Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Sara Kadefors: Det var jag och Nicole

Två Dagars krönikör Sara Kadefors undrar när hon och filmstjärnan Nicole Kidman gick skilda vägar.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Det är efter ett par veckors julätande som jag sätter på en film med Nicole Kidman. Det finns ingenting i dramat som fångar mig i samma utsträckning som hennes fysiska uppenbarelse. Det fattar ju vem som helst att hon har nypt ihop ansiktet eller utsatt det för något slags kemisk process, men kan man verkligen strama åt skinnet på ryggen så att det ser så där spänstigt ut? Om jag inte minns fel så är vi i samma ålder. Jag såg henne i Lugnt vatten när vi båda var strax över tjugo och hon var en vanlig rödhårig tjej, inte så väldigt olik mig själv (okej, då, lite snyggare). Hur kunde det bli så att hon efter det bara blev vackrare och vackrare och jag fulare och fulare? Hur kunde det bli så att hennes kropp liksom stannade i utvecklingen medan min gick från Dr Jekyll till Mr Hyde? Är det det som kallas ”olika falla ödets lotter”?

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Jag var faktiskt lika spinkig som Nicole Kidman en gång i tiden. Jag var typen som kunde äta gränslöst med bakelser. Bara därför ”sprang” jag nästan varje dag till konditoriet och köpte mig en ”potatisbakelse”, bestående av marsipanklädd smörkräm på en sockerkaksbotten. Min kost bestod av 50 procent fett, 20 procent socker och resten kolhydrater. Jag rörde mig bara i ­undantagsfall – i 40 år. Ändå fortsatte jag hela tiden att som 1,75 lång väga 57 kilo.

Så här. Det är inte jag och Nicole längre. Hon står i duschen och är hundra gånger snyggare än i Lugnt vatten. Kameran sveper över de spända låren, glider över den fasta rumpan, den slanka ryggen, de muskulösa armarna... Tiden har stannat för Nicole. Det är ett medicinskt under jag bevittnar. Jag fryser bilden, hasar mig upp ur soffan och fram till tv:n. Är det en body double, någon annans inklippta kropp? Nej, det är ren och skär orättvisa. För jag tränar faktiskt mer än jag trodde var möjligt, har slutat med potatis­bakelser och går ändå inte ner ett gram – tvärtom. Kilon läggs på kilon i en rasande takt.

Jag ser titt som tätt nya daller i ögonvrån. Min kroppsmassa rör sig lite som gelé. Låren har blivit stockliknande, handen skrynklig på ovansidan, brösten stora i stället för små (som jag och Nicole hade förr), magen som jäst vetedeg, och tånaglarna så hårda att de måste attackeras med tång, typ. Tänderna gulnar och vad är det för nytt jävla hårstrå? Medan Nicole står i duschen och utsöndrar sex. Kunde man från början ­förutspått våra olika utvecklingskurvor? Kunde någon ha tipsat mig om hur man hejdar åldrandet för att undvika att ens kropp blir en annan? Hur ska jag hinna vänja mig vid Mr Hyde innan det är över för alltid?

Sara Kadefors är författare och skriver böcker, film- och tv-manus för barn, unga och vuxna.

LÄS MER: Sara och monstret i källaren

LÄS MER: Jag har noll procent att erbjuda TV4

Ser på:

Masterchef – the professionals på TV8.

Lyssnar på:

De sista sändningarna med gamla radiopsykologen på SR play.

Gör:

Funderar på att städa städgarderoben.