Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

1/18

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Känner du igen någon av arbetarna?

För snart 50 år sedan fotograferade Jean Hermanson arbetare vid Volvo och SKF. Resultatet blev en unik bildskatt och ett säreget tidsdokument. Det finns bara ett problem: Hermanson tog aldrig namn på människorna han fotograferade.

När Jean Hermanson avled 2012 blev det hans tidigare fotoassistent Nils Petter Löfstedt som fick förvalta bildarkivet. Förra året kom Löfstedts dokumentärfilm Himlens mörkrum. Den är dels en hyllning till Hermanson, dels en jakt på personerna på bilderna. Två Dagar har fått en titt i Hermansons arkiv och kan publicera ett antal bilder tagna på Volvo och SKF i Göteborg. Känner du igen någon? Hör av dig till oss!

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Nils Petter Löfstedt, hur lärde du känna Jean Hermanson?

– Vi bodde i samma kvarter i Malmö. Ibland träffades vi och pratade, eftersom jag också var fotograf och jag såg honom som en mästare. Omkring 2007 började jag som hans foto­assistent, i första hand för att hjälpa honom med den digitala utvecklingen.

Hur arbetade Jean Hermanson?

– Han var väldigt trogen sina motiv och bilder. Det går inte att vara mer ­dokumentärfotograf än vad Jean var: hur han tog bilderna, varför han tog dem, hur han jobbade fram dem i mörkrummet. Han ville berätta om arbets­miljön och om männi­skorna, men han ville också ta poetiska bilder. Jag insåg redan när vi arbetade ihop att jag borde göra en film om honom. Han var inte särskilt sugen, men gick med på att bli filmad i mörkrummet. Han insåg att mörkrumsarbete var ett utdöende hantverk.

Nils-Petter Löfstedt har gjort dokumentärfilmen Himlens mörkrum som delvis är en jakt på att finna personerna på Jean Hermansons bilder..

Filmen utvecklas till ett detektivarbete för att finna personerna på bilderna.

– Jean sa: ”Det största misstag jag gjorde var att inte ta namn på dem jag fotograferade.” Det gnagde i honom. När det bara står ”gjutare” under en bild blir den mer opersonlig, och Jean ville ju lyfta fram människorna. Å andra sidan gjorde anonymiteten att folk vågade prata. När fotoboken Nere på verkstadsgolvet kom ut 1971 skapade den mycket debatt och kritik mot miljön på arbetsplatserna.

Först ärvde du arkivet med hundra­tusentals foton, sedan gjorde du filmen, och nu fortsätter letandet efter personerna på bilderna. Hade du anat att det här projektet skulle bli så stort?

– Nej, aldrig. Detta engagerar oerhört många, och det känns bra. Jean var aldrig så känd som han borde ha varit under sin livstid. Med filmen och utställningen känns det som om allt är mer som det ska vara. ­Nyligen hade vi utställningspremiär för turnén med Himlens mörkrum i Björneborg. Vi slog ­publikrekordet på Folkets hus från 1970-talet. Jag var inne på järnverket och fotograferade också, det kändes gott att gå i Jeans fotspår. Över huvud taget är det roligt med arbetsplatser som fortfarande är aktiva. Så är ju fallet med både Volvo och SKF. Därför är det viktigt att komma till Göteborg med filmen och Jeans bilder, och jag hoppas på att komma i kontakt med många som känner igen sig själva eller bekanta på bilderna.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.