Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

1/4

Långfärdsskridsko i Göteborg – så funkar det

Den göteborgska vintern kan vara en grå historia. Det är lätt att fastna i soffan och längta efter våren, men visste du att vårt klimat lämpar sig utmärkt för långfärdsskridskoåkning? Två Dagar har testat.

Hur börjar man?

En kvinna längst fram i klubblokalen på Ruddalen harklar sig och hälsar välkommen. Ett trettiotal personer lyssnar uppmärksamt. Vi är här för att lära oss mer om långfärdsskridskoåkning.

En inspirationsfilm rullar i gång på en projektorduk. Himlen är klarblå, vattnet ligger som en frusen spegel och skridskoåkarna svischar idylliskt förbi i bild. En mörkgrå decemberkväll som denna känns filmens värld mycket avlägsen. Utanför klubbfönstret regnar det.

– Intresset för långfärdsskridskor brukar följa klimatet. Riktigt kalla vintrar strömmar det till extra många nya medlemmar. I fjol kunde vi åka till början av april och ordnade sammanlagt 122 klubbturer. Det är lite bättre än ett genomsnittsår, säger Ulf Bengtner.

Han är ordförande i Göteborgs långfärdsskridskoklubb och tror att de flesta göteborgare inte är medvetna om hur fina isar som väntar i närheten.

– Man ser ingen is inne i Göteborg. Då är det lätt att tänka att det inte finns någon, men ofta räcker det att åka till Partille. Vi har faktiskt väldigt bra förutsättningar för långfärdsskridskoåkning i den här delen av landet. Det snöar, sedan smälter snön och fryser på igen. Vi har nästan alltid snöfria isar, men folk vet inte det, säger Ulf Bengtner.

Hans fru Annika Bengtner håller i kvällens välkommenträff tillsammans med Greta Brink och Börje ­Johansson. Först är det teoretisk genomgång, därefter praktik.

För att få följa med på klubbturer måste man vara med på en välkommenträff eller gå en introduktionsutbildning. Flera på den här kursen kan redan åka långfärdsskridskor men är nya som medlemmar. Några är också nybörjare. Som jag.

Turledaren Klas Forsell visar vägen på isen.. Bild: Linn Bergbrant

Turledaren Klas Forsell – en säker skridskoåkare

Ryggsäck: Ska rymma 30–50 liter och vara utrustad med midjerem och grenrem. Inuti ryggsäcken ska det finnas ett vattentätt packat komplett ombyte (allt utom kängor). Två tjocka plastpåsar används i kängorna efter ett eventuellt plurr. Glöm inte vätska och mat. Korrekt packad har ryggsäcken flytkraft och fungerar i praktiken som en flytväst.

Livlina: Måste vara lätt åtkomlig ifall åkaren eller en kamrat går genom isen.

Hjälm: Inte obliga­torisk, men rekommenderad.

Ispikar: Använd gärna dubbelpikar (två ispikar). Det är också tillåtet att ha en ispik och en stav, dock inte två stavar. Ispiken behövs för att känna på isen och testa isens bärkraft.

Isdubbar: Isdubbarna används för att ta sig upp ur en isvak. Ska vara högt placerade för enkel åtkomst.

Visselpipa: Är till för att kommunicera med övriga åkare. Om visselpipan har kula riskerar den att frysa när den blir blöt och det ­rekommenderas inte.

Knäskydd: Inte obligatoriskt, men en hel del väljer att ha det. Antingen under eller utanpå byxorna. Finns att köpa billigt på många varuhus.

Turledarflagga: Personer med flaggor i ryggsäckarna leder skridskoturen. Åk inte före den första åkaren. Denne kollar isens bärighet.

Kängor: Bekväma och stabila kängor som också funkar för kortare promenader. Ibland är det en bit att gå mellan sjöarna.

Skridskor: Avtagbar skena är ett måste, annars går det inte att promenera mellan sjöarna. Löshäll­skridskor blir allt vanligare och kan vara att föredra. Män har i regel lite längre skenor än kvinnor.

Kläder: Anpassa efter väder och åk­kapacitet. Vindtäta ytterplagg och lager på lager är att föredra. Gärna underställ av ull. Åtsittande kläder minskar luft­motståndet. Värmeplagg och sittdyna gör rasterna varma och bekväma. Glöm inte handskar mot skärande is.

Utrustning

Skridskor, pjäxor, isdubbar, visselpipa, ispik, livlina, ryggsäck, midjerem och grenrem. Kursledarna rabblar upp den ena obligatoriska prylen efter den andra. Det låter inte billigt det här. För att över ­huvud taget komma ut på isarna måste man alltså vända ut och in på plånboken?

Ulf Bengtner konstaterar att tröskeln för att börja åka långfärdsskridskor är högre än att spontant anmäla sig till en löpargrupp på Facebook.

