Seger till varje pris?

Klopp-i-ti-klopp-i-ti-klopp… Hästhovarnas dova klapprande mot gruset dominerar ljudbilden i den soldränkta dalen. Det är tidig förmiddag, naturen glänser i höstfärger, en tupp gal bortåt nejden. Här på BerghCamp – travkusken Robert Berghs splitternya anläggning i Hajom, fem mil sydost om Göteborg – är morgon­träningen i full gång. Fem hästar, med varsin hästskötare i sulkys bakom sig, travar runt den 1 100 meter långa rundbanan.
Den som anländer hit till gården möts, efter att ha snirklat sig fram via en smal grusväg, av två pampiga stålgrindar. Den högra öppnar upp för vägen till familjen Berghs hus, den vänstra till träningsanläggningen. För den som väljer den sistnämnda dyker snart två skyltar upp. En pekar mot ”Ankommande gods” och en stor gårdsplan där ett dussintal fordon och några släp stripade med ”Robert Bergh Travstall AB” parkerats. En annan skylt visar mot ”Stallet”, där ett flertal nybyggen, lastbilar och containrar väntar.
Det är som att befinna sig på ett industriområde – och nog är det en industri alltid. BerghCamp är utspritt på ett område av totalt 75 hektar, en yta motsvarande drygt 100 fotbollsplaner.

Här finns 90 hästar, på en gård någon kilometer bort tränas 20 till och på filialen i Sundsvall ytterligare 35. Företaget Robert Bergh AB omsätter 30 miljoner kronor per år och har verksamhet i såväl Sverige som Frankrike. 
Totalt basar Robert Bergh över drygt 30 anställda. Därför är det inte så lite överraskande att mannen bakom all denna ruljangs möter upp på en röd damcykel, med en sadel så låg att knäna slår i styret. Än större krock blir det när han bjuder in till ”kontoret” och kliver in i ett torftigt inrett omklädningsrum, där ett hörn helt upptas av ouppackade pokaler och priser. Robert Bergh lutar sig över ett skrivbord för att fylla i några redan nedklottrade papper.
– Vi antecknar allt vi gör med hästarna, förklarar han. Allt nytt med röd penna, annars svart. Det är hjärtat i verksamheten.
Jag påpekar att några kulspetspennor och utprintade Excelark är en ganska primitiv grundbult för ett mångmiljonföretag. Bergh ler:
– Men vi är inget vanligt företag. Vi kan inte säga att vi ska ses varje tisdag klockan nio för att stämma av allt, för just den dagen kanske jag är på lunchtrav i Malmö, eller så kör jag i Frankrike, eller så ska jag vara på Solvalla samma kväll …

– Vi är inget vanligt företag. Vi kan inte säga att vi ska ses varje tisdag klockan nio för att stämma av allt, för just den dagen kanske jag är på lunchtrav i Malmö, eller så kör jag i Frankrike, eller så ska jag vara på Solvalla samma kväll.

Han sammanfattar ett dilemma: det är tävlingar hela tiden och de måste köras – helst vinnas – för att verksamheten ska gå runt. Samtidigt ska gård, hästar och personal skötas på hemmaplan. I ett vanligt ­företag skulle uppgifterna ha lösts med delegering, men en travtränare är entre­prenör, bonde, personal­ansvarig, vd, logistikchef, tränare, kusk, kundansvarig och en hel del annat i en och samma person.
– Jag får hela tiden fråga mig vad jag ska ta på mig och inte, säger Robert. Jag kan inte kräva av mig själv att vara på hela tiden.

Det är lättare sagt än gjort. Om någon vet det, är det Robert Bergh.
Svensk travsport har anor tillbaka till slutet av 1800-talet, då de första travsällskapen bildades i syfte att arrangera mer formaliserade tävlingar. Sveriges i dag äldsta travbana, Jägersro i Malmö, invigdes 1907, och 20 år senare anordnade Solvalla i Stockholm sina första tävlingar. Snart blommade det upp travbanor även i andra delar av Sverige – Sundsvall, Göteborg, Karlstad, Östersund … Sporten expanderade stadigt, och spelet på hästar likaså. 1973 såg sig Sveriges riksdag nödgad att styra upp allt genom att starta AB Trav och Galopp – ATG – för att samordna allt spel. Året därpå drog V65 i gång.

