sändes på SVT 2007, skildras ett dels uppgivet, dels kaxigt Göteborg genom vännerna Tommy, Lena, Erik och Rebecca, som tillhör den så kallade 68-rörelsen. De gör uppror mot etablissemanget och sin föräldrageneration, rör sig på Cue club, spelar i band och drömmer om ett liv i Amerika. Fartyg lägger till och kastar loss på kajen, så som de alltid har gjort. Sverige är en av världens ledande varvsnationer. Under 50- och 60-talet accelererar utvecklingen med Götaverken Arendal och byggdockor vid Eriksberg.

Tommy jobbar som svetsare på varvet. Han bär skinnjacka och dricker öl i chefens buttra ansikte. Varvskrisen ska snart slå hårt mot Göteborg och nära 20 000 personer kommer att förlora sina jobb. Flera kilometer av Norra Älvstranden ska ligga öde.

Håkan Strömberg, historiker och pedagog på Göteborgs stadsmuseum, ser krisen som ett scenario där staden hade kunnat gå under. Andra varvsstäder, som en del i norra England, återhämtade sig aldrig utan är i dag fulla av igenspikade hus och träd som växer på taken.

– Det kunde gått åt helvete på riktigt men Göteborg hämtade upp sig. Andra industrier, så som Volvo och Astra Zeneca, samlade upp folket. Vi hamnade i en dipp men ingen katastrof.

Göteborgs underifrån-blick grundar sig i relationen till Stockholm, tror han. Han ser en självgodhet som går igen i både musik och stadsbyggnad.

– Här finns ett uppkäftigt skällande. En proletär mylla och en viss ilska över att Stockholm är störst och får alla resurser. Där kan de förhäva sig med Globen och annat, men här håller vi oss på en viss höjd.

I filmen Känn ingen sorg gestaltas en närmast parodisk version av Göteborg. Landmärken, i form av kända ansikten och miljöer, avlöser varandra. En stund sprakar gatorna i en slags glättig Gbg-saga, i nästa slår folk halvt ihjäl varandra på regnblöta kullerstenar, i en tredje vrider Tomas von Brömssen upp sin göteborgska till Albert & Herbert-nivå. Känn ingen sorg är filmatiserade vykort, som hittade i Nordstans turistinformation.

I Joel Almes inmarschlåt till IFK Göteborgs matcher går melankolin att spåra.. Bild: Michael Erichsen

Melankoli går att spåra också i fotbollen

Vad som utmärker Göteborgs själ, finns det olika åsikter om. Svaren styrs av intressen. Fotboll är ett av dem, och också där går melankolin att spåra. ”När vi kastar våra tomma glas finns det alltid någon med hjärtat kvar” sjunger Joel Alme i IFK Göteborgs inmarschlåt Snart skiner Poseidon. Den skrevs på ett tåg, bredvid en tant som grät för att hennes man gått bort, har Alme berättat. Med låten ville han ta ett steg bort från det käcka och plastiga.

Poseidon och Gustav Adolf är två av de monument, genom vilka Göteborg manifesteras. Den bäst placerade, som har finast utsikt och som flest invånare ser från sina vardagsrum, är dock den sörjande Sjömanshustrun, även kallad Kvinna vid havet. Hon upprättades strax efter Första världskriget och spanar efter de sjömän som aldrig kom tillbaka. Men den sorgliga bakgrundshistorien definierar inte Göteborgs stadsbild överlag, enligt Håkan Strömberg.

– Sjömanshustrun är ett krigsmonument och de är sällan glada. Det var också så kvinnor gestaltades under den tiden. De fick inte ta för mycket plats. Göteborg har överlag fler framgångsrika kaxiga män som står på sina socklar, och få gråterskor.

Jaha, tänker jag, och promenerar till hustruns fundament. Området har mer själ än hela Avenyn, där stenmännen bor. Runt Sjöfartsmuseet gör sig sorg-klottret påmint igen. Längs liden passerar tusentals resenärer dagligen. Genom regnstänkta spårvagnsfönster ser de taggen på elskåp, fasader. Vad läser göteborgarna in? Är ordet en tröst, provokation? Framkallar det vårt svenska vemod?

Jag funderar på vad upphovspersonens syfte är. Börjar sedan gräva. Kanske är de flera, för ingen individ har väl tid att skriva ”sorg” från Askim till Hisingen? Via vänners vänner får jag till slut tag på en mejladress, dit jag skickar mina funderingar. Inget svar.

Bild: Pia Koskela

Stadens identitet en generationsfråga

År 2018 är planeringen av Västlänken och Karlatornet i full gång. Att vara aktsam om en stads identitet är viktigt, tycker Sarah Assbring. När hon besöker Göteborg i dag ser hon en ”eventstad” och inte den levande undergroundstad som hon växte upp i under 90-talet. Hon pratar varmt om antikvitetsaffärer, rustika caféer och svartklubbar.

