Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Sara Kadefors: Kollektivet som ingen vill tillhöra

"Jag tänker på allt gnäll om gentrifiering. Här finns inte en hipster så långt ögat kan nå. Det skulle vara jag i så fall", skriver Två Dagars krönikör Sara Kadefors.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Jag ska på läkarbesök kl 10.30 så jag stannar hemma på förmiddagen. När jag flanerar till vårdcentralen är det något som påminner om vår i luften så jag unnar mig att lyfta blicken lite och andas. Jag lägger snabbt märke till att sjuttiofem procent av de jag möter är människor jag sällan ser efter arbetsdagens slut. Det är såna som brukar kallas för ”ljusskygga” som nu exponerar sig i dagsljus. De har smutsiga täckjackor och fett hår, går med rullatorer, vinglar med Systemetkassar i handen och/eller pratar för sig själva. Jag får syn på min förra granne som går omkring och lyfter på locket till papperskorgar. Hon bor i en rätt stor lägenhet och hennes man jobbade på en av stans finare institutioner en gång i tiden. En sekund blir jag sur på henne för att hon stjäl burkar från såna som har det svårt på riktigt. Men vad vet jag egentligen om hennes behov av tomburkar? Absolut ingenting.

När jag närmar mig sjukhuset har andelen ljusskygga ökat till nittio procent. Utanför ingången sitter några i rullstol och röker. Innanför dörren står en man och skakar svårt vid receptionen. Jag sätter mig i väntrummet som har en hej-kom-och-hjälp-mig-känsla över sig. Var är alla stajlister när man behöver dem? Nötta åttiotalsmöbler och smutsiga väggar. En tummad Vårdguiden på bordet. Utspridda sjuka människor med undvikande blickar. Bara tanken på att ingå i ett kollektiv med dessa personer skrämmer mig. Jag tänker på allt gnäll om gentrifiering. Här finns inte en hipster så långt ögat kan nå. Det skulle vara jag i så fall. Min iphone sticker ut i väntrummet, den toppiga luvan och Acnejeansen. Jag har sällan längtat så mycket efter en spenatsmoothie. Kom genast hit och gentrifiera, om jag får be! Efter läkarbesöket springer jag med höga knän förbi en gubbe i rullstol för att markera hur lite jag tillhör hans gäng. Jag har hamnat lite fel bara. Jag har förirrat mig. Sånt kan hända den bäste.

På eftermiddagen besöker jag min sjuka väninna. Hon har brutit handen på två ställen efter att ha halkat på en isfläck. Hon säger bestämt att hennes hem inte får bli en ”sjuklägenhet”, så hon städar hela tiden och köper blommor. Ingen får tycka synd om henne. Men hon oroar sig för pengar. Sjukpenning och frilansliv är ingen bra kombo. Och kroppen var redan kass. Hon har en utsliten rygg och något som verkar vara kronisk hälsporre. Hon kan inte sitta och hon kan inte gå. Med högerhanden i gips är det inte mycket som funkar. Men vi skvallrar om Dramatenaktörer och pratar om ”Gift vid första ögonkastet”, som om vi vore milslångt ifrån de som letar tomburkar på stan. Hon med allt sitt och jag med mina än så länge bara klimakteriebesvär, vingliga knän och nedtrampade främre fotvalv.

Lyssnar på:

Den amerikanska true crime-podden ”Up and Vanished”.

Läser: "

Mitt namn är Lucy Barton” av Elisabeth Strout. En så perfekt roman att man vill gråta.

Ser på:

De söta små knopparna som sticker upp ur gräsmattan eller i rabatten.

Sara Kadefors är just nu aktuell med texter i två antologier: ”Klimakteriet” (Atlas) och ”Kärlek för mellanstadiet” (Rabén och Sjögren). Senare i år kommer hennes tredelade dramaserie ”Tsunami” att visas på SVT.

LÄS MER: Sara Kadefors: Måste jag älska alla kvinnor?

LÄS MER: Sara Kadefors: Jag kräver ett svar av kollektivtrafiken