Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Paddan, Stinsen eller Hop on-hop off-bussen?

Än är vi inte ikapp de stora europeiska turiststädernas utbud av guidade turer, men ett växande sortiment kan Göteborg allt bjuda den tillresta turisten eller bildningstörstande göteborgaren på. Två Dagar lät kulturrecensent Jonathan Bengtsson testa tre av de populäraste. Här utvärderar han sina upplevelser bland spädbarn, göteborgsvitsar och spinnande minitåg.

Stinsen

Öppettider: Avgår från Gustaf Adolfs torg ungefär var 45:e minut kl 10–15 under högsäsong fram till 31 augusti.

Betyg: 4 fyrar.

Bäst: De spelar Fred Åkerströms ”Jag ger dig min morgon” i högtalarna!

Sämst: De spelar Håkan Hellströms ”Valborg” i högtalarna!

Det vore naturligtvis enkelt att avfärda hela resan som barnslig, vilket också är alldeles korrekt. Stinsens verksamhet vädjar till precis denna zon i människan: den outvecklade. Ett litet rött tåg, som ömt skall tuffa runt Göteborgs innerstad och begå turism. I dag bryter solen ut bara ett par minuter före avfärden från Gustaf Adolfs torg, som om vädret styrdes av en försynt bullmamma. Staden känns nästan tecknad inifrån de små tågvagnarna. Fotgängares ansikten öppnas upp när vi åker förbi i det lilla färdmedlet. Bilister förvandlas, från hastighetsdårar till mjuka guldbjörnar, när de hamnar bakom oss. Allting är från första stund präglat av en besynnerlig lätthet.

En känslig balans har upprättats mellan fakta om parker, stadsbränder, och medeltida elände.

Men dessa 45 minuter erbjuder emellertid inte bara ung, enkel glädje. Stinsens turistfärd prövar också andra zoner i hjärnan, som intellektet. En känslig balans har upprättats mellan fakta om parker, stadsbränder, och medeltida elände. Den röst som leder oss genom turen tillgriper också tystnaden som verktyg, vilket är mycket djärvt. Ett resonemang kan avslutas lite mjukt – och ingenting ta vid efter. Plötsligt hör du bara tågets motor surra som en vänlig skogskatt. En försommarvind driver förbi utan att hota temperaturen, alla sorger blir för en stund ointagliga.

Lite irritation uppstår visserligen under resan. Den väg runt innerstaden som minitåget beträder är rätt och slätt lat. Samma gator körs flera gånger, bara de mest förutsägbara av turistmärken avhandlas. Under vissa stunder blir allt också lite väl släpigt. På grund av tågets blyga fart drabbar ibland rastlösheten passagerarens vadmuskulatur.

Till sist går det ändå att konstatera följande: Stinsens turer kan påstigas om du söker bildning och upplysning om Göteborg, men detta bör inte vara centralsyftet. I stället ska man åka detta tåg om man vill vända tillbaka tiden för en stund. Behöver man återgå till att vara en liten blank gosse, så är denna sysselsättning faktiskt helt förträfflig.

Paddan. Bild: Tomas Ohlsson

Paddan

Öppettider: Avgår från Kungsportsplatsen cirka var 50:e minut kl 11–17, fram till 13 oktober.

Betyg: 3 fyrar.

Bäst: De friska vyerna, sjöbrisen.

Sämst: Den lika friska, ej lika angenäma, tendensen till att skämta.

Paddan är på flera vis något mytiskt. Redan när du ser skylten som föreställer den muntra, egentligen förkrossande lyckliga grodan, drabbas du av tyngd. Redan innan du har anträtt båten, som påminner om en mycket svullen kajak, anar du traditionen.

Stämningen runt Kungsportsplatsen är denna lördag behärskad. Det luktar nere vid samlingsplatsen bensin och försommar. Paddans anställda rör sig exakt, som om decennier av turistlära runnit ner i deras kroppar. Båten lägger ut, vi driver lent igenom stadens kanalsystem. Dagens reseledare fäller in små lustigheter mellan sina berättelser om stadsmuren, Kungsträdgården och Göteborgs holländska grundare. Det är djupt behagligt.

