Feministiskt fokus. En röd tråd genom deltagarnas berättelser är att ”få vara sig själv”. Det är även Danait Estifanos upplevelse. Bara för att alla på skolan är icke-män, betyder det inte att de är lika, tvärtom. Frågan är snarare: går det att vara olik men ändå jämlik?
Feministiskt fokus. En röd tråd genom deltagarnas berättelser är att ”få vara sig själv”. Det är även Danait Estifanos upplevelse. Bara för att alla på skolan är icke-män, betyder det inte att de är lika, tvärtom. Frågan är snarare: går det att vara olik men ändå jämlik? Bild: Maja Kristin Nylander

En unik skola – som helst vill lägga ner

Mitt i stan ligger en plats som inte liknar någon annan i Göteborg. Eller Sverige. Här kan man läsa allt från svenska som andraspråk, ledarskap med feministiskt fokus till gymnasiebehörighet i sin egen takt, och alla är välkomna. Alla utom en grupp: män.

ANNONS
|

”Här kommer lite endometrios!” Skrivaren som går under namnet Lovelace, efter matematikgeniet Ada ­Lovelace, fräser till och spottar ur sig en hög papper. ­Berit Larsson sitter med Juliana Almeida och diskuterar ett projektarbete, och över dem vakar bysten av Sveriges om inte största så i alla fall en av de första stora kvinno­sakskämparna, Fredrika Bremer. Så långt är väl allt som man skulle kunna tänka sig på en skola som bara öppnar sina dörrar för kvinnor och transpersoner. Men skolan på Första Långgatan är ingen feminismens högborg, där samspelta kvinnor tassar runt i strumplästen och bekräftar varandras åsikter, hatar män, eller vad allmänheten nu kan tänkas tro. Berit Larsson har hört alla fördomar i världen om Kvinnofolkhögskolan.

ANNONS

– Ibland får folk för sig att på en skola med bara kvinnor är alla per definition snälla. De brukar bli lite besvikna efter ett tag.

Ändå är det just ett tryggt rum som många av skolans deltagare lyfter fram som den stora skillnaden från en ”vanlig” skola. Att våga vara sig själv. Att få höras, och bli lyssnad på. Men:

– Det de tror är trygghet handlar nog mer om tillit, menar Berit.

Kvinnofolkhögskolan

Kvinnofolkhögskolan är en feministisk folkhögskola som bildades 1985 efter ett beslut i riksdagen, men arbetet med att bilda en kvinnofolkhögskola hade pågått sedan 1976. Här kan man läsa allmän linje på grundskole- och gymnasienivå, eller kurser inriktade på feministiska studier. Utbildningen bedrivs ofta i projektform i mindre grupper, där man utgår från deltagarnas behov, förkunskaper och erfarenheter. Skolan utbildar även företag, föreningar, kommuner och fackförbund i frågor om jämställdhet, genus, intersektionalitet och hedersrelaterat våld.

1979 travade 20 kvinnor i blåkläder in på gamla apoteket Måsen i Gamlestan, med tolv barn i släptåg. De var arbetslösa kvinnor som skulle gå byggkurs, med tillhörande förskola. Apoteket skulle renoveras till att bli Göteborgs första kvinnohus. Kursen, som startats av en grupp som var engagerade i Göteborgs kvinnorörelse, var själva fröet till det som tio år senare skulle bli Kvinno­folkhögskolan.

– Det här var 70-talet, det var andra vågens kvinno­rörelse och vi ville bryta könsstereotypa val av yrken. Det var en blandning av kvinnor, många som invandrat. Vit medelklass har aldrig varit vår utgångpunkt, berättar Berit Larsson.

”Ibland får folk för sig att på en skola med bara kvinnor är alla per definition snälla. De brukar bli lite besvikna efter ett tag.”

Under tio år av studiecirklar och som filial till andra folkhögskolor blev gruppen rätt så skickliga lobbyister för sin sak. Inte minst fick de två socialdemokratiska riksdagskvinnor att motionera i riksdagen för en kvinnofolkhögskola. Motionen avslogs, men skam den jämställdhetsrörelse som ger sig – nästa gång gick det vägen, via äskandevägen. Den som i dag försöker starta en enkönad skola får blankt nej, men när en jämställdhetssatsning från regeringen skapade en lucka i lagen, så smet man in.

