Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Anton Hellström är krönikör i Göteborgs-Postens lördagsmagasin Två Dagar. Bild: Jonas Lindstedt
Anton Hellström är krönikör i Göteborgs-Postens lördagsmagasin Två Dagar. Bild: Jonas Lindstedt

Anton Hellström: Konstnärens ansvar är att vara ansvarslös

GP:s krönikör Anton Hellström funderar över konstnärens roll och konstaterar att det inte finns något värre än ängslig konst.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Vad gör du som författare, när du inte vet vad du ska skriva om? Jo, du gör som jag, påminner dig själv om vad som är viktigt: att ta sitt ansvar genom att vara ansvarslös.

I rollen som konstnär är du inte en samhällsmedborgare. En konstnär har inget socialt ansvar. En konstnär måste tillåta sig själv fullständig frihet. Det är konstnärens funktion, det är därför du finns till. Tänk på det, Anton. Som konstnär är du skyldig att utforska varje aspekt av den mänskliga erfarenheten – inte nödvändigtvis de allra mörkaste vrårna – men om det är dit du leds, så är det dit du måste gå. Jag brukar påminna mig själv om hur viktigt det är att kunna förmedla ett hundraprocentigt ärligt, konstnärligt uttryck. Göra precis som jag vill. Jag får inte bekymra mig över det som i min egen omgivning betraktas som dåligt uppförande, gott uppförande: god utforskning, dålig utforskning. Anton, du får inte censurera dina egna texter eller associationer. Du får inte oroa dig över vad redaktören ska säga, vad vänstern ska säga, vad miljöaktivisterna ska säga. Jag måste strunta i allt det där.

För att det ska bli ett helt ärligt verk, måste jag tillåta mig själv att under processens gång inte exakt veta vad det är texten säger. Jag får inte döma. Ingen människa har det utomjordiska domarperspektivet att avgöra om en text är ansvarslös och således måste undertryckas eller censureras. Det kan bara resultera i att du med fumliga fingrar ängsligt och skrämt trevar dig fram. Det finns inget värre än ängslig konst.

LÄS MER: Morgonen bjuder in till en gyllene gemenskap

Samhälle och konst har alltid vantrivts med varandra. Om konst är anti-repressivt, betyder det att konst och samhälle inte har med varandra att göra. Trycket, laddningen, ligger i när det omedvetna uttrycks eller synliggörs. Det går inte att betvinga. Det kommer alltid fram på ett eller annat sätt. Om du som läser detta skulle säga: ”Anton, nu måste du vara en medborgare och ta ett steg tillbaka, analysera och undersöka varför du har en drift att skapa och visa upp de här sakerna” hamnar jag i en annan ställning. Jag är inte längre en konstnär, utan en analytiker av akten i sig själv. Jag har inget behov av att undersöka den processen och jag tror att om jag skulle göra det, finns det risk att den försvinner eller förändras.

Vad gör du som författare, när du inte vet vad du ska skriva om? Jo, du gör som jag: stjäl någon annans argumentation. Stora delar av texten är, med viss modifikation, tagna från den kanadensiske filmregissören David Cronenbergs bok ”Cronenberg om Cronenberg”, sidorna 241–243.

Anton Hellström är konstnär och skådespelare. Aktuell med poddarna ”Djupdykarna” och ”Stefan och Thomas”. Spelar in långfilmen ”Vernissage hos Gud”.

LÄS MER: Ingen titel kan rädda ett låtsasjobb

Gör: Spelar schack. Det mest ädla spelet två kombattanter kan duellera i.

Ser på: ”Mannen på taket”. Vila i frid Sven Wollter.

Läser: Om olika schacköppningar, men förstår inte hur man bemästrar spelet efter själva öppningen. Hjälp mig om du vill.

LÄS MER: Det borde finnas ett sjömansreservat

Missa inte det senaste från Två Dagar!

Nu kan du få alla reportage, spaningar och tips från GP:s helgmagasin Två Dagar som en notis direkt till din telefon. Klicka på följ-knappen vid taggen Två Dagar, i mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.