Titiyo – en folkkär kameleont

Titiyo sitter i ett rum på gamla arkitekthögskolan på Östermalm i Stockholm. Lokalerna tillhör numera Blixten & Co, underhållningsbolaget som ­arrangerar hennes kommande Sverige­turné. En kvinna i blond page sticker in huvudet och berättar att hon producerar årets Grammisgala. Kan Titiyo tänka sig att dela ut pris?

Hon gör en plågad min.

– Oooh, jag hade hoppats få slippa Grammis i år.

Fötterna vilar på en stol som hon har dragit ut framför sig. Hon har på sig en bylsig svart kavaj med gnistrande paljetter, och håller som bäst på att stryka på ett ­genomskinligt nagellack. Om några timmar ska hon medverka i Tilde de Paula Ebys program ”Efter fem” på TV4.

– Fast är det till syrran så kan jag ställa upp. Är det det, till syrran?

– Ja, det kan jag ju inte säga, svarar kvinnan.

Syrran, det är alltså likaledes kända artisten Neneh Cherry. Titiyo har nio hel- och halvsyskon och samtliga var ombord på den känslosamma flighten mot Sierra Leones huvudstad Freetown i oktober i fjol. ­Ombord fanns också hennes pappa, ­musikern Ahmadu Jah, om än i en kista. När det gick upp för Titiyo att kistan transporterades med just deras plan kryssade hon uppjagat mellan sätena för att väcka sina slumrande syskon. ”Pappa är ombord! Pappa är ombord!” En av hennes systrar, som annars är flygrädd, blev lugnad av ­insikten.

Pappan ligger till grund för kommande turnén

De landade i Freetown mitt i natten och satte sig direkt i en bil som skumpade fram genom åskovädret. De 25 milen inåt landet tog mer än fyra timmar att köra. Nästa dag stod syskonskaran i en moské i deras faders hemby Gbinti. Kulturkrocken delade känslorna. Titiyo hade aldrig varit inne i en moské förut, och nu stod de där, i en liten by i Sierra Leone, iklädda vita fotsida särkar och solglas­ögon, och visste inte om de skulle skratta eller gråta, så de gjorde lite av båda.

Titiyos pappa ligger till grund för hennes kommande turné. När hon ger sig ut på vägarna i mars är det med ett ”personligt turnékoncept”. Konventionell konsert i det att beståndsdelarna är låtar och mellan­snack, absolut, men den här gången är det personligt. Var och en av de 17 låtarna lindas in i personliga anekdoter, de flesta om kulturkrockar. En idé som pappans död gav henne.

Därmed är det inte ännu en turné. Så klart inte. Den som kan sin Titiyo vet att hon är närmast patologiskt ombytlig.

På 90-talet släppte hon tre på varandra följande likartade soulalbum, men sedan dess har hon ständigt förnyat sig. Vid millennieskiftet var hon less på rnb och soulpop. På gymnasiet hade hon ju faktiskt mest lyssnat på hårdrock, och frågade någon henne vilken röst hon gillade så nämnde hon inte Marvin Gaye eller något annat förväntat, utan lyfte i stället fram seattlerockarna Soundgardens sångare Chris Cornell.

Titelspåret från 2001 års ”Come Along”, samarbetet med Peter Svensson (Cardi­gans) och Jocke Berg (Kent), gav henne visserligen en rejäl MTV-hit, men skivan innebar inte någon permanent kursriktning. Sju år senare kom ”Hidden”, en mörk, gothig mix av electronica och krautrock. Skivan gjorde henne relevant för en yngre och kreddigare publik. Nu hade hon väl slutligen ”hittat hem”?

Nja.

Inte heller ”Hidden” fick någon egentlig uppföljare. I stället fortsatte Titiyo med en experimentell och öken­osande skiva signerad konstellationen El Rojo Adios. Det elektroniska var nu ersatt av en mer organisk/akustisk ljudbild. En sak var säker: den forne grammis­vinnaren Titiyo tycktes ha landat i ett artisteri långt bortom mainstreamfåran.

Eller?

