Det trillar äntligen in en festinbjudan till mejlkorgen (”Nu är det fest!”). Festen visar sig vara invigningen av mitt gyms nya duschrum, vilken går av stapeln 8.30 på fredag morgon. Jag uppskattar gesten, men den tjänar också lite som en påminnelse om hur torftigt mitt så kallade författarliv är. Det råder en provocerande brist på luncher med förläggare i mitt schema, för att inte tala om releasefester och festliga occasions på förlaget. Expressen har inte hängt med i svängarna, eftersom de har fortsatt att bjuda mig på sin årliga kulturfest. Först i år hade någon på redaktionen gått igenom inbjudningslistan och insett: ”Den här personen har faktiskt inte här att göra!”, så nu är det också över.
Det som återstår för en skrivkrampande människa är att tycka att det är skönt att slippa skiten. Den enda gång som jag var på Expressens kulturfest fick jag till exempel grav ångest – det måste jag komma ihåg. Ibland får jag höra om författaraspiranter vars stora mål är att komma ut med en bok på Albert Bonniers förlaaag, men de vet inte vad de pratar om. Att vara liten och obetydlig i en värld av självcentrerade pösmunkar är så där kul. Jag minns alla mina författarmiddagar och hur de brukade tära på mig, hur man satt bredvid någon storfräsare på middagen efter ett bokevent och de lutade sig tillbaka och bara körde (sin monolog). Skräcken!
”Den gamla Lindomekillen är, enligt tidningen, ´spindeln i nätet i Stockholms kulturliv´”
Det mest aktuella preventivmedlet för alla som vill skriva finlitterärt är ett reportage i Dagens Nyheter som skildrar en dag i författaren Jerker Virdborgs liv. Den gamla Lindomekillen är, enligt tidningen, ”spindeln i nätet i Stockholms kulturliv”, och de som inte tror att det fortfarande existerar kulturkretsar, där klubben för inbördes beundran odlar myten om den VIKTIGA författaren, får tänka om. Tidningens fotograf förevigar platsen där Virdborg skriver sina romaner: ”vid köksbordet i lägenheten på Gärdet” och ovanpå art deco-skåpet står, läser vi, en inramad bild av förebilden Franz Kafka. (LOL!)
Skildringen av Virdborgs dag innehåller inte bara seriös namedropping (”På en tillställning i höstas ingick Peter (Englund) och jag ett vad.”) och ett litterärt samtal med Karolina Ramqvist som han modererar på en äkta kulturklubb, utan också lunch med en viktig person på Konstnärsbaren, ett hastigt besök på Berns ”Röda rummet”, där han av en händelse hittar ett gammalt originalbrev av Strindberg, en negroni på en italiensk restaurang, vernissage på Taverna Brillo, en visit på coolaste medlemsklubben Soho house samt en sängfösare på Riches lilla bar. Om någon i till exempel regeringen missat grejen nämns av Jerker i förbifarten att ”vissa” sagt att han skulle passa som kulturråd. Frågan är vad som är mest häpnadsväckande: om den händelserika dagen krystats fram av tidningen eller om den skulle existerat oavsett. Är det gammal Lindomestajl att vilja festa så maniskt? Men vid femtio? En gammal Landvetterbo som jag måste kanske ändå passa mig.
LÄS MER:Jag är livrädd för ensamhet
LÄS MER:De ytliga samtalens förbannelse
LÄS MER:Den välmående medelklassen och jag
Tittar på: Äntligen är Robinson (TV4) tillbaka!
Gör: Låtsas ha gröna fingrar och planterar om mina halvdöda krukväxter.
Tänker på: Att det kommer bli bättre till sommaren.
Missa inte det senaste från Två Dagar!
Nu kan du få alla reportage, spaningar och tips från GP:s helgmagasin Två Dagar som en notis direkt till din telefon. Klicka på följ-knappen vid taggen Två Dagar, i mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
