Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Anton Hellström är konstnär och skådespelare. Aktuell med nya podcasten ”Djupdykarna
Anton Hellström är konstnär och skådespelare. Aktuell med nya podcasten ”Djupdykarna". Bild: Jonas Lindstedt

Anton Hellström: Plocka fram din välsmorda flöjt

"Jag vet att jag ibland kan upplevas som dryg, blyg eller ointresserad", skriver Anton Hellström men menar att det kan leda fram till en observation värd att spara på. Själv har han hittat en 23 år gammal, exklusiv observation, som handlar om honom själv. Och en flöjt.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

År 1998 slutade jag första klass. Jag gick på en Waldorfskola och där fick man ett omdöme av magistern efter avslutat läsår. Jag läste omdömet i dag, 23 år senare. På det hela taget är det en fin redogörelse för vem jag var som sjuåring. En blick från en utomstående, för länge sedan. Det kändes exklusivt. I omdömet fanns det en mening som jag fastnade för: ”Han blir också nöjd, då nya toner kommer ur hans flöjt”. Exklusiv observation. I samma låda som omdömet låg i, hittade jag även nyss nämnda flöjt som jag för 23 år sedan höll i mina händer medan jag samtidigt försökte hänga med i morgonsången. I min Waldorfskola var det stort fokus på morgonritualerna. Flöjten hade totalt tre hål och tonerna som flödade ur den var ett begränsat antal. Till flöjten hörde även ett egengjort stickat fodral och en träpinne, med en tygbit längst fram, som användes för att smörja flöjten invärtes. Till smörjningen använde man en olja som magistern hade i sin skrivbordslåda. Det skulle vara en viss mängd olja för att hålla flöjten i trim. Exklusivt.

LÄS MER: Häckner: Jag kanske skulle bli guldgrävare

Jag minns inte flöjtspelandet som någon överdrivet rolig aktivitet, kanske tyckte jag att det där och då var töntigt. Tror i alla fall att jag ville få det att se ut så. Hur som helst. Där stod jag med omdömet och flöjten framför mig och kände hur otroligt vacker observation min magister gjorde för 23 år sedan. Han såg människan bakom flöjten. Exklusivt. Det är inte självklart, att i en klass med ett tjugotal sjuåringar, lägga märke till hur en av alla dessa elever blir glad av att hitta en ny ton. Kanske vet ni känslan som kan uppstå när någon ser något som man själv aldrig tänkt på? Aldrig har jag känt den känslan så starkt som jag gjorde när jag läste meningen om flöjten. En betraktelse över ett barn, när en ny ton flödar ur dess välsmorda flöjt. Det säger något om något. Jag har själv alltid gillat att betrakta, observera. Det inspirerar.

LÄS MER: Jag vill inte ha några nya vänner

Jag vet att jag ibland kan upplevas som dryg, blyg eller ointresserad, men det är svårt att sitta bland en grupp människor och inte försvinna in i betraktandets detaljrika värld. Jag blir tyst, men är högst närvarande. Någonstans i rummet kan det finnas en människa som upptäcker en ny ton från en välsmord flöjt. En ton som kan få nytt liv i exempelvis en krönika. En ton man kan knåda och utveckla. För 23 år sedan hörde jag själv en ny ton och min magister såg detta, la det på minnet. Nu är det minnet hos mig, i min hand. Så plocka fram din välsmorda flöjt ur det stickade fodralet och utforska tonerna, för man vet aldrig vem som lyssnar.

LÄS MER: Kanske har jag en koncentrationsstörning

Lyssnar på:

P3 Musikdokumentär om Basshunter. Ge karln de priser han förtjänar! Nu!

Ser på:

Dokumentären ”Guldfeber – Stölderna på Kungliga Myntkabinettet” på SVT Play. Välsmord med ett fantastiskt fint slut.

Gör:

Funderar över vissa konstnärer och musiker som försöker rättfärdiga sitt eget skapande i stället för att bara skapa. Det känns som att vissa tror att det måste finnas en bra anledning till varför man skapar.

Anton Hellström är konstnär och skådespelare. Aktuell med nya podcasten ”Djupdykarna".