”Så mycket bättre” gjorde henne snudd på folkkär

Nästa gång hon uppträdde var det för en fredags­mysande och chipsdippande publik, i TV4:s karriärräddare ”Så mycket bättre”. Programmet gjorde henne snudd på folkkär men banade ingalunda väg för någon pensionstryggande greatest hits-turné. I stället föranledde hennes medverkan ytterligare en konstnärlig metamorfos.

Den kaxiga singeln ”Drottningen är tillbaka” mynnade ett år senare ut i albumet ”13 gården”, hennes kanske mest självklara skiva hittills. Plötsligt sjöng Titiyo på svenska. Naket, avskalat, rakt. Om riktiga människor, minnen och platser.

– Om någon säger: ”Jag tycker Titiyo är bra,” så kan man kontra med att fråga: ”Vilken Titiyo?” säger hon och skrattar.

Hon blåser på nagellacket för att det ska torka.

– Jag har aldrig gjort samma sak två gånger.

Hon avslöjar dock att det kunde ha blivit en Come Along 2. Hon var själv öppen för den möjligheten.

– Men det var in your dreams att få ihop det gänget igen. Och kanske lika bra det. Jag hatar att göra samma sak två gånger i rad. Det är på gott och ont det där. Det är som att ha en kort men härlig kärleksrelation, och sedan gå vidare. Hela min karriär har varit sådan.

Men icke-upprepningen har aldrig varit spekulativ, intygar hon. Bara för att genast hejda sig själv.

– Eller vänta, har det kanske det? På ett sätt är det ju ganska fegt. Eftersom jag aldrig gör samma sak två gånger, så slipper jag att bli jämförd med mig själv.

Hon avbryts av att telefonen ringer. Ett ursäktande finger i luften. Ettåriga dottern Bibbi strular.

– Ge henne en krok, säger Titiyo.

– En högerkrok.

Hon skojar. Menar majskrok.

När samtalet avslutats frågar jag henne hur hon hanterar småbarnslunken med all dess repetition. Hur får hon monotonin att kännas dräglig?

Svaret kommer omedelbart.

– Naturvin!

Några veckor senare ses vi på Ambar, en dunkel liten källarbar i närheten av Sankt Eriksplan, ett av Titiyos stammishak. Hon ser svårt popstjärnemässig ut i svart vidbrättad hatt, och en pösig ljusblå skjorta. På det nötta träbordet framför hennes står en assiett gyoza, som dumplings men med tunnare deg, och en liten öl i vinglas.

– Jag är inte lattemorsa, jag är galoppmorsa. Du ska se blickarna man kan få om man dricker en sådan här med barnvagnen bredvid sig.

Titiyo lyssnar uppmärksamt när barens brittiske ägare berättar om vinerna. Först ut: en Chinuri från den georgiska tillverkaren Pheasant’s Tears.

– När fasanerna gråter så betyder det att vinmakaren har gjort en riiiktig bra vin, säger mannen och låter inte så lite som Tony Irving.

– Den här har en månads skalmaseration och sedan åtta månader i en kvevri.

Kvevri, det är alltså det väl tilltagna lerkärl som ­georgierna gjort vin i sedan urminnes tider. Titiyo lyssnar intresserat innan hon smakar på det grumliga, äppelcidervinägerfärgade vinet.

– Mm, wow.

Kort därefter blir det dags för nästa pava. The new wave girl, står det på etiketten.

– Den där har jag druckit förut, utbrister hon.

– Är det inte den som smakar lakrits?

”Det är ju ren förnedring emellanåt. Jag kröker rygg, ligger där på alla fyra och torkar smulor medan Bibbi sparkar mig i huvudet.”

Ägaren nickar. New wave girl har mycket riktigt en hint av anis.

Drömmer om en mat- och vinresa

Titiyo norpar åt sig en gyoza med pinnarna och sänker den i sojan.

– Det är de här oaserna som gör livet ganska trevligt ändå, förklarar hon. Det är så mycket bajsblöjor och ut­smetad mat annars. Livet är liksom alltid geggigt.

Hon skrattar till.

– Det är ju ren förnedring emellanåt. Jag kröker rygg, ligger där på alla fyra och torkar smulor medan Bibbi sparkar mig i huvudet. Men samtidigt, allt man får tillbaka ändå. Den där pussen, den där tillhörigheten, att man sitter ihop.

