Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Jag har noll procent att erbjuda TV4

”Vad är ett helt vanligt halvkasst själv­förtroende värt i TV4:s värld? Och den där känslan av meningslöshet som kommer över mig framåt eftermiddagen?”, skriver Två Dagars krönikör Sara Kadefors.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Finns det någon mer än jag som, när den tittar på Så mycket bättre på TV4 eller Stjärnorna på slottet på SVT, inte kan sluta tänka på vilket ”problem” man själv skulle gräva fram från det förflutna? Jag pratar alltså om den berättelse som kanalen illustrerar med sorglig musik och som jag, tittarna och de andra kring bordet förväntas fälla de obligatoriska tårarna till. Ens ”mörka” period, vilken skulle det bli? Finns det någon mer än jag som frågat sig hur ens liv skulle gå att TV4-anpassa?

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Frågan är vad jag skulle kunna komma upp med. Jag har inte haft ätstörningar, missbruk eller cancer, ett funktionsnedsatt barn eller syskon, en pappa som dog, en pojkvän som slog eller en mamma som gick upp i rök. Jag har varken varit mobbad eller vanskött eller någonsin hamnat på botten för att en dag komma igen. De under­betalda 23-åriga research­människorna på produktionsbolaget skulle slita sitt hår. ”Men nånting jobbigt måste du väl ha varit med om?” skulle de tjata. ”Tänk efter nu!” Jag skulle bli desperat, då jag visste vad min medverkan i programmet skulle kunna medföra i form av ­rubriker i Aftonbladet, inbjudningar till premiärer och kanske en krogshow. ”Min astma!” skulle jag kunna dra till med. ”Eller min nötallergi! Jag kan dö om jag får i mig en flisa av en paranöt!”

Jag skulle frestas att fabulera ihop en nära-­döden-upplevelse och i så fall föreslå att de lade Nick Cave som musik till, men så sansar jag mig och nämner mina föräldrars skilsmässa när jag var arton i stället, eller att det var svårt att hitta någonstans att bo i några år, att det var trist med negativa kommentarer på mina radioprogram en gång i tiden och att jag blev refuserad ett par gånger (fast jag vet att refuseringarna inte skulle räcka för ens en minut i Malous soffa). Hoppet skulle släckas i 23-åringarnas blick, för nu stod det klart att jag har exakt noll procent att erbjuda TV4. Vad är ett helt vanligt halvkasst själv­förtroende värt i TV4:s värld? Och den där känslan av meningslöshet som kommer över mig framåt eftermiddagen? Vad är min rädsla för ­fysiska faror att ha, min konstanta pessimism, min högst normala sorg över barn som flyttar, vänner som dör, det egna livet som bara fortsätter att förkortas, mina frågor om vad som egentligen är roligt? Kan min allmänna ångest över tillståndet i världen skapa nyfikenhet i en trailer?

Jag tittar på ännu ett TV4-program med människor som, eftersom det förväntas av dem, beter sig mot sådana de nyss träffat som jag gör med vänner jag känt i ett helt liv. Hur går det till, tänker jag, och konstaterar att jag måste vara Sveriges omodernaste människa. En som vill vara i fred och tänka för mig själv, vad är en sådan värd? En som är evigt tacksam över att aldrig längre bli tillfrågad?

LÄS MER: Jag är för arg – men borde vara argare

LÄS MER: Är vilket sällskap som helst bättre än inget alls?

Läser:

Arv och miljö av Vigdis Hjort (mycket bra).

Gör:

Boxas.

Tittar på:

Fantastiska Scott och Bailey (finns tre säsonger på SVT Play!).