Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Anton Hellström, krönikör Två Dagar. Bild: Jonas Lindstedt
Anton Hellström, krönikör Två Dagar. Bild: Jonas Lindstedt

Anton Hellström: Rädda tv-tablån och gemenskapen

Det finns en exklusivitet i den gemensamma aktiviteten att se på linjär-tv, menar GP:s krönikör Anton Hellström, som längtar till stunder då alla ser på samma match, eller samma film, samtidigt.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Är det lönt att gräva i historien efter svar? Möjligtvis. Jag ger det ett försök. Under renässansen kom en viktig uppfinning till Europa: boktryckarkonsten. På bara några få år tillverkades det fler böcker än under hela romarrikets storhetstid. Möjligheten att snabbt, billigt och okonstlat kunna trycka böcker bidrog till att en mycket stor andel av populationen kunde tillskansa sig en gemensam kunskap och information. Renässansmänniskorna kunde nu presentera antikens idéer ordagrant, utan att behöva ta till mellanhänder i form av felciterande, förvirrade och glömska munkar. De som tidigare bidrog till att skrifter blev felaktigt återgivna. Från och med nu omslöts alla läskunniga av samma, renskrivna textkällor.

LÄS MER: Allt är så klart Håkan Hellströms fel

Vad har detta med oss att göra? Kanske finns det en koppling till någonting som vi i flera decennier förlitat oss på och samlats kring, men som ingen längre verkar bry sig om: det linjära tv‐utbudet. Vi går igenom en digital och påtvingad reformation av ett svenskt fundament. Ett fundament som för renässansmänniskan kan liknas vid boktryckarkonsten. De hade skrifterna, vi tv‐apparaten. Förr kunde helgens tv-program avhandlas och diskuteras i lunchrummet, i kön till banken eller på den illegala spelklubben. För att bara nämna några klassiska knutpunkter. Går den gemenskapen att uppnå i dag? Att följa en fotbollsmatch tillsammans på en fladdrig och dimmig bild, på en kanal som alla har tillgång till. En stillasittande sekt där alla har hjärtat i halsgropen. Förhoppningar och drömmar som förenar vänner och ovänner. Det är nu vi vill se matchen, inte sen. Det är inte valbart. Vi slår gemensamtsamma kanal. Öppna fönstret och hör dina grannars synkroniserade vrål. Kanske kysser du någon i ren extas. Dra dig till minnes alla de gånger du febrilt, nästan febrigt, bläddrat fram till tv‐tablån för att ta reda på vilken som blir helgens film. Den exklusiviteten håller vi på att förlora. Och det är just den exklusiviteten vi inte får förlora.

LÄS MER: Anton Hellström: Vikten av att sova i sin säng

Mina monumentala framtidsdrömmar om harmoni håller på att slås i spillror. Harmonin i att tillsammans följa tablån. Umgås, diskutera, jämra oss och filosofera. Kanske är det bara jag som fortfarande tror på kraften i det linjära tv‐utbudet… Man måste tro för att något ska kunna existera. Ska vi verkligen sitta ensamma i våra kammare och vältra oss i osanningar och gissningar, likt de förvirrade och glömska munkarna? Svaret hittar jag antagligen hos de gamla grekerna. Dags att trycka böcker. Dags att kyssa grannen.

LÄS MER: Anton Hellström: Ingen ska komma senare än avtalat

Äter:

Frijoles efter min vän Aladdins klassiska recept.

Ser på:

Dokumentären ”Ur Svennis skugga”. Tom Alandh om Tord Grip.

Lyssnar på:

Podden ”When we were kings”. Erik Niva briljerar om Blåvitt åren 94–95.

Anton Hellström är konstnär och skådespelare. Aktuell med radioteatern ”Stefan och Thomas” i P1.