Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Sara Kadefors är krönikör i Göteborgs-Postens helgmagasin Två Dagar.

Sara Kadefors: Ska jag behöva gå så långt som att köpa hund?

Sara Kadefors funderar på hur hon ha kunnat ta ensampromenader under så lång tid utan att reflektera över hur just dessa promenader kan uppfattas av andra.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Jag som hade hoppats att man skulle slippa vara självmedveten mer. Mantrat ”Vad tänker de om mig?” gick ju en gång i tiden på sånt högvarv i huvudet att självmedvetenheten nästan blev till en hobby. Efter tonåren fortsatte den att oförhappandes dyka upp, när man minst anade. Det gick att vara fullt närvarande i nuet, men plötsligt, utan minsta förvarning, förflyttades man utanför sin kropp och började tänka på vad fan man höll på med. Ända upp i fyrtioårsåldern kunde jag gå omkring och tänka ohälsosamt mycket på vad andra tänkte. Jag reste i väg ensam för att skriva och satt på en restaurang på en okänd ort, fixerad vid vad som rörde sig i huvudet på människorna runt omkring mig. De tänkte förstås att den ensamma damen saknade familj och vänner och att det var sorgligt att ingen ville veta av henne, vilket egentligen kanske mest avslöjade något om mig själv.

LÄS MER: En gång i tiden var jag en semestersabotör

Nuförtiden är det enklare, kanske för att jag undermedvetet tänker att jag i andras ögon blivit så ointressant att ingen tänker någonting alls. Det är både en skön och lite sorglig känsla. Men mest är det en befrielse. Man kan ju göra vad man vill, om man nu skulle vilja det. Det var i alla fall vad jag trodde. För en dag helt nyligen kom jag att samtala med en äldre man i min närhet som berättade något som på en sekund transporterade mig tillbaka till dåtiden. Han hade köpt hund och sa att det var skönt att vara ute och promenera nu, eftersom det känns så pinsamt att gå själv. Här öppnades som en avgrund under mina fötter. Att någon kunde tänka något alls om en person som var ute och rörde på benen utan en annan person vid sin sida var för mig helt nya uppgifter. Här hade jag alltså gått omkring och tagit egna promenader i minst fyrtio år utan att veta om en så viktig sak. Var det kanske bara den äldre mannen det var fel på? Jag bestämde mig för att kolla läget med några andra hundägare jag känner – och de bekräftade bilden. Utan hunden skulle de känna sig lite pinsamma, ja.

LÄS MER: Ångesten har blivit till en merit

Vad händer nu? Antalet möjliga aktiviteter för mig som medelålders sjönk plötsligt med åttio procent. Det är såklart lätt att säga att man ska strunta i andra och bara fortsätta gå. Men det är lättare sagt än gjort. När tanken väl satt sig är det enda jag tänker när jag möter folk att de lägger huvudet på sned inombords eller ännu värre med bestörtning utbrister ”Oh my god! Såg du vad ensam hon var?!” när vi passerat varandra. Till råga på allt börjar jag se på andra ensamma gångtrafikanter på ett nytt sätt. Ska jag behöva gå så långt som att köpa hund? Det vore ju inte att sticka ut i alla fall, då de flesta förvandlats till hundmänniskor. Alternativet finns förstås alltid att börja ge människorna jag passerar fingret.

Tittar på: ”Idol” (TV4), lika engagerad som vanligt. Är inte Herman världens sötaste?

Läser: ”Jag for ner till bror” av Karin Smirnoff (långt efter alla andra). Underbart med en helt egen berättelse som inte tycks efterlikna nån annans.

Lyssnar på: Nya favoriten Phoebe Bridgers skiva ”Punisher”, bara galet bra musik.

Sara Kadefors är författare och skriver för barn, unga och vuxna. Har skrivit manus till tv-serien ”Dejta” som finns att se på SVT Play.

LÄS MER: Kanske har jag en koncentrationsstörning

Missa inte det senaste från Två Dagar!

Nu kan du få alla reportage, spaningar och tips från GP:s helgmagasin Två Dagar som en notis direkt till din telefon. Klicka på följ-knappen vid taggen Två Dagar, i mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.