Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Carl-Einar Häckner är krönikör i Göteborgs-Postens helgmagasin Två Dagar.
Carl-Einar Häckner är krönikör i Göteborgs-Postens helgmagasin Två Dagar.

Carl-Einar Häckner: Minnesbilderna smälter i livets värme

”I mig finns alltid en vilja att hålla kvar minnena, människorna, trollerinumren, ögonblicken och drömmarna. All den här fria, lediga tiden det sista året har gjort att det känns som att tiden står still”, skriver Carl-Einar Häckner.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Vi pratar om livet. Vi citerar saker, byter tankar, reflekterar över människor, dricker god whisky, äter glass med blåbär och glutenfri frukost. Vi handlar mat. Vi ser på fotboll. Vi äter ägg och pratar om Harry Schein.

Vi pratar om dödshjälp. Om rätten till sådan. Vi pratar om Kina. USA, Ryssland och ekonomi. Banker, aktier, räntan och om att städa.

Pappa och jag har löst alla världsproblemen redan första kvällen, men sen kommer jag inte ihåg vad vi sagt, så vi får börja om dagen efter.

Vi måste spela in oss nästa gång. Men då är det inte lika fritt längre. Inte lika underbart ledigt. Då blir det planerat. Då kommer vi inte lösa världens problem.

Jag sover i ett rum fullt med blommor. Framför mig hänger en stor målad tavla på pappa som farmor gav till honom när han fyllde 50. Jag kommer ihåg för jag var där när det hände. Den hänger precis framför sängen. Jag sover med långkalsonger. Vill inte att tavlans ögon ska se mig naken på morgonen om jag sparkat av mig täcket i sömnen. Jag har prövat att gå framför tavlan flera gånger. Ögonen följer mig från vänster till höger när jag sakta går i sidled för att lura tavlan. Går inte. Pappa ser mig överallt i sovrummet. Det känns bra.

Jag är 51 år gammal och ett barn till två föräldrar som lever.

Pappa säger att jag är vuxen.

– Är jag det?

– Javisst! säger pappa.

Döden som alltid är närvarande ihop med livet borde kunna göra ett undantag ibland. Särskilt för dom jag älskar och då och då hoppa över någon och inte såga ner trädet en älskad klättrat upp i.

LÄS MER: Vi flög till Huskvarna på farmors äkta matta

Jag ser mig själv utifrån. Tänker saker jag inte tänkt på. Slumrar förbi och är tio år. Jag ligger i bitar som en trasig docka i en låda i mitt skrivbord i mitt pojkrum. En kompis kommer in och vill låna en kniv. Vi skär bitar av tid som jag fryser in. Jag tinar upp dem i ett senare skede, när jag kan förstå varför de smälter.

I mig finns alltid en vilja att hålla kvar minnena, människorna, trollerinumren, ögonblicken och drömmarna. All den här fria, lediga tiden det sista året har gjort att det känns som att tiden står still.

Jag har börjat tina upp några av minnesbilderna.

Förbereder mitt hem för att ha bjudningar men det är aldrig någon som kommer på besök för ingen blir bjuden. Men jag har ett skåp med åtta snapsglas. Jag har ett klaffbord med en extra skiva som det går att sitta åtta personer vid, med åtta stolar, ifall ifall. Jag drar fram klossar med isade ögonblick. Dom smälter. Det blir vått på parkettgolvet när vi pratar om dom bästa ögonblicken.

LÄS MER: Konsten är som en blomma som behöver vatten

Ser: ”Exit”, om fyra aktiekillar i Oslo. En spegel av orsak, verkan, dåliga beslut, livsval, girighet och hedonism. Rå underhållning som passade just nu.

Lyssnar på: Köpte en skiva med Uri Geller som kom ut 1973. New age-texter och körsång i musikaliska arrangemang. Oväntat. Skivan kostade tio kronor.

Äter: Ägg, köttbullar i mikro, lax på smörgås, vegetarisk lasagne i mikro, en och annan cordon bleu.

LÄS MER: Det var fint att tända ljusen för min syster

Carl-Einar Häckner är trollkarl, komiker och varietéartist. Ägnar våren åt att städa i replokalen.

Missa inte det senaste från Två Dagar!

Nu kan du få alla reportage, spaningar och tips från GP:s helgmagasin Två Dagar som en notis direkt till din telefon. Klicka på följ-knappen vid taggen Två Dagar, i mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.