Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Två Dagars krönikör Carl-Einar Häckner.

Jag vill återfödas som en legogubbe

Tanken att ha min kropp i ett kylskåp en månad på ett sjukhus efter att jag gått bort avskräcker, skriver Två Dagars krönikör Carl-Einar Häckner.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Blev inbjuden till en intressant konferens om döden. Det var en begravningsbyrå som bjöd in mig.

Jag tänkte: ”Undrar varför jag slipper betala.” Sen kom jag på det. Jag är en potentiell kund. Jag är inom deras kundkrets. Jag har precis fyllt jämt. Nu är jag vip-gäst på ett event om död.

Livet leker.

Konferensen hölls på posthotellet vid Drottningtorget. Det var utmärkt. Centralt, anonymt och stort.

Hon som var konferencier ville sälja sin bok efteråt. Jag tänkte mest på min vän som gått bort och ville inte köpa något. Där fanns en associationskortlek med förtryckta ord för att hjälpa i sorgearbetet. När det bröts för lunch fick alla lite egen tid att tänka igenom förmiddagens frågor. Vill du ruttna bort sakta? Eller kremeras?

Tanken på att ha min kropp i ett kylskåp en månad på ett sjukhus efter att jag gått bort avskräcker. Jag ska inte dö nu, hoppas jag. Men jag tänkte på det. En dam som jag inte känner satt mitt emot. Vi åt fisk och småpratade om döden. Vad vi gör med våra liv. Hon berättade att hon hjälper till med råd och är en samtalsperson för människor i sorg.

LÄS MER: Jag har ett stort frågetecken i mitt ansikte

Hon frågade varför jag var där. Jag berättade att min vän gått bort. Jag var där som en vanlig människa. Hon förstod precis. Vi drack lite vatten. Konferensen fortsatte.

”Alla har en roll”, sa någon från scen.

Jag måste städa min replokal, tänkte jag.

”När man inte kan få ett svar på en fråga ställer vi den inte”, sa någon.

Jag vill återfödas som en legogubbe i händerna på ett barn, tänkte jag.

Vad gör jag med mitt liv? Det som är kvar, frågade jag mig själv.

”Man måste lära sig att dö”, säger någon.

LÄS MER: Vad är det för mening med saker och ting?

Får absurda skeenden i huvudet. Olika sätt att dö på.

Krossas av en flygel som släpps från femte våningen. Uppäten av hungriga hajar när jag trillar av en turistbåt. Ett höghus som imploderar över mig. Fastbunden på ett järnvägsspår överkörd av ett tåg. Söndersliten av pirayor på en exotisk semester. Dras ner i ett träsk i Småland.

Det bästa som jag fick med mig hem från en spännande dag var en film om hur vi kan kompostera våra kroppar. Familjen bär kroppen, som ligger invirad i ett tyg. Dom sänker ner kroppen i jorden.

Efter två månader får dom en påse jord som man kan plantera ett citronträd i. Sen kan man göra en citronkaka på sin släkting eller äta frukterna av sin farfar. Absurt, men ändå inte helt fel, va? Tycker det låter spännande med en park med träd från våra nära och kära.

Till slut en hel skog som vi sedan kan gå igenom. Det är ekologiskt försvarbart. Perfekt.

Det kommer att bli så.

Carl-Einar Häckner är aktuell på en höstturné med ”En isbjörnssaga” på olika teatrar i Sverige. Har just släppt två vinylskivor, ”Garage” och ”Fabriksgatan”.

LÄS MER: Häckner: I drömmen knackar lokföraren på

Läser:

Har inte hunnit. Väldigt synd. Har haft för mycket att göra. Men har bastat.

Sett:

Såg ”Breaking Bad”-spin-off-filmen. Ska se ”Joker”.

Äter:

Som vanligt. I Göteborg lunch på Ica Focus, i Berlin på veganvietnames, eller cordon bleu. Eller hemma. Men jag äter bara mellan klockan 12 och 20, under åtta timmar.