Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

SITTER PÅ RUTIN. Dennis Gyllensporre har erfarenhet från flera väpnade konflikter. Han har tidigare tjänstgjort i Sudan, Bosnien och Afghanistan. ”Det är bra att ha med sig, men samtidigt är det inte säkert att tidigare lösningar går att använda här.” Bild: Margareta Bloom Sandebäck

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Uppdrag: Mali för Dennis Gyllensporre

Dennis Gyllensporre är Sveriges näst högsta militära befälhavare. I dag leder han 13 000 FN-soldater från 55 olika länder i en av Afrikas mest komplicerade konflikthärdar. För Två Dagar berättar han om vägen från Skelleftehamn till Mali – och vart vägen fortsätter.

Exakt på avtalad tid ringer telefonen. Dennis Gyllensporre, militär befälhavare för FN-insatsen i Mali, har under veckan varit på resande fot ute på landsbygden men är tillbaka på sitt kontor i FN:s huvudkvarter i Bamako. Kontoret är inrett i en container. I bakgrunden surrar en fläkt. Den behövs, det är 38 väldigt fuktiga grader utomhus. Ljudet i telefonappen är perfekt. Att han låter lite tyst och lågmäld beror inte på uppkopplingen, det har en annan förklaring.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

– Vi har haft en ganska tuff vecka här med 30 skadade och två döda i olika stridsrelaterade insatser. Vi har också två stridssituationer som pågår just nu. Vi är i ett intensivt skede kan man säga.

Ökade oroligheter var väntat i samband med att regnperioden i Västafrika går mot sitt slut. Säkerhetsläget i Mali har sakta men säkert förvärrats och insatsen är just nu utan jämförelse FN:s farligaste. Flera olika beväpnade aktörer är inblandade och dessutom finns en ständig risk för självmordsbombare. Huvudstaden Bamako är dock någorlunda säker.

– Här är hotbilden inte lika påtaglig. Det är en livlig stad, det är mycket människor i rörelse, mycket handelsstånd och en intensiv trafik med mängder av vespor. Om man bara kommer hit är det svårt att förstå att landet plågas av en svår intern konflikt.

Komplex konflikt med många utmaningar

Steget från att vara chef för Försvarsmaktens ledningsstab i Sverige till att leda FN-styrkor i strid har gått snabbt. I juni ombads han att söka tjänsten och i oktober tillträdde han som chef för FN:s militära insats i Mali, MINUSMA. Ett uppdrag som innebär en hel del utmaningar. Konflikten är komplex med många olika etniska grupperingar och allianser som hela tiden förändras.

Bild: Margareta Bloom Sandebäck

Det är en vacker höstdag, en stilla lördag, när vi träffas första gången. Platsen är Dennis Gyllensporres arbetsplats på Försvarets högkvarter i Stockholm. Dagen efter ska han sätta sig på planet till FN:s huvudkontor i New York för några dagars möten med olika FN-toppar, och sedan åka vidare till Mali.

Efter en omfattande säkerhetsprocedur släpps vi på området. För Två Dagars fotograf har Dennis Gyllensporre tagit på sig sin nya FN-uniform. Tre guldstjärnor fastsydda på bröstet på uniformsjackan visar att hans militära rang skrivs generallöjtnant. På samma nivå finns det i Sverige bara tre andra och över honom endast en, Sveriges överbefälhavare, ÖB. Han har ett lagom fast handslag, stadig blick, prydlig frisyr och allt det där korrekta som man förknippar med en militär, inklusive en assistent som följer varje steg han tar.

Visar engagemang och intresse

Men efter en stunds samtal inser man att det finns en annan sida som inte stämmer med min, möjligtvis fördomsfulla, bild av officerare. Ödmjuk, lyssnande, resonerande och med ett knippe självdistans är han väldigt långt ifrån de skrikande befäl jag själv hade ­under min värnplikt. Är han ett ovanligt befäl?

– Nej det är jag inte. Det finns en föreställning att vi som är officerare är dogmatiska och ser allt i svart eller vitt, men så är det inte. I dag handlar ledarskapet inom försvarsmakten väldigt mycket om att ta till vara potentialen hos individerna. Riktigt så var det inte i mitten av 1980-talet när du och jag gjorde vår värnplikt.

Dennis Gyllensporre. Bild: Margareta Bloom Sandebäck

Den vanligaste fördomen han själv stöter på handlar inte om att han skulle vara dogmatisk eller alltid peka med hela handen.

– Jag är vegetarian och om jag går på en middag med nya bekanta blir de ofta genuint förvånade. ”Va, äter du inte kött? men du är ju generallöjtnant”. Själv förstår jag inte riktigt den kopplingen att man som militär måste äta kött, säger han och skrattar.

