Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Sara Kadefors är författare som skriver böcker och manus till film och tv. Senare i år kommer hennes tredelade dramaserie ”Tsunami” att visas på SVT.

Sara Kadefors: Era förhoppningar är min lag

”När jag ser hoppet släckas i hans blick gör det ont i bröstet. Jag slits mellan min frihetslängtan och ett behov att göra honom glad igen”, skriver Två Dagars krönikör Sara Kadefors.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Det står en ung man och väntar på en flygplats i Polen. Han är lycklig eftersom han drömmer om att komma in på en prestigeladdad filmutbildning och har nu fått i uppdrag att ta hand om en riktig regissör (min man) och hans mindre intressanta fru (jag) i några dagar. Han ska inte bara vara vår ledsagare på filmfestivalen, visa oss sina smultronställen och berätta allt han vet om Polen, utan också ställa de frågor han ruvat på så länge. Men hans förhoppningar känns krävande. Hur ska vi kunna säga att vi vill klara oss själva utan att såra hans känslor?

Vi går med på att äta lunch med den unge, söte mannen, men middag redan samma kväll? Och den där ”klubben” han pratar om – fattar han inte att vi är jämngamla med hans föräldrar? Vi slingrar oss och skyller på det ena och det andra. Till slut känns det som om vi gör slut flera gånger om dagen. När jag ser hoppet släckas i hans blick gör det ont i bröstet. Jag slits mellan min frihetslängtan och ett behov att göra honom glad igen. Men mest känner jag irritation, eftersom han väcker en reflex i mig som jag inte vill kännas vid, den att vilja fly när någon förväntar sig för mycket av mig. Varför ska det vara så svårt? Varför kan jag inte bara låta honom ta hand om oss? Ska man behöva grubbla över sig själv igen, på semestern?

Ett par månader tidigare är jag gäst på en bokmässa i en annan europeisk stad. Jag är bara en av alla som måste bjudas på middag. Jag ser hur de sliter för att jag ska känna mig välkommen och känner stark sympati. Autopiloten slår på. Jag gör mitt bästa för att de ska få maximal utdelning på sina ansträngningar, tar på mig det fulla ansvaret. När jag kommer hem till hotellet på kvällen är jag fullkomligt utpumpad. Jag hoppas verkligen att de haft kul.

Nästa dag är det dags igen. Mitt utländska förlag vill bjuda ut mig och det enda jag vill är att äta pizza och titta på obegripliga tv-program på hotellrummet. När vi sedan sitter där på restaurangen och pratar för första och sista gången i våra liv är det trevligt, men jag slås jag av att vi alla sitter där för varandras skull. De vill lika lite som jag konversera med okända människor om skillnader mellan hemländer, när de kan vara med sig själva eller sina riktiga vänner. Förmodligen är vi exakt lika lättade när det är över.

Relationer blir bara svårare och svårare. Var det verkligen så det var tänkt? När ska man få lugn och känna lite mindre? Ibland önskar jag mig tillbaka till en tid då man svarade rätt och slätt nej på frågan om man ville leka. Nästa dag kanske man fick nej själv. No big deal.

Sara Kadefors är författare som skriver böcker och manus till film och tv. Senare i år kommer hennes tredelade dramaserie ”Tsunami” att visas på SVT.

Lyssnar på:

”Tendens” i P1. Mia Blomgrens kortdokumentärer är suveräna, hennes känsla, humor och tajming.

Gör:

Drömmer om att dreja den perfekta vasen.

Tittar på:

”Line of duty” på SVT, bästa, mest välgjorda serien just nu!

LÄS MER: Kadefors: Kan barnen bli beroende av att landa i bomull?

LÄS MER: Jag är jättetrött på folk som mår dåligt