Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Sara Kadefors är krönikör i Göteborgs-Postens helgmagasin Två Dagar.
Sara Kadefors är krönikör i Göteborgs-Postens helgmagasin Två Dagar.

Sara Kadefors: Vad hade hänt om jag blivit religiös?

GP:s krönikör minns sina försök att bli fräst, funderar på vad hade som hade hänt om hon hade lyckats – och möter (nästan) gud på operationsbordet.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Jag minns när jag försökte som fan att bli kristen och hur svårt det var. Hur mycket jag än bad hände inget och jag gick frivilligt på gudmöten i stan för att verkligen göra allt. Man hade ju inget med gud med sig hemifrån precis, bara hängt lite med missionskyrkans scouter i brist på annat. Men sen kom konfirmationen på stiftsgården i Bohuslän och ledarna var så snälla och verkade så tillfreds på nåt sätt, till skillnad från konfirmanderna från Hovås. Det var efter det som jag försökte bli kristen i alla fall. Det höll inte i så länge. Jag började dricka väldigt mycket i stället och det blev lite av en vana att bli riktigt, riktigt full. Det var ett tag sedan nu. Jag slutade dricka efter att ha svimmat på bakfyllan och slagit mig så hårt att jag fick åka till akuten. Nu för tiden går jag hem innan folk blivit gaggiga och det är ofta ganska tidigt. Vad är det med folk i min ålder? Har de inte fattat att fullast inte är tuffast längre? Att det är oskönt att sitta och svamla om gamla tider och kasta förolämpningar omkring sig för att nästa dag låtsas som ingenting?

Det närmaste jag kommer en religiös upplevelse i mitt liv är när jag en dag rullas in för operation.

Det är inte utan att man kan undra vad som hade hänt om man blivit religiös i stället. Hade man haft andra slags samtal nu, ett annat slags liv? En kväll hamnar jag på en fest med människor jag inte känner. Alla ser helt normala ut, och de dricker alkohol och skämtar. Men efter ett tag får jag en diffus känsla av att det är något, och ju längre kvällen lider inser jag att några är eller har varit med i samma församling medan andra bara är typ andliga. Det är klart att jag har hört om nyandlighet och fattat att det är ”the shit” just nu, men först nu, på festen, småfull och fyrtio år efter förra försöket, känner jag att jag också vill börja tro på nåt större – för att nästa dag inse att det fortfarande är alldeles för konstigt det som står i bibeln.

Andra i familjen är ännu inte lika övertygade ateister. En dag ringer min trendkänslige son efter att ha besökt en gudstjänst. Han är uppfylld av gemenskapen och hur snälla alla var: ”Man fick vin och kex!” Jag: ”Du kanske menar nattvarden?” Han säger vidare att nästa vecka ska han gå på gudstjänst igen, men innan dess står några andra events på schemat: en klassisk konsert, technoklubb och några riktigt smala biofilmer. Det är i skrivande stund oklart vad som i förlängningen kommer göra störst intryck, men jag välkomnar allt utom heroin.

Det närmaste jag kommer en religiös upplevelse i mitt liv är när jag en dag rullas in för operation. Jag gråter för att jag är så rädd och när jag ligger på operationsbordet hör jag kirurgen be narkosläkaren att hålla min hand. Narkosläkaren viskar med mjuk röst i mitt öra att kirurgen inte bara är extremt skicklig utan också en helt fantastisk medmänniska. Jag gråter igen när jag skriver det här, för det är så vackert att det faktiskt inte går att förklara.

Ser på: ”Idol” och hejar på Nike! Hon är allt jag skulle vilja vara.

Gör: Oroar mig för galningarna i USA, både väljarna och de republikanska politikerna.

Läser: Camille Kouchners ”La grande familia”, en oerhört stark skildring om de vidrigheter som pågick bland vänsterintellektuella i författarens familj i hennes barndom.

Missa inte det senaste från Två Dagar!

Nu kan du få alla reportage, spaningar och tips från GP:s helgmagasin Två Dagar som en notis direkt till din telefon. Klicka på följ-knappen vid taggen Två Dagar, i mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.