Närmar mig min egen stora födelsedag. Jag har ställt till det med att jag är kvar i stan. Annars brukar jag resa bort när jag fyller jämnt.
Jag är glad att jag finns.
Vi får vara glada så länge vi lever. Fira det så klart. Jag är glad över mitt liv.
Sitter på landet och skriver.
Jag är extra tom i dag för min vän har gått bort i cancer. Då blir det tomt. Känns meningslöst.
Livet i sig har inga känslor. Tiden stannar aldrig av.
Telefonen tar bort min uppmärksamhet då och då från texten. Tränar samtidigt på ett nytt trollerinummer med en vit näsduk. Det tar alltid tid. Katterna kommer in och vill ha mat nio gånger på två timmar. De får alltid något litet. Förundras ändå över hur mycket mat dom får plats med. Vi har en burk med små goda, bruna minikex som är toppen för katten.
Suckar inom mig. Andas djupt ihop med vinden som blåser i träden så dom böjer sig. Livet tar. Livet ger.
Det är tomt utan Bertil Nolander som jämt var på Teater Aftonstjärnan. Som jag kunde ringa när som helst. Han var Aftonstjärnans träd. En stam i huset, teatern och föreningen.
Han var snäll. Han sa inte för mycket. Han sa det som behövdes.
Tillsammans med arkitekten Lolo Jakobsson har han betytt enormt mycket för Lindholmen, Teater Aftonstjärnan, föreningen och huset som sådant.
Huset renoverades på 80-talet av föreningen och Bostadsbolaget och räddades från rivning. Utegården blev inglasad och var klar 2009 efter att ha renoverats enligt gamla ritningar som hittats på Stadskontoret, så som det var planerat för över hundra år sedan. Det är en kulturbevarande handling värd att se.
Aftonstjärnan är en oas för själen.
Tiden tar det lugnt där. Människan med. Vi hinner med varann och det vi känner.
När jag är på Aftonstjärnan ihop med publiken vet jag vem jag är.
När jag inte är på scenen – vem är jag då?
Sånt kan en människa undra över.
Där jag sitter i min suck. Jag gillar att jobba mycket. Då slipper jag tänka på det. Inne i hjulet som snurrar. Vill inte stanna upp. Nu kommer tankarna ändå.
För jag rör mig inte tillräckligt fort. Min matrix-snabbhet är inte snabb nog.
Jag kommer att sakna Bertil. Jag saknar Lolo med. Dom gjorde skillnad i mitt liv. Lolo gick bort 2013.
Vi andra måste fortsätta.
Bertil frågade mig när jag besökte honom på sjukhuset om jag funderat på hur jag skulle göra med min födelsedag. Jag slingrade mig och sa att jag kommer att vara där alla fall.
Då sa han:
– Då blir vi två.
Carl-Einar Häckner är trollkarl, komiker och musiker. Aktuell med gästspelet ”Tre Dagar” på Stora teatern, tillsammans med Varietéorkestern.
Äter: Under åtta timmar. Låter bli sexton timmar. Gärna husmanskost. Smält ost, salsicciakorv och veganmat.
Ser på: Premier League-fotboll. Och är glad för Union Berlin, nykomlingar som det går bra för i Bundesliga.
Läser: ”Den sociala hjärnan” av Katarina Gospic.
LÄS MER: Häckner: I drömmen knackar lokföraren på
LÄS MER: Vad är det för mening med saker och ting?
Kommentarer
Kommentera artikeln
Vad tycker du? Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.