Suröl är inget vidare namn. Det får ölet att låta surt och dåligt, äckligt som sur mjölk eller grädde. Men så är förstås inte fallet. Syrliga öl kan vara sanslöst goda.
Men begreppet används slarvigt. Ofta kallas både tysk berliner weisse och belgiska stilar, som geuze, för suröl. Så är de också populära i många andra länder.
Klart vanligast är berliner weisse. Den härstammar från Berlin, innehåller vete och får i allmänhet sin syrliga karaktär av mjölksyrabakterier. Denna gamla relik dricks traditionellt med en skvätt essens som smakar hallon eller myskmadra.
Men det är inte så som dagens öldrickare känner den. Efter att berliner weisse blev trendig i USA har den förenklats. I dag smaksätts den med rikliga mängder frukt och bär och är inte sällan en djupröd bärbomb, en ”suris” som ibland även ger söta godistoner.
Egentligen är det de syrliga belgiska stilarna som bör kallas för suröl. De tillverkas enligt urgamla metoder, bryggs med minst 30 procent vete och är spontanjästa. Då är jästen inte framodlad utan kommer från organismer som finns naturligt i luften, själva bryggeriet och träfaten som ölen lagras länge i.
Lambiek och geuze är torra och väldigt syrliga. De ger djupa, sofistikerade smaker av bland annat stall, hö och läder. Det färdiga ölet kallas för lambiek medan geuze är en blandning av olika lambiek-årgångar, som tappas på flaska, jäser där och bildar kolsyra.
Suröl har slagit stort bland ölentusiaster och bryggs i ett antal olika länder – med varierat resultat. Själv har jag smakat få som når upp till samma höjder som de från Belgien.
Måhända har de speciella mikroorganismer där som påverkar resultatet. Eller så behärskar de helt enkelt ett 500-årigt hantverk.
Robert Lagerström är journalist sedan snart 30 år, redaktör för Svenska ölfrämjandets tidning Maltesen samt Två Dagars guide till gott öl.
LÄS MER:Veckans öl: fem fyrar till barley wine från Göteborg
