Mannen i juvelbutiken drar bort gallret från sitt skyltfönster. Vägarbetaren låter mig passera över gatan. Vi nickar. Utanför det lokala bageriet sitter en parkeringsvakt och äter frukost. Han säger ”god morgon” och ler. Jag svarar med ett ”god morgon”. Vår artighetsfras kanske låter basal, men det är den inte. Han hade lika gärna kunnat säga ”jag ser att du också uppskattar dagens första timmar” och jag hade svarat ”det har du helt rätt i”, men det behövs inte. Vi har en gemenskap, vi som möts tidigt på morgonen, utanför bageriet, på jobbet, på vagnen.
Jag besökte den lokala juveleraren för ett tag sedan. Jag hade med mig ett söndrigt guldörhänge. Han skakade på huvudet, skrattade och sa att det var av dålig kvalitet. Han hade otroligt nog glömt att jag köpt det hos honom. Med respekt för hans yrke valde jag att inte säga något. Jag ville heller inte bryta det förbund vi hade där och då, i början av dagen. Det handlar inte om att vara en präktig morgonmänniska, jag vet att många sliter och kämpar under dagens första timmar. Författaren Ivar Lo Johansson skrev en gång att ”Morgonen är de mångas tid”. Så är det. Morgonen är välvårdad. Men inte präktig. Den bjuder in till gemenskap. Massorna rör sig i dagsljus.
LÄS MER:Det borde finnas ett sjömansreservat
Vilken är den perfekta tiden att gå upp? Vet inte, men det kommer gynna dig om du är ute och syresätter dagen innan 07.30. Helst tidigare. Att se staden vakna till liv ger hopp om att vad som helst kan hända, men att allt förmodligen kommer vara sig likt. Ljudet av en stad som vaknar till liv ger en tanke om arbete och livsgemenskap. Skolbarnens överdimensionerade ryggsäckar guppar på ryggarna. Lastbilarna piper och backar ut, på väg ut mot nya leveranser. Kioskägaren suckar och hänger ut ATG-skylten. Taxichauffören lutar sig mot huven och tänder morgonens fjärde cigg. Takåsarna är fyllda av dagg. Jag vill dricka daggen. Den rena daggen.
Livsbelysningen är om morgonen överlägsen. Det är något som kvällen inte kan konkurrera med. Kvällen stänger ute omvärlden. Alla går självupptaget hem till sitt. Det stör mig. Den osäkra kvällen som inte infriar några trygga och friska löften. Den otrygga kvällen där du inte vet om juveleraren vrider, vänder och jämrar sig i sängen. Det är inte förrän han vaknar igen, om han ens lyckas somna, som morgonens förtröstansfulla gemenskap kan omfamna honom. När mörkret inte längre smeker hans jag, kan han äntligen vandra ner till sin butik, inventera sitt guld och börja om på nytt.
I går kväll ensam, i dag tillsammans. Dra undan gallret, snart kommer jag.
LÄS MER:Plocka fram din välsmorda flöjt
Äter: Fish and chips och moules frites på Hasselsson popup, Mariagatan 27. Helt otroligt ställe.
Ser på: Dokumentären om Kapten Röd och hans turné 100-lappen.
Gör: Spelar badminton varje tisdag på Fjäderborgen. Jag älskar gamla idrottsinstitutioner.
Anton Hellström är konstnär och skådespelare. Aktuell med poddarna ”Djupdykarna” och ”Stefan och Thomas”. Spelar in långfilmen ”Vernissage hos Gud”.
LÄS MER:Jag vill inte ha några nya vänner
Missa inte det senaste från Två Dagar!
Nu kan du få alla reportage, spaningar och tips från GP:s helgmagasin Två Dagar som en notis direkt till din telefon. Klicka på följ-knappen vid taggen Två Dagar, i mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