Hon lägger handen över bröstet.

– Det är så fint.

Hon beställer in mer att äta: syrad gurka och friterad blåmögelost.

Krogräv som hon är drömmer om att någon gång göra en renodlad mat- och vinresa. Helst ut på den japanska landsbygden, eller kanske till Portugal.

– Fast Alvesta ska också bli roligt, säger hon apropå den stundande turnén.

– Och helt ärligt, för en småbarnsförälder är en turné ju värsta semestern…

Ingen ny skiva som rättfärdigar en turné

Första repet skedde i går, i en lokal några kvarter bort. Låtlistan? Precis som i ”Springsteen on Broadway”, ­Bruce Springsteens hyllade självbiografiska föreställning, har vissa uppenbara brakhitar fått maka på sig till förmån för nummer som för berättelsen framåt. Tonvikten ligger på 13 Gården-materialet. Från de tre soulalbumen på 1990-talet är bara två låtar med.

Kan du rentav känna avsmak för dina gamla grejer?

– ”Come Along” funkar fortfarande, för den är mycket mer krautig, mörka ackord i refrängen, mycket mer The Doors-ig. ”Talking to the Man in the Moon” skulle jag inte palla göra i originalversionen, den är alldeles för jazzig.

Det är inte längre du?

– Nej, det är som att sätta på sig ett plagg från en ­period man har vuxit ifrån. Det sitter inget bra.

Föreställningen svarvas ihop tillsammans med Malmö­baserade Johan Tholson, fotograf, filmare och regissör. Han var med redan på 13 Gården-turnén och ska se till att varenda detalj blir rätt.

– Snacka si, snacka så. Håll inte på att pilla dig på näsan så att magin försvinner. Mellansnacken håller vi fortfarande på att finslipa. Temat kommer att bli kulturkrock, men inte så att folk känner: okej, den där har vi hört förut.

– Mycket handlar om pappa, afrikanen, som kärar ner sig i mamma Maylen och kommer till henne med en get. Inte som husdjur då, men som något som ska slaktas. Lars Norén är med på ett hörn också. Ja, du hör själv…

Låter lovande, men det finns ingen ny skiva som rättfärdigar en turné.

– Sorry, säger Titiyo.

– Det är det här småbarnslivet. Hjärnan är inte på rätt plats. Och det är inte bara det att jag är en 51-årig morsa. Femi, min vuxna dotter, var helt lugn som liten, men Bibbi är viljestark. Pappan är 36 och han är lika förbannat trött.

Men det ska bli en skiva, lovar hon.

”Det finns så många svansar kvar från den skivan. Förr var texterna psykedeliskt dravel, nu är det på riktigt.”

Hon förtydligar att nästa album i dagsläget inskränker sig till en massa lösryckta tankar i anteckningsappen på hennes telefon. Men hon ser fram emot att förvandla brottstyckena till låtar.

– Samtidigt har jag redan full panik över att jag ska göra en skiva till på svenska.

Oj då! Så nästa skiva blir en repris, en 13 Gården 2?

– Jo, men det finns så många svansar kvar från den skivan. Förr var texterna psykedeliskt dravel, nu är det på riktigt.

När en hemlig dröm om att vara krogrecensent

På ”13 gården” skrev hon bland annat med artister som Dante Kinnunen, ­Martin Sakarias och Jonathan Johansson. Den senare djupintervjuade Titiyo för att materialet skulle bli så äkta som möjligt. Trion kommer att anlitas igen.

Så från att ha ömsat skinn fullständigt mellan varje skiva tänker du nu återupprepa formeln till punkt och pricka?

– Ja, men typ. Det finns så mycket mer kvar i skafferiet.

Skafferiet. Den metaforen återkommer. Ingen slump att hon slänger sig med en krogterm. Den forne ”Pluras kök”-gästen när en hemlig dröm om att vara krogrecensent.

– Ser du instakontot ”Tittis smaklökar” dyka upp ­någon gång, så vet du vem det är, säger hon och slevar in en tugga syrad gurka.

