Att bli kallad ”damen” av tjugofemåriga expediter är inte direkt min favoritgrej i livet. Ibland hör jag också jämngamla män vittna om hur de helt ogenerat kallas för ”maestro” av uppsvidade pojkar med serviceyrken. ”Min herre” är tydligen också vanligt, liksom det ännu populärare ”chefen”. Har det kommit in ytterligare en person i rummet, undrar vederbörande. Nej, det är bara en yngling som tror att en äldre mansperson njuter av att placeras i överläge. Det blir alltmer uppenbart att den yngre generationen försöker sätta könsstereotypa stämplar på oss äldre som inget annat vill än att vara individer. Vilka är det som känns som hundra år?
Kära vän, skulle jag vilja säga när jag återigen blir ”damad”. Jag är en modern människa som alltid varit ointresserad av att vara dam. Ingen har fått dra ut min stol, betala min drink eller bära mina väskor. Jag tillhörde ett gäng med både tjejer och killar som alla pratade lika mycket. Ingen av oss rakade ben eller armhåla, det sammanlagda smink- och klädkontot låg på 299 kronor per år och behå var inte aktuellt för småbystade förrän efter de fött barn. Jag hade en kompis i skolan vars mamma hade gjort en skönhetsoperation och det var det konstigaste jag hört. Sen kom en sjukdom som heter anorexia som var ännu konstigare. Kan inte ni tjugofemåringar med ankläppar och hudvårdsrutiner bara låta oss vara?
LÄS MER:Vet någon hur man får tillbaka kreativiteten?
Jag är besatt av ”Bachelor” (TV4) och ”Gift vid första ögonkastet” (SVT) för att det känns som att följa en antropologisk studie av människor från en annan planet. Nästan alla kvinnor när osannolika prinsessdrömmar där målet är att träffa en partner och leva i tvåsamhet, livet ut (har de inte sett skilsmässostatistiken?). Två barn ska de ha, som ska heta Cleo och Maximilian, och på helgerna ska de först mysa hemma och sen dra iväg på en utflykt, ”typ spa”. En tjej uttrycker stark oro över att hon som vill ha en dominerande man har parats ihop med en som till och med gråter. Kan man få åka tidsmaskin med Michael J Fox trettio år tillbaka i tiden, tack?
Visst kunde tillvaron kännas sträng ibland. Det var svårt att erkänna att man blev pirrig efter att första chocken lagt sig över att ha överraskats med en bukett rosor. Och fick man bli glad av att bli upphämtad på flygplatsen när man faktiskt kunde ta sig hem själv? I slutändan fanns på den tiden i alla fall en positiv framåtrörelse. Snuskgubben på jobbet skulle sättas dit inom kort.
I dag måste snuskgubben snuska sig diskretare, det är allt. Mammorna går fortfarande upp på morgonen med barnen och man ryggar tillbaka vid anblicken av ett normalgammalt kvinnoansikte på skärmen. Är det så konstigt att jag blir irriterad varje gång jag ser nyhetsankaret på ”Rapport” med sitt midjelånga, böljande prinsesshår? Jag känner ett omåttligt behov av att ta fram en sax och klippa av det.
LÄS MER:Vad gjorde vi innan vi började renovera kök?
LÄS MER:Jag slåss för livet för att få se en Ben Stiller-film
Äter: Äntligen lunchlådor från gårdagens middag (efter att alla barn lämnat hemmet)!
Gör: Letar tröstlöst efter en knallröd tröja av god kvalitet.
Ser på: ”Bonde söker fru” (TV4), trots att där går fan gränsen.
Missa inte det senaste från Två Dagar!
Nu kan du få alla reportage, spaningar och tips från GP:s helgmagasin Två Dagar som en notis direkt till din telefon. Klicka på följ-knappen vid taggen Två Dagar, i mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
