Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Sara Kadefors: Jag kräver ett svar av kollektivtrafiken

Sara Kadefors ser yngsta barnet flytta ut och kräver en förklaring av kollektivtrafiken.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Jag sover ingenting sista natten eftersom vi ska upp klockan fyra för att ta oss till flygplatsen. Situationen i sig är i vanliga fall ångestskapande. I dag är det dessutom inte jag som ska iväg, det är familjens yngsta som inte är barn längre. Nu är det hejdå och goodbye på ett tag. Ett nytt liv som medelålders utan hemmavarande barn ska påbörjas. Så jag sover inte.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Efter att han åkt går jag hålögd omkring i lägenheten och tänker på vad man kan göra. Det dyker inte upp några idéer så jag skickar ett oinspirerat sms till barnens far som är på en cool filmfestival på andra sidan Atlanten. Jag åker till arbetslokalen och försöker undvika att kliva i de bruna pölarna på golvet. Min aggression mot dem som inte har inneskor med sig antar oanade proportioner. Med blossande kinder skriver jag mail till mina kollegor om att man måste diska bättre, att man måste diska utanpå glaset också, inte bara inuti. Jag skriver att jag tycker att vi ska köpa diskmaskin, vilket jag vet är en brandfackla. Det bästa är att det nu har gått tillräckligt lång tid för att det inte ska verka hysteriskt att ringa och kolla läget med sonen i det nya landet. Han svarar inte.

Ja, vad kan en människa göra efter jobbet när ingen väntar på mat och/eller umgänge? Konsumera är uteslutet och jag tränade i går. Att träffa en kompis tar för mycket energi. Jag går för att ta bussen hem. Den elektroniska tavlan på hållplatsen visar att den snart ska gå. Men när det väl är dags ställer tavlan om och plötsligt ska det ta tolv minuter till! Jag ringer kundtjänst och blir bortkopplad, men försöker igen. Jag hör mig själv kräva inte bara ett svar på vad som har hänt utan också ett ”ansvar”. Jag ger mig inte förrän kundtjänst har gått till botten med varför min buss försvann. Till slut blir jag levererad en exakt redogörelse för hur ”min” buss var tvungen att ersätta en annan på en del av sträckan. Nöjd ringer jag upp sonen igen. Han svarar fortfarande inte. Kan planet ha störtat utan att jag fått information om det? Kan han genast ha blivit rånad på sin mobil?

Väl hemma bläddrar jag rastlöst igenom några olästa gamla tidningar i tidningshögen och får se att utredningsmaterial som låg till grund för rapporten om Macchiariniskandalen är försvunnet. Bara tanken på att folk kan ha raderat intervjuer som är komprometterande för dem själva gör mig fullkomligt galen. På vilket sätt kan jag bidra till att sätta dit de där personerna? Det är det och inget annat jag ska göra med mitt liv, bestämmer jag: sätta dit folk.

Inte förrän sent på kvällen svarar han. Allt har gått bra. Han har bara legat och sovit. Jag andas ut. ”I morgon är en annan dag”, som Christer Björkman sjöng. Kanske är den mindre laddad.

LÄS MER: Allt jag slipper när barnen blir vuxna

LÄS MER: Sara Kadefors: Det var jag och Nicole

Lyssnar på:

”Your Song” med Elton John.

Ser på:

”Suburra” på Netflix.

Läser:

”Relationell psykoterapi” av Rolf Holmqvist.