Fast hon är ingen vinsnobb, bekänner hon. En gång gjorde hon sig till och med skyldig till ett för puritanerna oförlåtligt kardinalfel: hon drack ett raffinerat vin – med tuggummi i munnen!

Eagle-Eye Cherry, hennes halvbror som hade bjudit henne på vinet, blev besviken på riktigt.

”Och Mello… Folk frågar mig när jag ska vara med. Det kommer aldrig att hända! Schlagers är som grus i ögat för mig.”

Titiyo skrattar åt minnet när ägaren ställer ned ännu en flaska på bordet. Från samma georgiska tillverkare. När vinmakaren gästspelade i den här källaren för några månader sedan satt folk i snålblåsten på uteplatserna för att få smaka de annars så svårtillgängliga vinerna.

– Det påminner mig om en skröna om Håkan Hellström och Winnerbäck, säger Titiyo.

– De satt och snackade någonstans på krogen och ­Håkan sa: ”Hur kan du sälja så mycket mer. Jag är ju med överallt.”

– ”Precis”, sa Winnerbäck.

Titiyo garvar.

Men du är ju själv snudd på folkkär. Hur förhåller du dig till det?

– Jag pallar inte när det folkliga drar åt Gyllene ­Tider-hållet. Och Mello… Folk frågar mig när jag ska vara med. Det kommer aldrig att hända! Schlagers är som grus i ögat för mig.

Jag skulle säga att jag är folklig trots att jag gör vad jag gör. Men säga vad man vill om ”Så mycket bättre”, det var den erfarenheten som öppnade svenskan för mig, hela det här uttryckssättet, behovet att, ja, berätta.

Ett behov som hennes pappas död har förstärkt. ­Titiyo hade inte besökt Ahmadus hemland Sierra Leone på 28 år, berättar hon.

– Det var så fint att få komma tillbaka. Den resan gav mig tillbaka någon sorts tacksamhet mot min pappa.

– Det blev ett fint slut. Det var sorgligt att se denne vitale afrikanske man sitta på ett svenskt äldrehem och äta ostmackor och dricka mellanmjölk. Han blev nästan för ostmackig.

Nu har sorgen övergått i en fas där hon minns saker med värme, bland annat den rosa Citroën med blommiga gardiner som hennes föräldrar envisades med att skjutsa henne till stallet i. Hon var dubbel redan då, som tonåring. Ena helgen: partytjejen som rökte cigg och blev full på en flaska Kir bakom en buske i Solna. Nästa vecka: skötsamma Titti som åkte till mormor och morfar i Halmstad och red häst.

– Jag var kameleont redan då. Och de två typerna har jag faktiskt försökt jonglera hela livet. Friskusnaturmänniskan kontra klubbtjejen i Stockholm. Det pågår fortfarande. Jag har svårt att bestämma mig.

Är du ambivalent också privat?

– Jamen, jag är ju ombytlig. Det har jag varit med mina kärleksrelationer och mina boenden också. Efter ett tag uppstår ett slitage. Det är nog därför jag är ­pedant faktiskt. Jag går hemma och plockar med saker hela ­tiden för att det där slitaget inte ska synas.

Men i fjol kom singeln ”Som ingenting”, din första genuint lyckliga kärlekslåten i karriären. Vad säger den?

Titiyo ser lurig ut.

– Att jag inte kommer att hoppa vidare. Det gör jag inte den här gången.

Bredvid henne på träbänken står en brun pappers­påse innehållande fyra whiskyglas som hennes sambo, fotografen Viktor Flumé, ska få i Alla hjärtans dag-­present.

– Det är sådana här J.R. Ewing-glas med tjock botten, förklarar Titiyo.

Men det är kanske det mest modiga även musikmässigt: att fortsätta åt samma håll. Att faktiskt våga sig på en repris?

– Jag tror det, säger Titiyo och slänger iväg en sådan där blick som inte fäster på något särskilt. Hon silar en klunk grumligt vin mellan tänderna, sedan säger hon:

– Den här gången tänker jag faktiskt stanna i ”relationen”.

TEXT

Christian Daun

tvadagar@gp.se