Blev proffskusk redan som 24-åring

Robert Bergh tog sina första trevande steg i sporten 1980. Han var tolv år och bodde intill Bergsåkers trav­bana i Sundsvall. Genom morfar, som hade häst, hade han kommit i kontakt med en hästägare och började alltmer hänga på dennes gård för att sköta några bångstyriga kallblod. Det var en tid då travsporten tog sig in i folkmedvetandet på allvar. Kusknamn som Olle Goop och Stig H Johansson blev allmängods och varmblodet Legolas – av media kallad ”sagohästen” – en kändis långt utanför travkretsar.
När Robert var 15 år anställdes han som lärling hos Bergsåkerstränaren Alf Jonsson. Två år senare tog ­Robert lärlingslicens, och började omedelbart vinna tävlingar med Jonssons hästar. Som 19-åring flyttade han vidare till tränaren Tommy Hanné i Stockholm. I debuten på Solvalla fick Robert som uppgift att sitta upp bakom en erkänt svårbemästrad häst – och vann även där.
När Robert som 24-åring – åter med Bergsåker som hemmabana – tog steget att bli proffskusk var det som en av de yngsta någonsin. Han var redan ett etablerat namn, i Sundsvall kallades han ”Mr Bergsäker på Bergsåker”. Dessutom stack han ut genom att säga precis vad han tyckte, ofta med konflikter som följd. Snart fick han epitetet travsportens bad boy.
Ryktet har spätts på genom åren. Som när han gnällt över att hans hästar inte bjudits in till Elitloppet. Som när han ansåg det vara ”åt helskotta” när en kusk också arbetade som huvudstarter på Solvalla, och jämförde med fotboll och hockey: ”Ingen i Allsvenskan eller i SHL dömer en kväll och spelar nästa.” Som när han i början av 2000-talet ”talade ut” i Expressen om att han stängt av sig själv från kasinot i Sundsvall. Rubrikerna skrek ut att han gjort det på grund av spelberoende, och Robert fick ägna många intervjuer åt att dementera  och förklara sig: han hade bara blivit förbannad på snacket om att han alltid hängde på kasinot, och velat få död på ryktena en gång för alla.

I Hajom skopar travtränaren upp kaffe i bryggaren medan han funderar hur han ska få i gång maskinen.
– Man är ju ingen mästerkock direkt, suckar Robert.
Dagens första träningspass är över och han har sökt sig till sammanträdesrummet i det gula enplanshuset intill banan. På bordet: en kvarglömd familjepizza­kartong. Ovanför diskbänken: en arg lapp som berättar att ”Diskmaskinen bits inte”. I Berghs hand: en påse Findus kanelbullar som knappt tinat under dagarna i kylskåpet. Så värst mycket bad boy andas det inte.
– Nej, det blir allt svårare att hålla liv i det där, jag är ju äldre, flinar Robert.
Var kommer stämpeln ifrån?
– Jag har väl alltid varit lite fritänkare, inte velat hålla mig i bubblan utan umgåtts med människor utanför travet. Media har eldat på också, de vill ha folk som sticker ut. Och jag har varit frispråkig. Jag säger vad jag tycker. Det gjorde jag redan från början. På den tiden skulle det absolut inte vara så. Ju färre ord desto bättre, löd devisen.
Alla skulle vara som den försiktiga gentlemannen Stig H Johansson?
– Ja, Stig H satte mycket av det och en hel generation sveptes med. Samtidigt var det nödvändigt. Travet kom från skumraskaffärer och fylla och då var det bra att Herr Johansson gjorde sporten mer seriös. Travet har haft en lång väg att vandra. Ta bara det där med att alkoblåsa före lopp, det har vi väl inte haft i mer än tio, tolv år!

”Och jag har varit frispråkig. Jag säger vad jag tycker. Det gjorde jag redan från början.”

