Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Carl-Einar Häckner är krönikör i Två Dagar.

Carl-Einar Häckner: Facebook och Instagram är inte rätt ställe för att bli frisk

”Än mer förvirrande är dagen efter när alla vänner tackas för att dom har reagerat. Då kan jag undra vad statusuppdateringarna gör med vår självbild och inre värld?”, skriver Två Dagars krönikör Carl-Einar Häckner.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Lätt att må dåligt i vår tid. Ta vädret. Det kan vara deppigt. Lägg på mörkret och det tusen­åriga samvetet. Skulden som kommer och går för något slags ansvar som man har mot sig själv att ta vara på det bästa som människa. Den sociala normen om vad som är vanligt. Sammanhangen. Den där idén om att vi är likadana. En mall som ska passa in på dom flesta. Lägg sen på livets verkliga begränsningar och den relativt korta tid vi har på jorden. Där tillkommer internets tusen val i den stora omställningen från att vara en jägare med stenyxa till att bli en datorciviliserad internet­uppkopplad individ som kan jämföra sig med all lycka som finns på internet. Då är det lätt att ibland bli ledsen.

Själv kan jag känna att det är synd om min tumme. Den får ont när den scrollar sig öm på telefonen över alla intryck i bruset. Lätt att dras med i dystopin över världen, klimatet, kriminaliteten och vad som händer med vårt samhälle. Hur ska vi må bra med alla rubriker som skriker?

Paralyserad av allt sätter jag då gärna på någon serie på Netflix och tittar bort några timmar som avkoppling. Nu senast ”Killing Eve”. Den var skojig. Sen mår jag bättre. Tror jag.

LÄS MER: Vad är det för mening med saker och ting?

Nu handlar inte detta om serier utan om något som jag funderat på. Många människor är deprimerade på riktigt och delar sina tankar på sociala medier, Instagram och Facebook. Folk mår dåligt. Det ska kommenteras och uppmuntras och hjälpas till. Känner mig vilsen i hur jag bäst kan hjälpa till. Kanske bättre ringa personen då än att bara skriva ”Styrkekram.”

När en person till exempel lägger ut en lång text om sitt psykiska tillstånd kan jag inte trycka lajk. Det känns fel. Vill inte trycka en ledsen smiley heller.

Jag trycker dit ett hjärta. Om jag ens kommenterar.

Egentligen vill jag skriva att man kanske bör gå till en terapeut och söka professionell hjälp.

Än mer förvirrande är dagen efter när alla vänner tackas för att dom har reagerat. Då kan jag undra vad statusuppdateringarna gör med vår självbild och inre värld?

En riktig kram är bättre än en kommentar. Vi borde träffas mera på riktigt.

Det är synd om alla som mår dåligt. Det är bra att människor kan uttrycka sig direkt och få svar. Men jag vet inte om internet och Facebook och Instagram är rätt ställe för att bli frisk. Jag sänder ändå tusen hjärtan och styrkekramar och hopp.

Själv tycker jag om att gå i skogen om jag är down.

Carl-Einar Häckner är trollkarl, komiker och musiker. Aktuell med gästspel på Stora Teatern den 18 januari.

LÄS MER: Jag vill återfödas som en legogubbe

Ser på:

NHL i efterhand, eller ibland på natten. Elias är i gång. Och Alexander är med i sitt lag. Roligt.

Lyssnar på:

Emir Kusturica and The No Smoking Orchestra medan jag balanserar på övningslina. Bra för fokus.

Läser just nu:

Noter. Försöker lära mig att bli bättre samtidigt som jag spelar. Det är pauser och takter. Det är spännande.

LÄS MER: Häckner: I drömmen knackar lokföraren på