ANNONS

Så i april 1985 ringde telefonen och saken var klar: Är ni redo att dra i gång? ”Javisst är vi det!” svarade Berit, vilket kanske var en halv sanning, men ett halvår senare startade så Kvinnofolkhögskolans första kurs.

Grundtanken: fasa ut maktförhållanden

Matsalen på andra våningen på Första Långgatan skulle kunna vara som vilken bamba som helst, om det inte vore för att all mat är vegansk och att de som jobbar i köket sjunger “jag vill ju va som du-u-u-u gå som du se ut som du nuu-u-uu” medan de städar. Och så avsaknaden av cis-män då.

– Den största skillnaden för mig är att jag vågar skämta här, och behöver inte hävda mig. I andra sammanhang känns det som om jag måste komma med de rätta argumenten, vare sig det gäller politik eller vilket tv-program man ska kolla på. Här finns det någon form av outtalat ansvar för att man lyssnar på och respekterar varandra, säger Alex Öhgren medan hon tar betalt för lunchen: 35 kronor och då ingår kladdkaka.

Hon läser teater men har just i dag ansvar för köket.

Eva Warberg har snart ätit klar sin lunch, hon har precis som Berit varit med sedan starten. Ingen av dem hade som mål att det alltid ska behövas en särskild plats för att kvinnor ska våga skämta, slippa komma med de rätta argumenten eller känna sig trygga. Hon frågar sig med jämna mellanrum: behövs Kvinnofolkhögskolan?

ANNONS

– Svaret från deltagarna blir ofta ja. Det kan vara svårt för dem att formulera varför, men det finns någonting i att få vara en person i första hand, snarare än kvinna.

Så var även grundtanken från början: att fasa ut en typ av maktförhållanden för att kunna släppa fram ­något annat.

– Ganska snabbt dök det upp andra maktordningar, som klasskillnader och religionsskillnader, som bara plopp, plopp, ploppade upp när det andra försvann.

Det där med tryggheten, förresten, värjer hon sig lite emot. Visst, här kan man vara säker, men inte nödvändigtvis trygg.

– Du råkar fortfarande ut för andra kvinnors sätt att se på livet och tillvaron, konstaterar Eva, medan sorlet från deltagarna ebbar ut och tas över av fler hits inifrån köket.

Många misstänksamma från början

På 1980-talet fanns det gott om pengar i omlopp. För den som nyss fått grönt ljus för att starta en ny skola men stod med tomma lokaler, var det bara att ringa runt till kontor, vars möbler tidsandans nya konsumtionslust hastigt och lustigt hade gjort omoderna.

– Vi ringde runt till nyinredda postkontor och banker och frågade vad de gjort med sina gamla möbler, så åkte vi runt med en stor lastbil och hämtade upp. En del var lite flotta plyschmöbler i orange och så, inte precis anpassat till undervisning kanske, minns Berit, som en söndagskväll stod i en aula med möbler staplade runt väggarna, och på måndag, med hjälp av en mobiliserad kvinnorörelse med uppkavlade ärmar, kunde hålla den första lektionen i samma aula.

ANNONS

Men många var skeptiska, och ännu fler var misstänksamma. Ska ni starta en flickskola i Sverige 1985? Varför ska ni sluta er och hålla på att vara utanför? På arbetsförmedlingen uppmanades de som ville studera att söka till vilken skola som helst, men inte den med de galna feministerna, de som avskydde män och dessutom eventuellt försökte omvända kvinnor att bli lesbiska, om man fick tro ryktet. En feminist var på 80-talet, långt innan budskapet börjat tryckas på de stora klädkedjornas t-shirts, fortfarande något ganska udda och lite extremt.

”Det är som att upptäcka en ny färg” konstaterade artisten och aktivisten Maxida Märak med tårar i ögonen från en av Bananpirens scener under sommarens mest omtalade separatistiska rum, Statement-festivalen i Göteborg. Festivalen som komikern Emma Knyckare tog initiativ till efter att ha ledsnat på nyhet efter nyhet om sexuella övergrepp på kvinnliga besökare vid andra festivaler. En JO-anmälan mot festivalen kom som ett brev på posten, och kommentarsfälten flödade över av män som bedyrade sin oskuld och faktiskt kände sig ganska orättvist behandlade. Efteråt svämmade andra platser på nätet i stället över av lyckliga vittnesmål från en festival som väl egentligen var som alla andra, men ändå väldigt annorlunda.