Du har varit proffskusk i över 25 år. Hur har sporten förändrats?
– Det är ett sådant tryck hela tiden nu. Det är trav lunch och kväll, i Sverige och utomlands, varje dag. Man kan köra lopp hela tiden om man vill. Då krävs det att allt görs mer professionellt.
BerghCamp skvallrar om denna nya tid. Robert Bergh flyttade verksamheten från Sundsvall till Hajom och Åby 2016. Den gamla gården med 86 boxar blev för liten. Roberts verksamhet i Frankrike krävde också att han hade närmare till en stor flygplats. I Hajom har han nu 160 boxar, plus att en del av den gamla anläggningen i Sundsvall fungerar som filial.
På den nya campen har Robert planerat allt in i ­minsta detalj för att vässa prestationerna. Han har ­tagit med sig det bästa från sin förra gård: rakbanan för snabbhetsträning och uppförsbacken för intervallträning är exakt lika långa – 700 respektive 550 meter som i Sundsvall. Inne i stallarna har varje hästskötare sin egen lilla avdelning med åtta boxar och egen selkammare. Allt är så prydligt och rent att man får påminna sig om att det faktiskt bor hästar här. Och ute på träningsbanan ligger tränarens favoritunderlag – före flytten lät han skicka kollegan Åke Svanstedts sand på analys, så att banskötaren kunde lägga identiskt underlag i Hajom.
Vad allt har kostat håller Robert för sig själv.
– Det blev bra mycket dyrare än jag tänkt i varje fall.
Vilket fick Travsverige att gå i taket, eftersom Åby hjälpte till ekonomiskt.
– Jag vet att det surrades … Jag fick ju hjälp vid själva övergången, Åby och jag öppnade bolag tillsammans, för jag kunde inte vara här och övervaka hela tiden. De behövde ju något också, de har inte haft en stor tränare stationerad i området sedan … ja Olle Goop. Och han flängde ju fram och tillbaka till Värmland. Fast det vill jag ha sagt: Jag har betalat varenda krona här.
Den delen av bad boy-stämpeln har du ändå kvar. Sedan du flyttade hit har du hunnit bråka med både kommun och länsstyrelse om bygglov och strandskydd, och hamnat i konflikt med lokal media.
– Jag blev lite trött på allt tjafs. Jag hade min syn på min verksamhet, myndigheterna en annan och ett tag var det som om jag skulle uttala mig i media varje gång någon bonde eller trädkramare hade en åsikt. Då sa jag stopp. Folk trodde ju att det bara var jävelskap med gården. Så är det inte. Jag känner mig otroligt välkommen i Hajom. Vi är ju bönder allihop här ute.

Fick ta en längre timeout

Men flytten till Västsverige och den nya anläggningen blev inte bara dyrare än planerat. Det blev också betydligt mer arbete. Hösten 2016 gick Robert Bergh in i väggen.
– Då fick jag ta en timeout en längre tid. Jag var enormt trött och ville bara ligga i sängen.
Tillät du dig det?
– Till slut. Jag skrev om allt i min krönika i Expressen, för jag ville få folk att backa undan. Det var konstigt, för första gången i mitt liv började jag skriva dagbok för att sammanfatta hur jag mådde varje dag …  Men jag har inte öppnat den sedan dess.
Vad sa du till dina hästägare?
– Jag var orolig för de samtalen. Men sedan visade det ju sig att de flesta av dem är egenföretagare också, så de hade varit i samma sits. De gav mest råd på hur man skulle hitta tillbaka.
Varför brakade du ihop?
– Mycket hände på en gång. Mamma fick cancer och gick bort. Samtidigt flyttade vi hit, och det var mycket att hålla i huvudet. Verksamheten skulle i gång, allt skulle projekteras och byggas …
Vad har du lärt dig?
– Att inte ställa för stora krav på mig själv. Att det är okej att lägga sig en timme på eftermiddagen med en kaffe eller bara kolla på en film, i stället för att vara nere i stallet och kontrollera allt. Och numera ser jag till att vila om jag haft sena kvällslopp. Då kan jag ju ligga och sova till halv åtta. Jag tror faktiskt det var sömnen som fällde mig. Tanken på att ”nu måste jag sova”, och ”nu måste jag gå upp”, stressade mig oerhört.
Robert skakar på huvudet:
– Många yrken anpassas ju efter ålder. Det ställs vissa krav när du är 25 och kan flänga hur som helst, andra när du är 35 och har småbarn … En travtränare måste hålla samma tempo som när han var 25 karriären igenom.

