Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Häckner: I drömmen knackar lokföraren på

Två Dagars krönikör Carl-Einar Häckner drömmer sig genom vintermånaderna.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Helgerna är över. Året har dragit i gång. Januari 2019 är redan blott ett minne. Och nu är det februari. Så fortsätter det ett bra tag ifall jorden inte går sönder.

Jag går ner till Ica. Måste handla. Tar på mig långkalsonger. Det är typiskt väder för Göteborg.

Kan undra över meningen med allt när det är så grådaskigt dunkelt. Dom bygger om i hela stan. Det går inte köra bil på ett vettigt sätt nere vid läppstiftet. Tar mig flera felkörningar innan jag fattar vilken väg som är smartast.

Sen ändras vädret. Plötsligt är det snö, fint, vitt och krispigt som i ett winter wonderland. Det är det bästa med Göteborg. Det vänder alltid.

Vad ska vi göra med det här året? Vad kommer hända? Personligen blir jag långsammare när jag blir äldre. Bekvämare. Tar det inte lika hårt med drömmarna. Att jag måste det ena med det andra.

Tycker om att arbeta. Svårt att ta en längre semester även om det behövs.

Försökte faktiskt boka en resa till Tobago, men det gick inte. Sen försökte jag något annat. Då kom jag på att jag måste göra nytt material till ett nya projekt. Det pågår något hela tiden.

Välkomnar året gör jag i alla fall med en stor björnkram. Det är fint att få vara i Sverige och verka och leva. Det gäller att ha goda tankar inom sig. Tro att det kan bli bra. Vi sitter i båten tillsammans, men alla har inte fått en flytväst. En del kan inte simma.

Apropå livets mening hade jag en konstig dröm. Undrar vad den betyder. Men antar att det är ett uttryck för att livet är ett arbete som pågår inom ramen av alla faser av begränsningar. Det behövs positivt tänkande för att klara sig.

I drömmen ska jag med ett tåg. Jag och mamma. Vi är på ett hotell. Stationen ligger nedanför, alldeles bredvid. Vi drar ut på tiden just därför. Tjugo minuter innan tåget ska gå tar vi oss nerför backen till perrongen. Visar sig till oro och förtret att tåget avgår från en annan station. Vi går dit. Jag har glömt något. Går hem till en lägenhet i bergen. Jag hinner inte tillbaka. Vi hade planerat allt. Vi satt på hotellet och bara väntade för perrongen var så nära.

Så blir vi försenade. Hur ska jag hinna nu? Andas tungt i tamburen, med trötta händer som burit på väskor. Jag ger upp. Jag orkar inte.

Då knackar det på dörren. Det är lokföraren. Och min mamma. Dom hämtar mig med tåget.

Ler mot tågmannen. Mamma röker. Dom står uppställda som i slutet på en film. Dörren till lägenheten är grön.

Sen vaknar jag. Rusar upp ur sängen.

Livet tog tag. Sprang ner till replokalen. Måste jobba.

LÄS MER: Det är tyst avdelning – duvorna får inte låta

LÄS MER: Vad är det för mening med saker och ting?

Äter:

Vietnamesiskt. Ris och strimlat kött med grönsaker. Dricker mineralvatten.

Ser på:

NHL-hockey. Spännande att följa William Nylanders kamp och Elias Petterssons succé. Och Rasmus Dahlin är jättebra.

Lyssnar på:

Scott Walker som sjunger Brel. Jag lyssnar med ett glas rött vin och sitter i min sköna biofåtölj.