I stället tar han upp andra faktorer som han tror kännetecknar honom som chef. Som att kunna få med sig människor genom att själv visa ett stort engagemang och ett genuint intresse.

– Jag tycker själv också att jag som chef lyssnar. I grunden är jag en nyfiken person, jag tycker om att lära mig saker och jag är intresserad av hur folk resonerar och hur de har kommit fram till sina slutsatser. Därför tar en del föredragningar längre tid, för när någon kommer till mig med ett förslag vill jag verkligen veta hur den personen har resonerat.

Pappan kom från Turkiet

Han har själv haft många bra militära chefer under åren som han försökt plocka det bästa ifrån. Jag frågar efter förebilder och förväntar mig namn på kända militära strateger, men i stället nämner han sin pappa.

Fadern kom från Turkiet, pluggade i London och träffade Dennis mor på en semesterresa till Sverige. Han blev kvar och de flyttade till Skelleftehamn, strax utanför Skellefteå, som är Irenes hemtrakter.

– Under min uppväxt var det nog min pappa som var största förebilden. Han tog sig igenom en ganska svår period. Han var universitetsutbildad i England men fick inte tillgodoräkna sig det i Sverige och såg oftast inte glad ut när han kom hem från sitt fabriksarbete. Men han var envis, satte upp ett tydligt mål som han jobbade mot under en lång tid och utbildade sig till studierektor.

I skolan var Dennis en i gänget och det syntes på den tiden inga särskilda anlag för ledaregenskaper. Ungdomsåren kretsade mycket kring ishockey.

– Ishockey får man med modersmjölken i Skellefteå. Det är nästan en religion. Det spelades så fort det fanns is och på sommaren spelade man fotboll för att hålla i gång inför hockeysäsongen.

I tonåren infann sig sedan det han själv benämner som den gyllene perioden. Mopedåldern. Han får något drömmande i blicken när han beskriver sin gulaktiga Puch Dakota.

– Jag ångrar att jag sålde den. Det var verkligen en fantastisk tid, man kunde plötsligt röra sig på ett annat sätt och den frihetskänsla man fick, det var något speciellt.

Han säger sig ha präglats av det fabrikssamhälle han växte upp i. Få släktingar hade någon högre utbildning men samtidigt fick han ändå höra från sina föräldrar att man skulle ha ambitioner. Att studera var ändå ett sätt att kunna skapa möjligheter i framtiden.

MÅNGMERITERAD. Parallellt med sin militära karriär har Dennis Gyllensporre flera civila akademiska meriter. Han har en civilingenjörsexamen från KTH, mastersexamen i företagsekonomi från Warwick Business School, filosofie doktorsexamen från universitetet i Maastricht och är docent i statsvetenskap vid Försvarshögskolan. Bild: Margareta Bloom Sandebäck

Dennis Gyllensporre

Ålder: 54 år

Familj: Hustrun Helena och vuxna barnen Josefine, Caroline och Gustaf.

Bor: Östermalm, Stockholm.

Aktuell: Befälhavare för FN:s militära insats i Mali, MINUSMA.

Bakgrund: Tidigare chef för Försvarsmaktens Ledningsstab och Högkvarteret. Hans militära grad är general­löjtnant, den näst högsta graden.

Under uppväxten bar Dennis sin fars turkiska efternamn. Utländska namn var väldigt ovanliga i Skelleftehamn. Själv tycker han att det enbart var positivt att ha ett annorlunda namn, alla visste vem han var, och han kände sig lite stolt över sitt unika efternamn.

Även om han trivdes i Skelleftehamn började tanken på att flytta vidare gro tidigt.

– Det har varken funnits förväntningar eller press. Det var nog jag och min bror som kände att här kan vi inte bo kvar, vi måste göra något annat. Vi peppade varandra.

När bröderna började smida planer på att lämna det lilla samhället för att studera i någon större stad trodde de att det skulle vara mindre fördelaktigt att ha ett turkiskt efternamn, så de bytte namn. Två gånger. Först till moderns Johansson, sedan till Gyllensporre.

Så här i efterhand tycker han att det är synd att han inte lärde sig turkiska, det hade varit bra att få ett språk till.

– När jag växte upp var det: du är svensk och du bor i Sverige. Så jag har inga spår av turkisk kultur från min barndom, mer än att jag kan räkna till tio på turkiska. Vi hade tidigare ett sommarhus i Turkiet, mest av en slump, men det har gjort att mina barn känner en viss koppling till landet efter alla sommarlov där och det känns lite roligt.