”Det är inte de som hatar män, utan de som blivit hatade av män. Det är en viss skillnad.”

Snart 35 år efter att många i den svenska kvinnorörelsen undrade vad i all sin dar man skulle med en kvinnofolkhögskola till, överöses Sverige av svidande bevis på behovet av organisering och separata rum för kvinnor. Emma Knyckares festival ter sig som toppen av ett isberg: Det finns hundratals Facebookgrupper där bara de som identifierar sig som kvinnor är välkomna, oavsett om det handlar om att diskutera politik, växter, föräldraskap eller smink. Och inte minst har metoo-rörelsen skapat ett öronbedövande vrål från grupper inom i snart sagt alla yrkeskategorier.

ANNONS

Berit och Evas vision om att skolan de varit med och skapat kanske snart inte längre behövs, verkar tyvärr vara ganska långt bort. I det land som ibland kallar sig världens mest jämställda, verkar kvinnorna fortfarande känna ett lika stort behov som någonsin att organisera sig utan män. Varför?

– Därför att dessa frågor kvarstår. Och det är förstås ett jätteproblem. Den där förhoppningen om att en rörelse inte ska behöva finnas längre bygger ju på en tanke om att den demokratiska utvecklingen går framåt, som om det var givet att vi att vi går mot ljusare tider. Den tankegången var inte minst framträdande på 70-talet. Men det är ingen naturkraft, det handlar om politik, säger Lena Martinsson, professor i genusvetenskap på Göteborgs universitet, och menar att jämställdhet inte är något som handlar om utveckling.

– Se bara på Polen, dit svenska kvinnor åkte för att göra abort på 60-talet. Nu är det de polska lagarna som stramas åt.

Att arbetarna i en fackförening organiserar sig separat, utan att bjuda in arbetsgivare eller industriägare är det ingen som reagerar på, eller i affekt bestämmer sig för att JO-anmäla. Men när kvinnor organiserar sig tillsammans verkar det väcka bra mycket starkare känslor 2018, än ett fackföreningsmöte.

ANNONS

– Ibland pratar man om separatism som om det är något mystiskt sätt att organisera sig. Men det här är underordnade grupper som behöver samlas, om man känner att man är utsatt behöver man prata med andra som också är i den situationen. Det är inget konstigt.

Konstigt kanske det inte är, men varför är det så provocerande för vissa, både då och nu?

– Det är ju i sig ett ifrågasättande av maktförhållanden, ens maktposition är ifrågasatt och man känner sig hotad, säger Lena Martinsson.

Har gått tre och ett halvt år på skolan

– Här kan jag nog prata lite friare, känna mig lite tryggare, tänkte jag innan jag började. Men jag hade ingen aning om att skolan var politisk, och jag visste ingenting om kvinnorörelsen eller om kvinnors rättigheter.

När Eliyana Hormat kom till Sverige för drygt fem år sedan, var hennes betyg från grundskolan i Afghanistan inte värda ett skvatt. Hon fick börja om. Efter några sökningar på nätet stod valet mellan Komvux eller Kvinno­folkhögskolan, men vad var det senare egentligen för något? Tre och ett halvt år senare har hon fått med sig något som Komvux har svårt att erbjuda.

– Den här skolan har påverkat mig. Man får vara sig själv här, man vågar uttrycka sig. Kvinnor är diskriminerade i hela världen, ekonomiskt, socialt, kulturellt. Där har du hela poängen med den här skolan, man kommer inte bara hit för att klara vissa specifika ämnen, man får något extra i genusperspektivet, säger Eliyana och tillägger:

ANNONS

– Jag kommer att uppfostra mitt barn med hjälp av vad jag lärt mig här.

För Lovisa Andersson var det i stället det svenska skolsystemet som inte gav ett skvatt. I fjärde klass sa hon tack och hej till grundskolan, till stor del på grund av mobbning. Men också hon har börjat om, på en plats som fungerar.