I dag har Robert Bergh Travstall AB 144 hästar. Vissa ägs helt av stallet, men merparten tillhör externa köpare som anlitar Robert som tränare till en kostnad av 445 kronor per dag och häst. Vid tävling tar Robert 15 procent på inkörda intäkter. Och stallet behöver prispengarna för att bli lönsamt – träningsavgiften i sig går de inte runt på.
Robert Bergh har som målsättning att ta det lugnare, men som spindeln i detta komplexa nät verkar han snarare studsa fram och tillbaka som en flipperkula. Efter dagens pass ska han förbereda sig för kvällstävlingar på Åby. Dagen därpå ska han på turné – först lunchtrav i Skara, sedan kvällstävlingar i Borlänge.
– Det är lika bra när jag ändå är i trakten, säger han.
Att det är 32 mil enkel väg mellan Axevalla och Romme tycks inte bekymra honom.
Han tittar på klockan. Halv tolv, dags för dagens andra träningstur. Han ber om ursäkt, joggar ut ur byggnaden och sätter sig åter på den röda damcykeln. Nere i stallet står en mörkbrun valack selad och klar.
– Aperfectdream, presenterar Robert. Det är han som har bäst segerchans på lördag.

Robert Bergh
Ålder: 49 år.
Familj: Sambo med Therése Sjödin, barnen William 18, Isabella 21, samt Nicklas, 26, från tidigare förhållande.
Bor: Hajom.
Gör: Proffskusk och travtränare. Bakgrund & meriter: Lärlingslicens 1985, lärling 1988–1990, kusk på Bergsåker 1990–1992, utsedd till Årets komet 1992, Årets tränare 2013 och 2014. Vann Elit­loppet 2013. Sveriges vinstrikaste träningsstall 2014 och 2017.  
Aktuell: Med fyra hästar till start vid lördagens V75 på Bjerke utanför Oslo. Robert Bergh själv väljer dock bort Norge för att i stället lotsa hästar runt banan på Örebrotravet där V65 avgörs.

Två dagar senare. Åbys travbana myllrar av besökare. Det är V75-dag, men också dags för SM för varmblod. I flådiga restaurangen Pegasus klinkas det i glas och porslin medan blickarna vänds mot panoramafönstren ut mot banan. I restaurang Lyon en våning ner stinker det avslagen öl och klibbig Jägermeister, medan hamburgertallrikarna kånkas fram i stadig takt. Köerna ringlar långa till Bankomater och totokassor. Tv-skärmar blippar frenetiskt upp nya odds i kommande lopp.
I sin egen loge – i direkt anslutning till stallarna, långt bort från stimmet – halvligger Robert i en fåtölj. Han är tävlingsklädd men utan hjälm.
– En lugn dag i dag, förklarar han. Ska bara köra tre lopp själv.
Robert summerar veckan som gått. Mantorp och Bergsåker under måndagen och tisdagen gav tre segrar och en andraplats – totalt 190 000 inkörda kronor. Fredagens turné till Axevalla och Romme renderade ytterligare en seger och 36 000 kronor till stallet. Men bäst var fredagskvällens besked från Paris där Roberts egen häst Balfour – körd av kollegan Björn Goop – sprang in 27000 euro och dessutom satte banrekord på Vincennes.
– Femte raka för Balfour. På en vecka har han sprungit in 600 000, säger Robert.

