Försökte åka till Lilla Bommen häromdagen. Det var inte lätt. Satt i bilen i en kurragömmalek som var farsartad. Kändes som att vara inne i lustiga huset när man försöker hitta ut från labyrinten och golvet sluttar. Det var en ren gissningslek att tyda de orangea skyltarna för att hitta vägen.
Det är roligt och oförutsägbart att köra bil i Göteborg igen. När jag satt där på 45:an in mot centrum och kisade med ögonen för att ta av till Lilla Bommen undrade jag var Läppstiftet var någonstans? Jag såg inte huset. Ni vet vilket hus jag menar? Det höga kontorshuset som ser ut som ett läppstift, rödvitrandigt och med ett snett tak. Jag berättar ifall det är någon från Halland som inte vet.
Jag tänkte: ”Har dom tagit bort Läppstiftet?” Såg bara en enorm glasbox.
Men läppstifthuset finns kvar. Syntes inte bara för det nya stod i vägen.
LÄS MER:Varje år försvann nyckeln till logen på Liseberg
Blir mer och mer så i min egen bok för mig själv, i tankarna, att det som en gång fanns försvinner och hamnar i skuggan av framtiden som växer upp.
Allt är i rörelse. Tiden räknas ner. Jag är inte osårbar av ungdomen längre.
Tiden är utmätt, kanske redan bestämd i en annan bok när allt ska ta slut.
Jag vill inte veta. Jag vill tillhöra ett sammanhang.
Andra drömmer om en resa till Mars. En bosättning där är planerad. Jag förhåller mig tveksam och intar en defensiv hållning till en så lång resa men är glad för att dom är så duktiga som hittar på sånt.
Mars är för långt bort. Det är långt nog att resa till Stockholm.
Sådana småsaker funderar jag på i bilen när jag pendlar mellan Göteborg och Halland i väntan på bättre tider.
Vet om att jag borde hejda mig lite, men med känslorna hos ett barn i rollen som lekman och göteborgare undrar jag: Hur många fler fula kontorshus i glas behövs!?
Stämningen blir kvävande med dessa Metropolisliknande glastärningar.
Jag vet om att jag har på mig mina Charlie Chaplin-ögon nu.
LÄS MER:Minnesbilderna smälter i livets värme
En sista undran här i bilen innan vi räknar till tio: Varför ska byggherrarna sätta sina efternamn på husen som byggs? Som att dom försöker lägga beslag på Göteborg, som i barndomen när vi spelade Monopol, och skadeglädjen och lidandet var ogenerat äkta. Någon blev utslagen, någon låg under och en vann.
Annars är allt bra. Nu vänder det. Våren och sommaren kommer med livet, kärleken, luften, blommorna, fåglarna, fjärilar, bad och hundpromenader. Det är tid att ta hand om varann, läsa böcker, promenera, och äta lite sill, och ta en nubbe om man vill, och hoppas på en snällare värld.
Carl-Einar Häckner är trollkarl, komiker och varietéartist. Aktuell med att ta in våren, lyssna på fåglarna och hundpromenader.
LÄS MER:Konsten är som en blomma som behöver vatten
Läser: ”Samlade verk” av Lydia Sandgren. Som att se en film inne i huvudet.
Ser på: ”Birdman” av Alejandro González Iñárritu. Väldigt rolig långfilm. Fantasifull, djup och öppen.
Äter: Falafel, hummus, halloumi, glutenfri pizza och en och annan cordon bleu.
Missa inte det senaste från Två Dagar!
Nu kan du få alla reportage, spaningar och tips från GP:s helgmagasin Två Dagar som en notis direkt till din telefon. Klicka på följ-knappen vid taggen Två Dagar, i mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
