Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Sara Kadefors är krönikör i Två Dagar.

Sara Kadefors: Skavlan eller middag borta – ett enkelt val

”Hur kunde man ha så mycket att prata om? Vilka var de där personerna som man kramade så hårt?”, skriver Sara Kadefors och konstaterar att bjuder man inte tillbaka, då hamnar man till slut i soffan med Skavlan, jordnötter och en kopp te. Gott så.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Jag vet inte vad som hände. Plötsligt var det bara slut på middagarna – så när som på någon enstaka hos en ny bekant, som inte vet att vi aldrig kommer att uppfylla vår del av avtalet. Ja, det var väl det som hände. Den som inte bjuder tillbaka får ett begränsat antal chanser. Den som inte bjuder tillbaka blir sittande med en skål nötter och en kopp te framför Skavlan. Är det då skönt att slippa gå i väg och socialisera sig, eller är vetskapen om att andra samlas och skrattar över en boeuf bourguignon smärtsam? Svaret rymmer så mycket ”både och” som möjligt är.

LÄS MER: Kadefors: Borde man kröka med sina barn?

Jag drömmer mig för en sekund tillbaka, till när jag var tjugo, trettio, fyrtio, och behovet av socialt umgänge var outsinligt. Allt skedde ”i glada vänners lag” (Var kom alla dessa vänner ifrån? Hur träffades man?) På helgerna under småbarnsåren drogs ungarna i väg till olika hem, där de somnade framför tv:n för att senare lyftas in i en taxi sent på natten. På lantstället satt man och tjötade dagarna och nätterna i ända, utan att samtalsämnena tog slut. Hur kunde man ha så mycket att prata om? Vad var det som var så viktigt att man höjde rösten och argt stampade i väg ut i skogen? Vilka var de där personerna som man kramade så hårt? De fladdrar förbi på Facebook. De har skilt sig eller köpt en ny hund. Fler har skilt sig än skaffat ny hund. Några spelar rock’n’roll igen och äter en semla.

LÄS MER: Sara Kadefors går igång på trassliga relationer

Vad är det med middagar som är så… ?! Att man ska komma på vilken mat man ska laga och sedan laga den. Att man ska ta på sig något fint och stoppa ner ett par inneskor i väskan. Att man ska tänka ut vilken present man ska ha med sig (Räcker en flaska vin? Eller ska det vara en ekologisk marmelad också?). Att man missar bra program på tv:n. Att man måste hålla ångan uppe i så många timmar, att det krävs fysisk ork och psykisk närvaro. Att man, om man har parats ihop med okända, sällan kommer så långt som till ett givande samtal eftersom folk håller på sig. Att man, om man har middag med gamla vänner, tvingas lyssna på historier man hört i trettio år. Att man inte vet när man får gå hem (om man är på middag). Att man inte vet när gästerna ska gå hem (om man har middag).

Något som borde vara så enkelt har med åren blivit allt svårare. Jag lyssnar avundsjukt på vännernas berättelser om middagar de varit på – fast jag egentligen inte skulle velat vara där. Jag vill så innerligt vara en del av gemenskapen utan att behöva närvara i den. Till slut är det väl bara Skavlan och jag. Denna kravlösa relation har lyckligtvis ingen som helst potential.

LÄS MER: Sara Kadefors: Dejtinglunchen är som en jobbintervju

Läser:

Isabelle Ståhls utmärkta roman ”Just nu är jag här” om en alldeles hopplös, osympatisk och djupt mänsklig ung kvinna.

Ser på:

”Min fantastiska väninna”, säsong 2 (HBO). Folk går omkring stela som pinnar och levererar sina repliker, men det är ändå alldeles oemotståndligt.

Ser också på:

”Love is blind” (Netflix), en realityserie där människor möts och blir kära utan att se varandra. Fantastiskt.

Sara Kadefors är författare och skriver för barn, unga och vuxna. Miniserien ”Tsunami” finns på SVT Play. ”Dejta” ses på SVT måndagar kl 21.