Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Sara Kadefors, krönikör i Två Dagar.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Sara Kadefors: Hellre tonårstjej och surkärring än bullrig karl

Två Dagars krönikör Sara Kadefors drabbas av tonårstjejernas övermän.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Det finns tillfällen då jag tänker att det mest störande som existerar är fnittrande tonårstjejer. Deras forcerade skratt skär som rakblad i öronen på mig, kanske för att jag skrattat precis på det där sättet alldeles för många gånger själv. Jag får lust att gå fram till dem och påpeka att kompisen bara sa ”kastrull”, med minimal tajming, att det inte finns något att skratta åt, men så hindrar jag mig och tänker att jag som feminist och ungdomsboksförfattare borde ge de osäkra flickorna ett värde genom att le bekräftande. Så det är vad jag gör, innan jag roterar 180 grader och armbågar mig iväg genom bussen.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Vad som sedan alltid händer är att jag snart träffar på några som får mig att längta intensivt efter en flock fnittrande tonårstjejer. De sitter i ”bistron” på tåget eller vid gaten på flygplatsen, grabbgänget i fyrtioårsåldern, tjejernas övermän, med röd ansiktsfärg och spänd skjorta över magen. De har alltid redan fått i sig några öl och pratar företrädesvis göteborgska. Samtalstonen är hög, på gränsen till skrikig, som om alltihop var en föreställning, en teater för oss andra, som försynt sitter med en kaffe och läser i vår nyinköpta pocketbok. Vi kastar fördömande blickar mot gänget och jag kan se vad de tänker om oss, att vi är livsförnekande surkärringar. Så de pratar ännu högre, och skrattar ännu högre, och det de skrattar åt får tonårstjejernas ”kastrull” att framstå som en oneliner.

På platsen bredvid mig på tåget sitter en man som luktar så mycket svett att jag vill kasta mig ut genom fönstret. Han som sitter bakom ringer runt till sina vänner och repeterar allt som finns att säga om förseningen på en ljudnivå som tränger in i hjärnan och punkterar allt. När jag, ordentligt försvagad, ramlar ut på perrongen hör jag hur någon i min närhet ljudligt drar upp slem ur lungorna. Jag hinner inte reagera förrän mannen som kommer emot mig tagit sats och spottar, varpå jag i sista sekund kastar mig åt sidan för att inte bautaloskan ska landa på mina nyinköpta sneakers.

Vad är deras problem? Vad är det för fel på ”fotortopeden” som tar tag i min fot, utan handskar, och smeker den samtidigt som han stirrar på mig och frågar hur det ”känns”? Vad är det som gör att han tänker att det är läge? Vad är det för fel på mannen på seminariet som räcker upp handen fast föreläsaren sagt att vi tar frågor efteråt? Hur kan han självsvåldigt ta rummet i besittning med sin långa, meningslösa utläggning som är ett påstående mer än en fråga? Hur kan han inte ta in att vi andra, inklusive föreläsaren, vill skrika ”Håll käften!” till honom? Kanske fattar han faktiskt inte. För något fattas honom, och vi säger inget. Hellre än att bli definitiva surkärringar tiger vi, tills döden skiljer oss och alla dessa tärande individer åt.

Sara Kadefors är författare och skriver böcker, film- och tv-manus för barn, unga och vuxna.

LÄS MER: Kadefors: Kan barnen bli beroende av att landa i bomull?

LÄS MER: Jag har noll procent att erbjuda TV4

Gör:

Gömmer mig för råttorna på gården.

Äter:

Inga kolhydrater=ketodieten (jättemodernt i USA).

Ser på:

Franska serien ”Ring min agent!” (Netflix) om agenter till påfrestande skådisar som spelar sig själva. Skojigt!