Carl-Einar Häckner är krönikör i Göteborgs-Postens helgmagasin Två Dagar.
Carl-Einar Häckner är krönikör i Göteborgs-Postens helgmagasin Två Dagar.

Carl-Einar Häckner: Lisebergs osynliga dörr öppnades

GP:s krönikör var bara elva år när han uppträdde på Liseberg första gången. Nu är han tillbaka på nöjesparken med sin varieté.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Pappa hämtade mig i bil. Vi åkte in till stan. Vi gick på Liseberg.

Vi åkte Super 8:an. Jag måste ha varit fem eller sex år. Super 8:an var en bergochdalbana som såg ut att vara gjord av färgglada ståltrådar och verkade hänga ihop med skruvar. Det var bara ett skelett med räls, skenor och metallrör som gick kors och tvärs. Den hade en riktig backe. Sen krängde vagnarna fram och tillbaka i tre små backar och sen var det färdigt. Den skakade otroligt mycket, som om den kanske höll på att gå sönder. Oerhört läskig. Vi visste inte säkert om vi skulle klara oss eller sitta kvar innan färden var över.

Första gången jag uppträdde i ett offentligt sammanhang var på Liseberg. I Lilla Manegen. Jag var 11 år. Mamma och pappa var i publiken. Och bästa kompisen.

Jag har tänkt på det många gånger. Hur jag fann min väg. Vad livet är fantastiskt när man kan trolla med bollar, näsdukar som byter plats och man kan skratta åt en binnikemask som kryper omkring i ett glas när publiken skriker ”Slinger, Slinger, vakna!”

Att stå där som 11-åring och få alla att göra som jag ville. Det var en otrolig känsla av pirr i magen och kurr i hela kroppen.

Vad viktigt det är att få andas in stämningen. Skratta tillsammans i en publik.

Så hittade jag min väg. En osynlig dörr i livet. Som jag öppnade.

Jag såg varietéerna på Stora scenen när Lill-Babs eller Myggan var konferencier. Jag fick ett uppdrag att uppträda en hel månad varje dag på huvudrestaurangen när jag var 16 år. Där träffade jag trollkarlen Johnny Lonn som var en stjärna. Jag har en bild på honom och mig från den tiden i mitt kök. Bilden är så fin.

Jag är så glad att allt hände. Det räcker långt. Det räcker hela mitt liv. Den glädjen. Önskar alla det. Att få hitta glädjen i livet.

Liseberg har betytt mycket för mig.

Jag såg tankeläsarparet Truxa också, faktiskt. Det var i slutet av deras karriär. Dom höll på att packa ihop rekvisitan medan föreställningen pågick för att spara tid efter showen. Det var underhållning i sig. Sen var deras tankeläsning otroligt bra.

Bland det bästa jag sett var ett styltnummer med The two Lerys.

Två herrar. Konferencieren ber att få upp en åskådare från publiken.

Sen blir det kaos. Det tar halva numret innan jag förstod att det var inövat.Vilken härlig stund. Vilken skön flykt. I en orolig värld.

Vad viktigt det är att få andas in stämningen. Skratta tillsammans i en publik.

Nu ringde Liseberg och frågade om jag vill göra en jubileumsvarieté i i Juni. Det gör jag gärna. Första gången sen 2016.

Jag säger bara: Välkomna till varietén.

Läser: Läste färdigt ”Dorian Grays porträtt” på engelska. Som att hälla blod i hjärnan. Oerhört mäktig bok. Obehaglig. Modern.

Äter: Nästan bara glutenfritt. Och ingen laktos, med vissa undantag för cordon bleu schnitzel, friterad ost, smält ost. Gärna pizza. Och smakar gärna på chiafrön i laktosfri yoghurt.

Ser: Såg hela ”Exit” i följd på två dagar. Den norska teveserien. Jobbigt att följa på ett bra sätt. Undergångsunderhållning. Makalösa roliga scener och fantastiskt manus.

LÄS OCKSÅ: Hunden är människans bästa vän

LÄS OCKSÅ: Broddar som ger fäste i livet

LÄS OCKSÅ: Att bli gammal i Sverige är ett dilemma

Missa inte det senaste från Två Dagar!

Nu kan du få alla reportage, spaningar och tips från GP:s helgmagasin Två Dagar som en notis direkt till din telefon. Klicka på följ-knappen vid taggen Två Dagar, i mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.