– Vi ställer höga krav på säkerhet. Man måste ha utrustning och utbildning. Medelåldern i klubben är ­ganska hög. Det här med äventyr har varit stort bland yngre ett tag, men vi har inte riktigt märkt av det hos oss än, säger han.

”En orsak till fall kan vara överis. Då har regn eller smältvatten på isen inte frusit ihop med den tjocka isen under, utan skridskon skär ner. Då faller man ofta handlöst.”

Runtom i landet ordnar långfärdsskridskoklubbar och Friluftsfrämjandet tusentals organiserade skridskoturer varje år. Hittills har det bara inträffat en döds­olycka inom organiserad skridskoåkning, vid Ridön i Mälaren 2006. Bland privata skridskoåkare är statistiken sämre. I fjol omkom 15 personer i isrelaterade olyckor i Sverige.

Kursledarna uppmanar oss att aldrig åka ensamma. Vi måste ha rätt säkerhetsutrustning och vi måste kunna hantera den på rätt sätt.

– Att plurra är alltid ett misslyckande, men oftast ganska odramatiskt. Ryggsäcken fungerar som en kork, man flyter. Då finns det alltså ingen risk att man hamnar under isen och får problem att hitta ut som vissa tror, säger Greta Brink.

Att gå igenom isen utan sällskap är dock en potentiellt farlig situation eftersom det kan vara svårt att ta sig upp. Genomgången fortsätter och det haglar frågor i lokalen. De nya medlemmarna vill veta allt om både kängor, bindningar och olika skridskomodeller (klubben ­rekommenderar löshälsskridskor).

– Använd gärna hjälm. En orsak till fall kan vara överis. Då har regn eller smältvatten på isen inte frusit ihop med den tjocka isen under, utan skridskon skär ner. Då faller man ofta handlöst, säger Annika Bengtner.

– Och glöm inte ordentliga handskar! Man kan skära sig på glasis, säger Börje Johansson.

– Ojdå, säger en i publiken.

– Hur ofta fikar ni? frågar en annan och hela klubb­lokalen börjar skratta.

Var kan man åka?

Vilka isar som är farbara går inte att säga. Väderleken och isens bärighet kan ändras snabbt. Alla vattendrag kan dessutom ha svaga partier. Ge dig aldrig i väg ut på isen utan obligatorisk utrustning. Åk heller aldrig själv och utan nödvändig kunskap.

Bland långfärdsskridskoåkarnas flitigast använda sjöar kan nämnas Surtesjöarna, Mjörn, Ömmern, Rådasjön, sjöarna i Svartedalen samt Stora och Lilla Härsjön i Lerum. Saltet i havet gör att havsisen bildas först när temperaturen är något under noll grader. Att åka på saltisar är extra vanskligt och kräver stor erfarenhet. Detsamma gäller vårisar som på mindre än en timme kan förlora all bärighet på stora ytor.

Köpa eller hyra?

För att få följa med på en organiserad skridskotur krävs obligatorisk utrustning. Mycket går att köpa begagnat via exempelvis Tracks Recycle i Majorna, Blocket, Tradera eller Sellpy. En del utrustning går också att hyra, till exempel från Sporthyra i Mölndal, Hygglo.se eller Friluftsfrämjandet. Tänk på att regelbundet slipa dina skridskor. Ge dig aldrig ut på isen utan att först ha testat din utrustning. Du måste veta hur den används.

Åkteknik

Det kryllar av barn och föräldrar på Rud­dalens allmänna åkning. Vi knallar bort till skridsko­ovalen.

Jag har hyrt långfärdsskridskor ett par gånger tidigare. Även om det var ett tag sedan sist känner jag mig gans­ka självsäker när jag kliver ut på isen. Det går snabbt över. Varje varv är 400 meter långt, men känns som minst det dubbla. Det är vingligt. Ingen hjälm har vi heller. Isen är stenhård, skridskoskären för långa och pjäxorna för dåligt knutna. Man ska stå som en ­hösäck. Äntligen något jag är bra på!

Att stå rakt upp och ner som på ett par hockeyrör duger inte. Den som åker långfärdsskridskor ska tydligt förflytta tyngden från fot till fot. Det gäller att hitta rätt lutning på skäret. Helst ska man glida så länge som möjligt på varje skär också. Och fötterna ska vara tätt intill varandra när man skiftar fot.

Även vädret ska göra sitt. För att hitta åkbar is använder Göteborgs långfärdsskridskoklubb ett nätforum där skridskoåkare delar sina isobservationer och rutter med varandra. Än så länge är det nästan tomt på kartan. Det är för milt. Sedan blir det äntligen kallt, men då faller det så mycket snö att det ändå inte går att åka. Det blir till att vänta.