Även om året inte har varit lika framgångsrikt som de två tidigare – 2016 kom han tvåa i travets tränarliga med 27 miljoner insprungna kronor, i fjol etta efter att ha segrat hem 29 miljoner – tycker Robert att framtiden ser ljus ut. Gården i Hajom ger möjlighet att expandera, tävlandet i Frankrike går bra och kan komma att varvas upp.
– Jag diskuterar med franska förbundet om att ha en egen liten borg, med åtta–tio boxar. Det hade varit hanterbart. 
Robert gäspar och hasar ner ytterligare i fåtöljen. Då dyker kusken Kim Eriksson upp i dörröppningen.
– Ska du inte köra nu?
Robert flyger upp ur fåtöljen.
– Är det femte redan?
Han trycker på sig hjälmen och springer ner för trapporna mot stallarna samtidigt som Åbys speaker meddelar:
– Fem minuter till start! Fem minuter till start!
Robert skrattar.
– Ja, man ska inte ha det för bra heller.

 

Tävlingsdagen på Åby fortskrider denna dag länge utan större framgångar för Robert. Sedan börjar förberedelserna inför lopp tio: ungdoms-SM. Fem av startfältets tolv hästar tillhör Stall Bergh. Nere i stallarna inspekterar Robert själv varje häst och ger goda råd till de unga kuskarna. Snart ansluter några ägare och Robert skiftar roll – från tränare och coach till välvillig säljare mån om att hålla klienter nöjda. Strax därefter dyker ett tv-team upp. De vill intervjua Robert inför loppet på balkongen vid hans loge, varpå Robert på nytt byter skepnad och blir PR-ambassadör för stallet i stället.
Ute på banan går starten. Från sin plats på balkongen konstaterar Robert att Aperfectdream snart springer bort sig, men han ser också flera av sina andra hästar göra precis det han tränat dem till. Hakon von Haithabu travar in som etta, Ramon Dekkers som tvåa och Milord som fyra. Robert summerar snabbt: drygt 200 000 insprungna kronor.
När logen kort efter succén för stallet har tömts på journalister, ägare och nära vänner kan Robert äntligen andas ut. Arbetsveckan är över, morgondagen innebär ledighet. Den första den här veckan – trots de ständiga löftena om att vara mer varsam. Robert nickar lite skamset:
– Den här typen av verksamhet är svår, konstaterar han. När man sitter upp varje morgon i sulkyn är det bara där man är, på något sätt. Att umgås med djur och natur ge väldig ro i kroppen och då reflekterar man inte så mycket på arbetsbelastning. Det är alltid en ny dag. Varje dag är det nya träningar, med hästar som ska tas om hand. Varje lördag är det ny stor tävling, där man ska vara förberedd.
Tar du någonsin semester?
– Varje år, tio–tolv dagar i Florida. Jag behöver den tidsskillnaden för att slappna av, så ingen kan ringa mig. Då ringer jag hem en gång om dagen i stället och kollar hur det går.
Är det inte läge att stänga av helt, om så bara tio dagar om året?
– Men det kan jag inte. Om jag inte vet vad som hänt på tio dagar tar det tre veckor att komma ifatt sedan. Och faktum är att det är när jag är borta som det är som mest spännande. Då vill jag ju verkligen veta hur det går här hemma.
Han skrattar:
– Ja, du hör ju, jag kan inte klaga. Allt man verkligen vill göra här i livet får man också betala priset för.

Tre minnesvärda segrar för Robert Bergh
Nahar, Solvalla 2013: ”Att vinna Elitloppet var större än jag tänkt mig. Det måste vara som att ta OS-guld. Vinner man andra stora lopp är det ingen utanför ankdammen som riktigt bryr sig, men när jag hade vunnit med Nahar kunde jag inte gå in på en mack utan att någon ville prata trav med mig. Och det regnade in brev, från USA och alla världens hörn.
Tsar d’Inverne, Jägersro 2003: ”Svenskt travderby och det lopp jag varit mest nervös inför. Peter Forsberg ägde ju hästen. ”Foppa” var het då, så halva hockeyjournalist–USA hade kommit över för att följa loppet. Alla räknade med vinst. Foppa var inte så bekväm med det, så han hängde med mig hela tiden. Då var det riktigt skönt att vinna kan jag säga.”
At The Wire, Solvalla 1988: ”Min debut på Solvalla med en lite skuttig och svårhanterlig häst. För en bondpojk från Norrland var det oerhört stort att få komma till Stockholm och vinna ett lopp direkt som 20-åring.”