Har tjänstgjort i Bosnien, Sudan och Afghanistan

Dennis var tekniskt intresserad och hade länge planer på att bli civilingenjör, men när han gjorde sin värnplikt öppnades en ny värld för honom. Han gillade utmaningarna och kraven i positiv bemärkelse. Han trivdes otroligt bra med den starka gemenskapen och lagarbetet och bestämde sig för att utbilda sig till reservofficer. Sedan rullade det på. Han fick en anställning, klättrade i grader och när han fick chansen att gå en stabsutbildning öppnades ännu en ny värld, den högre ledningen, att förstå sammanhangen utanför armén som han tillhörde. Han har ett stort intresse för internationella frågor och under åren har han tjänstgjort i Bosnien, Sudan, Afghanistan och Bryssel.

Samtidigt har han hunnit med att studera i tre länder och har civilingenjörsexamen, företagsekonomi­utbildning och är docent i statsvetenskap.

Han värjer sig mot föreställningen att han skulle vara en intellektuell teoretiker. Snarare är det nyfikenheten som är hans drivkraft:

– Jag gillar att få olika perspektiv och olika erfarenheter, och att utmana mina egna föreställningar. Det är lätt att man tror att de värderingar man har är den enda normen och sättet att förhålla sig till saker och ting. Jag tror det är väldigt nyttigt att jobba med personer från andra kulturer och att också vara i länder som är annorlunda än vad vi är vana vid i Sverige.

Han tvekade aldrig när han fick uppdraget i Mali även om det innebär att han högst någon gång kommer att besöka sin familj i Sverige det närmaste året – händer något behöver han vara på plats.

– Det finns en tillfredsställelse i att man faktiskt bidrar till en bättre utveckling när man ingår i en insats.

FREDSMÄKLARE. Dennis Gyllensporre i samtal med en representant for Malis armé, FAMA, i staden Gao. Bild: Anders B Svensson

Uppdraget är ett av FN:s svåraste. Styrkan ska bidra till att göra landet säkrare för civilbefolkningen, stötta den politiska dialogen i Mali och hjälpa till att bygga upp en sönderslagen statsapparat och se till att grundläggande mänskliga rättigheter skyddas.

För Dennis Gyllensporre, som alltså är chefen för detta enorma arbete, innebär det att han har sin bas på containerkontoret i Bamako, men han är också ute och besöker olika områden i Mali ett par dagar i veckan. Där FN är regelbundet har man också ett bra förhållande till lokalbefolkningen. Utmaningen är därför att kontinuerligt försöka vara på så många platser som möjligt.

Uppdraget är på ett år

En vanlig arbetsdag när Dennis Gyllensporre befinner sig på kontoret börjar med en uppdatering från staben som i regel följs av ett antal möten. Det är många aktörer inblandade, både militära och civila. Mycket handlar om att koordinera olika insatser och skapa förståelse för hur FN-styrkan jobbar.

– Det är 55 länder med och när jag är ute och träffar soldater från jordens alla hörn så känner jag mig väldigt nöjd med att vi trots så skilda bakgrunder i god anda ändå lyckas jobba ihop och att det går framåt.

FN-uppdraget i Mali är på ett år, som kan förlängas ytterligare ett år. Vad som händer sedan vet han inte. Han är tjänstledig från Försvarsmakten men har lämnat sin tjänst. Om han siktar på att klättra högre i den militära hierarkin i Sverige finns det bara ett steg kvar. Siktar han på den posten? Svaret kommer snabbt och bestämt: ”Nej.” Jag formulerar om frågan. Skulle han tacka nej om han fick frågan att bli ÖB?

– Jag tror inte jag skulle tacka nej, jag tror att det är väldigt få som skulle göra det. Men därifrån till att sätta upp ett slags mål eller att ha en ambition att bli ÖB, det är något helt annat.

Tre civila intressen för Dennis Gyllensporre

Resor: ”Att resa är en passion, gärna lite udda varianter. Vi har rest mycket med barnen när de var mindre, det är ett bra sätt att sammansvetsa familjen. Jag och min äldsta dotter var för inte så länge sedan i Gobiöknen, Mongoliet och campade med nomader. I somras campade vi i södra Bolivia och för något år sedan var vi på Grönland.”

Träning: ”Jag försöker träna löpträning regelbundet. Det är jättebra avkoppling. Jag springer ofta ute på Djurgården i närheten där jag bor. Helst utan musik. En fin höstdag kan det vara helt fantastiskt.”

Skriva böcker: ”Jag har en god kollega som jag kan skriva med. För mig är det avkoppling. Att kunna fundera på ett problem kanske i ett halvår, fördjupa mig, skriva och sedan tillfredsställelsen att se boken komma ut, att någon sett det som mödan värt att trycka den och ge ut den.” Dennis Gyllensporre har tillsammans med Håkan Edström bland annat skrivit flera böcker om militär strategi.)

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.