Ut på tur

En månad efter välkommenträffen är det dags. Kanske. Ända in i det sista är det oklart om vi kommer att kunna åka. Det snöar hejvilt inne i Göteborg, men på Surtesjön visar sig vädret vara betydligt bättre. Ett tunt lager snö ligger förvisso på isen sedan tidigare, men det är i alla fall inte tal om någon snöstorm.

Redan på bilparkeringen får Ulf Bengtner den första frågan.

– Vet ni om det finns några havsisar än?

Ulf Bengtner svarar att han hittills inte har sett några sådana observationer. Långt ifrån alla säsonger bjuder på havsisåkning i någon större omfattning.

– Men när de gör det, då är det riktig fest! säger han.

Oväntat nog går det bättre för mig att åka på naturis än på Ruddalens is. Första skären håller jag på att vingla omkull, sedan känns det plötsligt stabilt. Den här gången är kängorna ordentligt knutna och jag har en hjälm på huvudet. Vinden river i kinderna. Det gör inget.

– Det här är den bästa afterworken! säger en skrinnare glatt och jag är beredd att hålla med.

Ett skär, två skär. Skäär, skäär. Jag försöker glida så länge som möjligt på varje skär. Enkelt är det inte. Snart kommer vi dessutom till ett område med mängder av små vulkankratrar i isen. Vid närmare anblick är det gamla igenfrusna pimpelhål.

Ulf Bengtner och de andra turledarna är utrustade med varsin blåvit flagga på ryggsäckarna så att de ska synas. Bakom en liten udde ser det ut som att resten av gruppen försvinner rakt in i skogen. Det visar sig snart att de hittat en smal strimma fin is att åka på, alldeles intill klippor och gräs. Skääär, skääär. Poff! En kvinna ramlar platt en bit längre fram. Det går bra och hon får hjälp upp.

Så händer något ännu mer oväntat. Isen ger ifrån sig ett dovt ljud. Som en korsning mellan ett flipperspel och en ovanligt melodisk duva. Isen sjunger. Jag har bara hört det på Youtube förut.

Om isen hade varit tunnare hade ljudet blivit betydligt mer högfrekvent. Den dova tonen talar för tjock is. Ulf Bengtner slår en ispik i isen och lyssnar. Han ­bedömer tjockleken till 15 centimeter.

– Den är tjock som betong, men jag såg faktiskt ett sund mellan två sjöar som var tunt. Där hade man kunnat dratta i, säger han.

PLURRÖVNING. Två tredjedelar av skridskoåkarna valde att medvetet plurra för att testa hur det känns att gå genom isen. Christer Malmqvist, till exempel.. Bild: Linn Bergbrant

Att gå genom isen

Redan dagen efter första utflykten är det dags för en ny tur, den här gången på Stora Härsjön i Lerum. Vi är 37 personer som delas upp i mindre grupper. I dag är det turledaren Anders Löfgren med kollegor som har tagit sig an oss.

– Det är roligare is i dag än i går. Det är mindre snö. För oss som ledare är det också bättre, för då går det att läsa isen bättre. Vi tittar till exempel efter generationsgränser. Isen fryser inte över en natt, den börjar lägga sig vid stränderna och det kan vara väldigt olika struktur och kvalitet på isarna. Ibland är vi på väg i full fart, men får tvärnita eftersom det visar sig att isen inte alls bär, säger Anders Löfgren.

På dagens program står plurrningsövning. Vi sätter på oss våra låneskridskor alldeles intill en eka som fryst fast i isen. Isen är både blankare och snyggare än gårdagens. Vi hinner åka ett par kilometer innan vi ser öppet vatten. Mitt på den stabila isen är det öppna vattnet helt svart. Det ser illavarslande ut. Det har blivit dags för kursdeltagarna att bada.

Skrinnare efter skrinnare närmar sig snart det öppna vattnet. De använder sina ispikar för att lyssna på isen. I början är den relativt hård och det yr iskristaller när metallen träffar det frusna vattnet. Det dröjer dock inte länge förrän isen blir riktigt tunn. Det knakar oroväckande och till slut slukas skridskoåkarna med ryggsäckar och hjälmar och allt.

KÄRNIS. Anders Löfgren hittar ett praktexemplar kärnis som han vill visa oss.. Bild: Linn Bergbrant

Det ser lite dramatiskt ut. Det är det inte. Plurret sker under säkra förhållanden, alla är kopplade till varsin säkerhetslina och får tydliga instruktioner av en turledare. Ingen hamnar under vattenytan. Ryggsäckarna ser till att de flyter. En åkare sväljer dock kallvatten och har problem med att blåsa i visselpipan. Någon annan blir initialt lite paralyserad av kylan och har svårigheter att ta sig upp från isvaken. Ytterligare en är stencool och hade lika gärna kunnat stå vid grönsaksdisken på Ica (det visar sig senare att hon är van vinterbadare).