Tillsammans speglar de också de olika fördomarna som ofta möter Kvinnofolkhögskolan: Eliyana får svara på frågan ifall skolan är separat organiserad av religiösa skäl, medan Lovisa får lyssna på det tröttsamma “okej så du är feminist och hatar män?”.

– Jag vet inte om det stämmer, men jag har fått uppfattningen att de som går här är de som kämpat extra mycket för att komma vidare från någonstans. Det är inte de som hatar män, utan de som blivit hatade av män. Det är en viss skillnad, säger hon.

Engagerar många nyanlända kvinnor

Hon, han, hen eller den. Om det efterfrågas av deltagarna, så dras ibland en pronomenrunda för att reda ut hur alla vill bli benämnda. En sådan runda var definitivt inte på tapeten på 70-talet, men är talande för vilken debatt som upptagit skolans fokus under senare år.

För ett par år sedan gjordes tillägget ”och transpersoner” till beskrivningen av vilka som var välkomna på skolan. Och det gjordes inte utan debatt på skolan – ska vi byta namn? Vad lägger vi för betydelse i ordet ”kvinna”? Vissa var emot tillägget, transpersoner har alltid varit välkomna på skolan, varför göra ett tillägg? Eva Warberg var en av dem.

ANNONS

– Men så insåg jag när jag pratade med en deltagare att det var på liv och död för den här personen att bli erkänd. Det handlar om vad som är viktigt för folk – jag har själv kämpat för erkännande, då kunde jag inte säga att ”ett namn spelar väl ingen roll”.

Här finner många transpersoner en plats, men skolan engagerar också många nyanlända, ofta religiösa, kvinnor. Två grupper som sällan möts i samhället, och kanske inte vet så mycket om varandras liv.

Delat rum. På Kvinnofolkhögskolan betonas, tvärtom vad många kanske tror, skillnaden mellan kvinnor, inte likheterna. Då blir det solidariteten som är viktig, inte identiteten. På bilden syns Lovisa Andersson, Carrie Ny, Lisa Salomon Dahl, Dima Hanna, Marine Beldjerba och Danait Estifanos
Delat rum. På Kvinnofolkhögskolan betonas, tvärtom vad många kanske tror, skillnaden mellan kvinnor, inte likheterna. Då blir det solidariteten som är viktig, inte identiteten. På bilden syns Lovisa Andersson, Carrie Ny, Lisa Salomon Dahl, Dima Hanna, Marine Beldjerba och Danait Estifanos Bild: Maja Kristin Nylander

Liv som på vissa punkter kan visa sig oväntat lika. Som när det gäller att ta sig fram genom stan: Att åka spårvagn genom Göteborg kan kännas lika hotfullt och stundvis farligt för den som bär niqab som för den som tolkas som transperson.

– Sådant händer ganska ofta här. Det är fantastiskt, alltså. Extremt könsradikala och extremt könskonservativa som sitter och pratar och jobbar ihop. Den ena kanske bär heltäckande kläder utanför skolan, men tar av sig här och kan ändå sitta med maskulint identifierade personer, det är inga bekymmer, säger Berit Larsson.

Så till frågan om skolans vara eller icke-vara då, hur länge behövs Kvinnofolkhögskolan? Eva Warberg ställde, som hon brukar, frågan för ett tag sedan till en deltagare: Kan skolan stänga nu eller?

ANNONS

– Hon svarade: ”Inte riktigt än. För när jag varit här hela dagen och sedan går ut och sätter mig på spårvagnen, då känner jag så himla mycket att jag är kvinna.” Det är någonting som händer när man slipper att förhålla sig till en så stark maktordning som könsordningen. Den sitter så djupt, man kan inte föreställa sig bortom den. Det finns inget språk för den, men som hon sa, när hon satte sig på spårvagnen – då slog den till igen.

Begrepp

En cis-person är en person vars biologiska kön stämmer överens med deras upplevda, sociala och juridiska kön. (En cis-man är alltså en man som känner och definierar sig som man, som upplevs av andra som man, är född med manliga könsorgan och XY-kromosomer, är registrerad hos myndigheterna som man och beter sig efter en manlig könsroll.)

Begreppet transperson är ett paraplybegrepp som samlar personer som bryter som samhällets normer för kön och könsidentitet, det vill säga ens könsidentitet och/eller könsuttryck stämmer inte överens med det juridiska kön man tilldelades vid födseln.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS