Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Erik Lundin släpper snart sitt debutalbum, några år senare än vad som först var tänkt. Bild: Samuel Unéus

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Erik Lundin: "Jag har tagit emot priser samtidigt som jag halvdör inombords"

2015 fick Erik Lundin halva Sverige att googla svenska ord de aldrig hört förut, tills publiken kunde sjunga med framför scenen på självaste Ullevi. Men i stället för ett debutalbum kom både livet och döden emellan. När Sveriges vassaste textförfattare är tillbaka har han slutat att vara ortens korrespondent och börjat berätta sina egna historier.

Erik Lundin gjorde succé, men i stället för ett debutalbum kom både livet och döden emellan. Nu är han tillbaka.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Erik Lundins debutalbum borde ha nått oss för länge sedan. När vi senast sågs, i ett slaskigt marsgöteborg för två år sedan, satt han i logen på Pustervik och skulle just gå på scenen, en av två kvällar med hans namn på planscherna.

En stund innan spelningen dök Håkan Hellström med band upp. Några dagar senare gick Hellström ut med att Erik Lundin skulle vara gäst på sommarens arenaturné.

– Det var den sommaren jag skulle jobbat på albumet egentligen. Jag hade börjat, men plötsligt var veckorna för fulla för att jag skulle kunna jobba kreativt. Så jag lade ner skivan i nästan ett år. Det var för mycket som hände, säger Erik Lundin.

Ibrahima Erik Lundin Banda

Ålder: 36

Bor: Vällingby

Bakgrund: Gav tidigare ut musik under namnet Eboi, släppte första ep:n under eget namn, ”Suedi”, 2015, ep:n ”Välkommen hem”, 2016, plus en rad singlar och samarbeten.

Aktuell: 7 mars kommer debutalbumet ”Zebrapojken”, och under våren följer en turné, som gästar Pustervik 6 april.

Bild: Samuel Unéus

Den här gången ses vi på hans hemmaplan, i Vällingby. Tar en tur i det som är det vanliga livet, kollar in Eriks gård, morsans hus och farsans hus som alla ligger minuters gångväg från varandra. Längre bort än så vill han inte gärna bo ifrån familjen igen, det vet han efter att ha pluggat ekonomi i några år i USA, och ett i Göteborg.

Så skivan sattes på paus, och de som längtade efter mer musik från en av Sveriges mest uppmärksammade nutida textförfattare fick nöja sig med spridda låtar och samarbeten. Och fortsätta försöka bena i vad han egentligen menar i de tätskrivna rader som utgjort hans repertoar hittills. Debut-ep:n ”Suedi” kom 2015, och var en berättelse om Sverige ur ett perspektiv som en stor del av publiken inte hade. Om att vara född och uppvuxen här, men ändå inte ses som svensk, utan ”andra generationens invandrare”. Låtarna var mättade med slang, liknelser, metaforer och språkliga piruetter som gav upphov till en del huvudbry hos lyssnarna. För den som vill tyda Erik Lundins texter är otaliga trådar med förklaringar inte mer än en googling bort. 2016 fick han en grammis för Årets textförfattare. Fler grammisar, P3 Guld-priser och utmärkelser följde på varandra. Andra ep:n ”Välkommen hem” nådde publiken 2016, och sedan var det tänkt att rulla på med en fullängdare. Tills det där med Håkan hände då, och framför allt alla begravningarna.

Dödsbesked efter dödsbesked

Parallellt med hyllningarna, priserna, utmärkelserna och arenaspelningarna nåddes han av dödsbesked efter dödsbesked. Karriären hände, men den andra delen av livet fortsatte också att hända. Bara månader efter att ”Suedi” släpptes så dog en av Eriks kusiner.

– Månaden efter det dog en vän till mig. Sommaren efter dog två vänner och min morfar, och det är samtidigt som grammisar och allt fortsatte att komma hela året och året efter det. Det var väldigt många människor på kort tid.

”Från en begravning i Västerort till att stå på scen i en annan stad, framför tusentals människor. Det var mycket. Man slängdes mellan så många olika känslor.”

Samtidigt som han satt på Jill Johnsons veranda i Nashville sommaren 2017, fick han bud om att hans systers kille gått bort, och lämnat deras treårige son efter sig. Ett halvår senare gick storebroderns sambo bort.

– Det var många begravningar. Jag åkte direkt från min systers snubbes begravning till en av spelningarna med Håkan, samma dag. Från en begravning i Västerort till att stå på scen i en annan stad, framför tusentals människor. Det var mycket. Man slängdes mellan så många olika känslor, det var en helvetesperiod sam­tidigt som man var glad över allt. Jag ville fira livet men det var konstigt att kastas mellan de känslorna.

I början var det viktigaste att synas, lite oavsett var. Nu finns det större utrymme att välja. ”Då handlade det mycket om guerrilla marketing, lägga bra rap på så mycket som möjligt, synas överallt och slakta allt jag hoppade på. Nu väljer jag mer efter hjärtat, och bara saker jag verkligen tycker är feta.”. Bild: Samuel Unéus

Det var någonstans i de där tvära kasten som skivan fick sitt namn, ”Zebrapojken”. Efter begravningen som lämnade systersonen faderlös, frågade Eriks mamma prästen: hur gör man med barns sorg? Hur påverkas de? Prästen berättade om hur sorgen är randig, hur barn kan slängas in i sig själva i ren sorg i ena stunden, och leka som vanligt i ren glädje i andra.

– Sedan, på brorsans sambos begravning samma år, så pratade jag med en psykolog, som berättade om Zebragruppen, som hjälpte barn i sorg, vilka de kallade zebrabarn. Den beskrivningen träffade mig väldigt hårt, det stämmer precis överens med mig, med mitt liv.

Erik Lundin vore inte heller den textförfattare vi ­känner honom som om han inte jobbade dubbeltydigt med skivtiteln, han ”lattjar med alla aspekter”. Han är ju ett zebrabarn på fler sätt, pappa är svart och mamma vit, och själv går han alltid med zebraränder i form av ”ortens folkdräkt” Adidasränderna. Förutom att hela hans liv varit randigt.

– Min barndom, men även mitt vuxna liv. Det har ­varit framgång kontra sorg, jag har tagit emot priser samtidigt som jag halvdör inombords. Det är keffa grejer som hindrar en från att känna riktig glädje.

Om saker och ting hade tagit en annan vändning där, våren 2017, hade publiken fått ett album tidigare, men ett annat album.

– Jag hade kunnat skriva ”Zebrapojken” utan att de här sakerna hade hänt, men de hände och det gjorde att skivan fick ytterligare en dimension. Det hade fortfarande varit personliga historier, men utan aspekten framgång kontra sorg. Allt som hände som var så bra, samtidigt som det hände katastrofalt dåliga saker.

Har du kunnat känna glädje och sorg fullt ut?

– Jag har inte kunnat gå in i känslorna under de här åren, på grund av allt som har hänt. Det är klart att jag lever i glädjen. Jag har alla mina priser i mitt rum, alla diplom och utnämningar ligger där och ger mig små lyckorus hela tiden. Samtidigt är det där bara på ytan. Det är som när du varit med om något, eller gjort bort dig, du kan glömma det för en stund och garva med dina vänner, men något gnager i bakhuvudet. Även om du är glad så finns det något i magen som säger till dig att det är inte bra, du har inte så här kul egentligen.

"Men, i trakten dämpar folk bara. Det är droger, ­alkohol och alla sätt du kan förtränga och förminska saker som har hänt."

Alla bortgångar de senaste åren har inte varit mord, men det är morden som är jobbigast. Då har det varit svårast att gå in i sorgen ordentligt, för ”hur sjukt det än låter så vänjer man sig”. Van eller inte, händelserna har påverkat honom. Han är mer orolig nu, kan få hjärtklappning utan anledning, tankarna springer i väg allt oftare. Där det tidigare alltid var hundra procent fokus behövs nu koncentration för att hålla en tanke i huvudet.

– Jag är annorlunda nu än innan. Jag borde gå och kolla upp det där, det skulle säkert ge mig bättre förståelse. Men, i trakten dämpar folk bara. Det är droger, ­alkohol och alla sätt du kan förtränga och förminska saker som har hänt.

Erik Lundin delar sina erfarenheter med många andra, men har blivit en av dem som axlar rollen som en slags ortens korrespondent. Har ingenting emot att många av dem som bär hans Suedi-tröjor inte delar hans erfarenheter, det viktigaste är att historierna når ut, att de berättas. Han längtar efter genombrottet, den där ­riktiga kioskvältaren som i slutändan gör honom folkkär. Varför det är viktigt? För att texterna ska betyda något för Sverige och för svensk historia. Erik Lundin jagar inte aktivt kändisskap eller berömmelse, men han jagar aktivt att nå ut till fler.

– Mina historier är väl i mångt och mycket så som det ser ut för väldigt många i samhället. Jag var inte den enda som inte hade el hemma, men jag fortsätter att dra upp det för det är mitt sätt att trycka tillbaka mot dem som påstod att vi inte existerade, att man inte kunde ha det så dåligt i Sverige. Att det inte fanns fattiga barn. Det är därför jag fortsätter att upprepa detta, för att det ska fastna. För att det är viktigt.

Han tröttnar inte på frågorna, det är ett lyxproblem att svara på dem gång på gång, det betyder att folk lyssnar. Lösningar på förortens problem däremot, har han inga. Han har sagt det förut och säger det igen: om samhället hade lyssnat när man började att berätta om problemen i förorten, för 20 år sedan, hade det kanske sett annorlunda ut.

Det måste inte låta såhär, det finns låtar på helt andra teman som också blir skrivna. Om än lite i smyg. ”Det ena utesluter inte det andra, 2019 är det guldfiskstatus på uppmärksamhetsspannet. Om jag vill släppa feelgoodlåtar, vilket jag vill, så kommer inte det betyda att jag valt en annan väg, eller att publiken tror det. Det är bara att släppa en ny 'Suedi' så är jag tillbaka på det spåret igen. Jag vill inte heller lyssna på Västerort om jag ska ut och klubba.”. Bild: Samuel Unéus

Personligare än någonsin

När vi sågs för två år sedan hade flyktingkrisen nått sin peak, och allt fler börjat ropa efter att kriminella skulle ”skickas hem”. Skicka dem vart? frågade han sig då. Det är inte ensamkommande barn eller flyktingar som går runt med pistoler. De som gör det har inget annat medborgarskap än svenskt. Vad har hänt sedan vi senast pratade om det här? Allt har trappats upp. Tongångarna är hårdare, klyftorna större. Våldet har letat sig från storstäderna ut till mindre orter, dödskjutningarna blir fler.

– Vi har fått ett parallellsamhälle där du kan vara född i Sverige, men inte känna dig som en del av det. Många tycker att jag är invandrare, och de som inte tycker det tycker att jag är andra generationens invandrare. Alla de här skillnaderna vi gör på folk och folk, om vi fortsätter att prata så, då kommer folk fortsätta känna att ”då är jag väl inte svensk, fuck Sverige då, fuck detta, vi får ha vårat eget samhälle”. Om vi fortsätter så kommer inget att lösa sig. Det är ett fail, det är värsta failet.

I början såg han sig lite som en griot, (”Vet du vad det är? Det kommer från Västafrika, det är berättare som sjunger historier och överför dem från generation till generation.”) Den här gången är han inte talesperson för trakten på samma sätt, nu utgår berättelserna från honom själv.

– Det var strategiskt till en början, att vara en Väster­ortsgriot. Mycket var självupplevt, men jag berättade det mer från en annan persons perspektiv. På ”Zebrapojken” är det jag, min bakgrund, mina historier. Det är mer naket och mer utelämnande. Vissa av historierna har inte ens mina närmaste tagit del av.

Är han nervös för hur låtarna ska tas emot? Nej, för han vill att det ska låta precis så här. Det måste vara de här historierna, berättade precis såhär, till de här beatsen, i den här ordningen. På det sättet kan han inte förlora.

Samtidigt måste man utvecklas, gå nerför nya avenyer (”det är ju ändå GP!”). Upptrampade stigar ger till slut trött musik. Det finns fortfarande historier som inte berättats, men de kanske ska komma i bokform.

– Den här skivan har runnit ur mig som ingenting. Men olika saker passar i olika format, och jag kanske inte har hur många skivor som helst i mig.

”Jag har inte fått det genombrottet, inte fått den officiella tjänsten ännu. Inte hos genomsnittssvensken i alla fall. Men jag stressar det inte, bland annat för att jag varje vecka får höra att lärare använder mina texter i sina klasser. Då är man förankrad i Sverige, det överträffar alla siffror och utmärkelser.”. Bild: Samuel Unéus

Vi går vidare i Vällingby. Tar några bilder framför ­pappans hus, dit Erik ska senare på kvällen för att hinna träffas lite. Hoppar upp på räcket vid en gångbro för att ge fotografen bättre vinkel, vilket genererar lite uppmärksamhet från förbipasserande. I sådana situationer visar folk att de vet vem han är, annars får han vara i fred. Eller i fred är fel ord, han har valt det här själv.

– Shunnen som hälsade nyss, han hade inte gjort det om jag bara gick förbi, det var sammanhanget. Folk närmar sig inte mig så där. Och skulle det bli jobbigt så är det självförvållat. Jag hade kunnat göra musik och inte släppa den, eller inte ställa upp på intervjuer. Jag visste vad jag gav mig in på, hundra procent. Hundra procent.

Kanske blir det Zebrapojkens berättelser som skriver in honom där han vill vara, i svensk historia. Även om jag försöker antyda att han kanske redan är där, i folkligheten? Han har ändå SVT-program och Sveriges största scen i ryggen, men han värjer sig. En nära vän kommer förbi stället där vi satt oss för att äta, de gnabbas på vänners vis som för att understryka det Erik tidigare påstått, att han inte omger sig med ja-sägare (”En av Sveriges bäst klädda? Du hade hoodie på dig”). Han behandlas inte annorlunda, känner fortfarande att genombrottet ligger framför honom.

– Helst lever jag med den sanningen, som är min sanning just nu. Kanske är jag större än jag vet att jag är, folk säger det då och då. Men eftersom att jag inte ser det så, så väljer jag att inte förhålla mig till det så. Jag känner mig fortfarande som en underdog. Det räds jag nog lite, att inte längre vara det, att inte längre känna så.

Vad händer då?

– Det vet jag inte. Vi korsar den bron när vi kommer till den.

3 avgörande saker i livet:

1. Mamma: "Jag har henne att tacka för språket. Hon är ingen akademiker, men har alltid varit duktig på språk och läst mycket. När jag var liten var hon noga med att vi talade korrekt, fast dem jag umgicks med var från 40 olika länder. Hon har också lärt mig att vara stolt, när jag som barn var ledsen för att någon vit tant sagt åt mig att jag skulle 'åka hem'."

2. Pappa: "Mina föräldrars gemensamma nämnare är deras värderingar, det är därför de är vänner trots att de inte är gifta längre. De har alltid pratat om människors lika värde. Min pappa har lärt mig att man kan komma från ingenting, och göra vad som helst. Han kom från Gambia som väldigt ung, och har jobbat från dag ett här, fram till pensionen."

3. Mordförsöket: "Jag var på fel plats vid fel tillfälle. Det var längesedan, och jag har på ett sätt lagt det bakom mig. Men det har påverkat mig, att vara så nära själv. Varje gång en ny person blir skjuten så inser jag att det kunde varit jag, det är så det kunde ha slutat. Det har färgat hur jag själv skriver om sådana händelser."

LÄS MER: Imenella ger tjejerna ordet

LÄS MER: Känn ingen sorg för Sarah Klang

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.