Nybörjarskrinnarna får öva sig i att blåsa i vissel­pipan, kasta livlinan och häva sig upp på isen. Slutligen ska de också använda isdubbarna för att ta sig till stabil is. Framför allt ska de öva på att hålla sig lugna i det kalla vattnet så att de vet vad det innebär om olyckan skulle vara framme.

– Jag är blåbär på detta. Jag tittade på de andra först och tänkte ”ta i lite då!” men det visade sig vara ganska svårt att häva sig upp på isen. Jag fick ta i mer än jag trodde för att komma upp. Och så hade jag problem att kasta livlinan. Min svarta dunjacka vägde vansinnigt mycket med. Nästa gång åker jag i tunnare kläder och lager på lager, säger Christer Malmqvist.

Litet islexikon

Kärnis: Den istyp som i allmänhet har störst bärighet. Den är genomskinlig och bildas i rent vatten.

Stöpis: Is som skapats genom att snö har stöpt (att snön har blandats med vatten till en sörja och sedan frusit). Mörkare fläckar i stöpis brukar betyda svagare is.

Överis: Istäcke som består av två lager is med vatten emellan. Kallas även dubbelis. Riskfylld att åka på.

Glasis: Tunn överis med luft under.

Tallriksis: Tunn is som brutits upp i små flak, växer till i tjocklek medan vågor hindrar den att frysa ihop.

Rutten is: Det första stadiet av issmältningen är att isen blir pipig och porös. Man säger att den är rutten. Inträffar under våren. Sådan is är livsfarlig att beträda.

Källa: SMHI, GLSK och LLK

Fika!

Efteråt är de som har plurrat så kalla att de inte kan byta om på egen hand och får hjälp av en kamrat. Vid ett vindskydd har en av ledarna tänt en eld där man kan värma sig och grilla korv. Faktum är att det här med fika är en viktig del av skridskoåkningen. Ibland ordnas till och med särskilda semmelturer.

Nybörjarskrinnarna har dagen till ära tagit med sig äggmackor, blåbärssoppa, tonfisksallad, nötter och choklad.

Det syns vilka av kursdeltagarna som plurrat. Någon vrider vatten ur sina svarta tyghandskar, men det tydligaste tecknet är ändå påsarna som sticker ut från kängorna. Åkarna har bytt till torra strumpor och för att de inte ska bli genomblöta av kängorna är det rejäla plastpåsar som gäller. Medan deltagarna väntar in de sista plurrarna samtalar de och äter korv. En och annan naken rumpa skymtar bakom vindskyddet. Alla verkar nöjda med sin första utfärd.

– Isen har varit fantastisk på många ställen. Ibland hade man solen i ansiktet, då var det magiskt. Sedan blev isen knagglig och inte lika magisk, men det har varit väldigt tryggt att åka med ledare. Det stora minuset är att det kostar ganska mycket med all utrustning, säger Annika Lövgren.

Ulla Rüetschi berättar att hon gillar friluftsliv. Sten Höglind blev hitlockad av en kompis.

– Men det är helt annan teknik än vanliga skridskor, säger Mattias Björnler och får medhåll av de andra.

Bild: Linn Bergbrant

Jakten på den perfekta åkningen

Vi har fått två fina dagar, men fortfarande har vi inte sett röken av den där spegelblanka isen från introduktionsfilmen. Helst med en och annan fisk simmandes under fötterna. Att hitta det perfekta åket är skridskoentusiasternas eviga kamp.

Vana åkare har sina favoritplatser. Just nu väntar många på att isen ska lägga sig på Vänern och Vättern. Det brukar kunna bli kristallklar is.

– Februari är högsäsong, men det kan också vara helt insnöat. Man vet aldrig. Vänern och Vättern i mars är underbart. Vissa år kan vi åka i Göteborgs skärgård, men det är mycket som ska stämma med salthalt och strömmar i havet. Det kräver erfarenhet. Man börjar med söt-is innan man går vidare till salt-is, säger Ulf Bengtner.

Modern teknik har underlättat för skridskoåkare. Nätforumet där åkare i hela landet kan recensera sjöar och andra vattendrag beskrivs som ovärderligt. Det allra senaste är att använda sig av satellitbilder. Då kan man få nya bilder vartannat dygn. Är det klart väder går det relativt enkelt att urskilja sjöarna och se om det finns is.

Sammanlagt finns ett åttiotal turledare i Göteborgs långfärdsskridskoklubb som alla ställer upp ideellt. En av dem är Anders Ljungnér. Han har åkt sedan 1990-talet och fastnade direkt.

– Tiden mellan jul och påsk är inte rolig, men sedan upptäckte jag det här. Då började jag längta till den här tiden på året.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.