– I dag är de ersatta av härliga boutiquer och restauranger, som turister gillar. Det finns någonting farligt i att städa bort. Man måste föda kulturen någonstans. Var finns det småskaliga, som också hjälper en stad att skapa någonting? Var ska ungdomar ta vägen? De har inte pengar till att äta flådiga middagar och dricka naturvin, säger hon och fortsätter:

– Ordet ”sorg” är starkt och en genial tag, egentligen. Jag ser det som att man har sålt ut Göteborg. Då är det fint att skriva ”sorg” på utsålda byggnader.

En stads identitet är en generationsfråga, tror Håkan Strömberg och förklarar sin teori: om ett tag, när det inte längre finns aktiva och levande minnen kvar av att jobba i hamnen, kommer ryktet om ”hamnstaden” att försvinna i historiens dimma, precis som ”staden med murarna” gjorde.

– För att Göteborg ska komma ur sitt underdog-perspektiv krävs att staden rent konkret blir större, mer ekonomiskt framgångsrik och får ett större kulturellt kapital än Stockholm, säger han.

– Om Västlänken bara blir ett hål och Karlatornet bara en ofärdig byggarbetsplats blir det en historia. Kanske den om staden med hybris. Om högkonjunkturen håller i sig och Den nya staden står klar 2035, blir det en annan historia. Kanske den om den framgångsrika staden.

Tre Göteborgsmusiker om stadens identitet

Matilda Sjöström

har släppt två skivor tillsammans med Nils Dahl under namnet Steget. Som soloartist kallar hon sig Det brinner. Texterna beskrivs ofta som starka, ärliga och framför allt Stegets musik innehåller en stor dos melankoli.

– Jag skulle beskriva Göteborgs identitet som en hamnarbetarstad med ­havet i ryggen. Den kalla, råa fukten tar sig in till själva märgen och har på något sätt satt sig i oss allihop. Grått, rått och mörkt och därför håller vi ihop. Låter kanske klyschigt men jag älskar det. Jag tänker att regnet, vinden och att vi ständigt lever i det gråa påverkar oss och gör att vår identitet är lite deppig men jag tycker att det är där i som det vackra bor. Att våga visa sig liten och svag är mer vågat än att vara storstadsfräck och ytlig. Vi tänker inte gömma oss bakom fasader utan är dem vi är. Det finns ryggrad och stolthet i det. Det är ingen fejk inblandat. Innerligt och ärligt. Det är min grej. Det glada är så flyktigt. Vi måste jobba med det sorgliga hela tiden för att kunna andas. Det finns inget mer betryggande än att veta att vi inte är ensamma. Alla bär sorgen med sig och det gör den fin. Därför måste vi sjunga om den.

Timo Räisänen

har spelat i en rad popband, bland annat i Her Majesty och som gitarrist i Håkan Hellströms band, men gick solo år 2004. Under en turné 2016 tolkade han Ted Gärdestads låtar och förra året släppte han sitt första album på svenska med titeln Tro, hat, stöld.

– Göteborgs identitet varierar lite. Som sämst finns här en påklistrad professionalism, då stan blir nervös och inte vet hur den ska förhålla sig till sig själv. När det är som bäst är göteborgsandan ganska sann. Vi är avslappnade, snälla och okomplicerade. Jag förstår vad som menas med melankolin, men jag tycker att det finns andra städer som är mer tragiska. Som Eskilstuna till exempel. Sverige i stort har en tradition av att göra hits i moll, men med en form av power i det. Exempel är The Final Countdown, där det finns en känsla av vinst, och Baby One More Time, som skrevs av Max Martin. Det sorgliga talar till många, särskilt om man lyckas blanda vemodet med någonting annat. Jag tror det sorgliga har att göra med de mörka årstiderna och vår sociala slutenhet. För mig är Göteborgsmusik synonym med Broder Daniel. Men jag tycker snarare att de är naiva än melan­koliska. När debuten kom var jag 16 år. Jag såg den som hoppfull, tänkte: nu kör vi och tar över den här jävla världen.

Glenn Udéhn

gör popmusik som är djupt rotad i Göteborg. Hans låtbank innehåller titlar som Tjackmanstorg, Vid kranarna och Drömmarnas kaj. I år släppte han sin andra skiva Det går åt helvete nu.

– Jag förknippar Göteborg med musik. Många stora band och musiker härifrån har färgat inte bara staden, utan hela Sveriges musikscen. Trots goa, glada och skämtsamma Göteborg, så blir många låtar dekadenta. Det visar att det finns något under ytan som vill ut och fram. Kanske är det inpräntat i oss sen den hårda tiden då Göteborg var en arbetarstad, kanske är det ett lillebrorskomplex gentemot Stockholm. Eller så är det för att det regnar 350 dagar om året.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.