Det skämtas redan från början friskt. Men snart faller allting ner i något tvångsmässigt.

Men sådant som behag och harmoni består dessvärre sällan. Lär oss livet något, så lär oss livet detta. Snart börjar nämligen Paddans båtrunda att mutera. Det har med humorn, detta bedrägliga instrument, att göra.

Det skämtas redan från början friskt. Men snart faller allting ner i något tvångsmässigt. Vår tourledare besitter en anmärkningsvärd energi, och kan icke hålla nere sig själv. Över färdens sista 35 minuter framhärdar turistbefälet, utan nåd i kroppen.

Att höra ordvitsar om exempelvis Osthyveln och Frisören, två av turens lägsta broar, kan vara roande. Att i varje givet ögonblick, först på svenska och sedan på engelska, drabbas av slö göteborgshumor är däremot utmattande. Där Stinsens minitåg ibland låter turisterna vila i sig själva, tycks organisatörerna bakom Paddan vara fullkomligt livrädda för samma sak.

Paddan är trivsam, miljöerna utomordentliga, mycket av det som sägs behändigt. Men denna märkvärdiga föreställning om att publiken hela tiden behöver underhållas, må den bara dö bort.

Hop on-hop off-bussen

Öppettider: Avgår utanför Stora Teatern på Avenyn, var 30:e till 60:e minut 10.30–16.30 fram till 25 augusti.

Betyg: 2 fyrar.

Bäst: Vill du ej åka, är det bara att hoppa av.

Sämst: Allt blir lite kärlekslöst.

Att ta sig an Göteborg med hjälp av Strömmas dubbeldäckare borde ske utan risk. En enkel, slät färd genom stadens centrala delar med buss. Inleds vid Stora teatern, håller sig till innerstadens förväntade gator, nonchalerar naturligtvis Hisingen fullständigt. Ingen svart magi här, inga märkvärdigheter.

Vår chaufför kör bussen kallt och effektivt, ibland nästan desperat. Vi bränner förbi Järntorget som om det vore en ostadig militärzon. Tillryggalägger Linnéplatsen som om föraren bara har dåliga minnen härifrån. Styr sedan häftigt i en båge mot Ullevi. I hörlurar maskin­matas passageraren med berättelser om vyerna och gatorna.

Sätena tycks installerade i syfte att förolämpa, eller åtminstone utmana, den mänskliga biologin.

Denna inställning till turism, den nedskurna och snabba, kan vara förtjusande. Och vore nu omständigheterna inte så förtvivlade, hade kanske också denna känsla gått att nå. Bussens komfort är nämligen sträng. Sätena tycks installerade i syfte att förolämpa, eller åtminstone utmana, den mänskliga biologin.

Att sitta på nedervåningen av denna buss är överlag att stiga in i en mycket torr dimension. Bara ett fåtal sittplatser finns att tillgå. Ett par av dem är upptagna av en tysk familj, med en mycket talför bebis.

Den berättare som följer oss genom den timslånga resan försvinner ibland också bort. Mitt i något nyttigt resonemang om Skansen Kronan kan guiderösten bara sugas upp i evigheten, som tagen av något okänt. I stället inträder teknikbrus. Den tyska bebisen, som redan i unga år vet att förbättra sin sociala ställning genom intensiva samtal med alla passagerare, börjar i mitten av turen också att bräka.

Denna timme blir till sist någonting att uthärda mer än avnjuta. Visst kan det vara tillfredsställande att avhandla Göteborgs stadsdelar såhär kvickt, när ljudet fungerar och omvärlden inte pressar in sitt lilla spädbarnshuvud. Visst är också själva konceptet ganska härligt: har du en trög upplevelse kan du bara stiga av på vilken hållplats du än önskar. Men allt det goda sölar ihop i en hög av irritationsmoment och tekniska bristfälligheter.

LÄS MER: Här är turisternas vanligaste frågor

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.