Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Sara Kadefors: Frågan är om jag har fångat en enda dag

"Om man ser på livet som en lång utvecklingsfas borde jag ha kommit till nya insikter, lärt mig nya saker, åtminstone blivit mer harmonisk. Men känslan av att allt är samma, bara lite sämre, vägrar släppa taget om mig” skriver Två Dagars krönikör Sara Kadefors.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Det är först när man kommer riktigt nära sjukdom och död som man tycker sig höra någon viska att man ska fånga dagen. Man vet ju att det inte finns några garantier och att livet när som helst kan vändas upp och ner, men att allt ska ta slut är ju ändå så ogripbart att man inte kan annat än att leva på. För många av oss blir den ena dagen förvillande lik den andra – och plötsligt har tio år passerat.

Vad jag nu tänker är att tio år borde göra avtryck. Men faktum är att jag inte var särskilt annorlunda då, när jag var drygt fyrtio, jämfört med i dag. Jag var vuxen, till och med medelålders. Jag hade levt, som man säger, hunnit lugna ner mig, börjat dricka mindre, värdera annorlunda. Jag var ganska klok och medveten, hyfsat bra på mitt jobb. Vad har åren som följde gjort med mig? Om man ser på livet som en lång utvecklingsfas borde jag ha kommit till nya insikter, lärt mig nya saker, åtminstone blivit mer harmonisk. Men känslan av att allt är samma, bara lite sämre, vägrar släppa taget om mig. Har jag fångat en enda dag?

En ung man jag känner frågar ofta om mina drömmar, vad jag vill åstadkomma, vart jag skulle vilja resa, hur jag skulle vilja bo, vem jag skulle vilja träffa. Jag säger att jag bor där jag vill bo och gör det jag vill göra. Jag säger att det inte behöver hända något mer häftigt i mitt liv eftersom jag inte har något sug efter häftigt. Jag säger att ordet ”karriär” ger mig narkolepsi. Han tror att jag har gett upp, men det är inte sant. Jag kommer aldrig att sluta jobba eftersom det är kul i förhållande till mycket annat. Till den unge mannen säger jag, bara för att testa, att jag har hittat ett lugn i mig själv.

Men så händer det som inte får hända med någon man älskar, som sagt. Ett liv ska ta slut och mitt i sorgen och förtvivlan kommer tankarna på hur man tar vara på tiden. Tänk om det där med att ha hittat ett lugn i själva verket är en depression och om det som har hänt under de tio åren är att jag har dött själsligt? För det paradoxala är att ju äldre jag blir och ju närmare det oundvikliga jag kommer desto mindre agerar jag som om tiden är utmätt. Det är som om själva vetskapen om att allt ska ta slut gör mig handlingsförlamad när det egentligen borde vara precis tvärtom. Det är ju nu, innan man blir gammal, som man borde passa på. Men hur mycket jag än vill kan jag inte känna något sug efter en lägenhet på Manhattan. Ska tio år till gå utan att göra något avtryck? Eller är helt enkelt att ”fånga dagen” keramikkursen jag gick i somras eller min nyvunna kärlek till hundar?

Sara Kadefors är författare och skriver för barn, unga och vuxna. Hon har bland annat skrivit manus till tv-serien ”Dejta” som har premiär på SVT efter jul.

Ser på:

”Idol” på TV4 – bästa säsongen på länge. Uppslukad!

Gör:

Cyklar på min elcykel, så fort tillfälle ges.

Läser:

Elena Ferrantes ”Dagar av ensamhet”. Njuter av att äntligen läsa en riktigt bra roman!

LÄS MER: Allt jag slipper när barnen blir vuxna

LÄS MER: "Jag söker tröstlöst efter bekräftelse"