Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Japan må vara ett högteknologiskt och modernt land men här blandas ofta gammalt med nytt och den andliga dimensionen är aldrig långt borta. Zentemplet Kinkakuji är ett av 17 världsarv i Kyoto. Bild: Marie Grahn

En resa genom andliga Japan

Teceremoni, badritual på onsen och tempelliv. En resa till Japan kan vara så mycket mer än bara sevärdheter och god mat. Här är den andliga dimensionen aldrig långt borta.

– För varje sten du går på ska du tömma ditt sinne mer och mer. Du ska sluta att tänka på dagens bekymmer, kvällens middag, vänner, familj. Så att ditt sinne är tomt när du kommer fram. Det är väldigt viktigt! säger vår kimonoklädda värdinna Atzuko milt men bestämt.

Vi befinner oss i Gyokan Garden i hjärtat av Kanazawa, på nordsidan av Japans huvudö Honshu. Det är som att befinna sig i en grönskimrande sagobubbla. Mitt i ett villaområde ligger denna inbäddade trädgård där mattor av mossa, dammar och formklippta träd omger stadens äldsta rum för teceremonier. Platta stenar bildar en stig fram till själva tehuset. Atzuko berättar om de fyra begrepp som är centrala för teceremonin: harmoni, respekt, renhet och lugn.

– Teceremonin handlar inte bara om kroppen, att släcka törsten. Det är också ett sätt att fokusera sinnet. Därför samlades samurajerna förr på teceremoni innan de skulle ut och strida.

Stillsam ceremoni. Teceremonin fungerade förr i tiden som ett sätt för samurajerna att fokusera innan de skulle ut och kriga. Än i dag är ceremonins olika delar utformade på samma sätt. Här vispas matchapulvret i teskålen med en speciell visp medan värdinnan Atzuko förklarar vad som sker. Bild: Marie Grahn

Atzukos medhjälpare kommer in, bugar inför tebordet och börjar med sina sysslor: verktygen rengörs, en röd duk hålls upp och viks, två skopor kallt vatten blandas i det varma varefter tre skedar matchapulver hälls upp i en skål och vispas intensivt till skum med en speciell visp.

Vi finns bara här och nu. Detta är enda gången just vi ses i detta rum – ta vara på det ögonblicket

Jag får skålen med det starkt gröna teet i min vänstra hand, snurrar den två gånger i klockans riktning innan jag bugar åt mina grannar och börjar dricka. En timma senare har vi lärt oss att slurpa upp det sista teet – ”det är mycket viktigt!” – att snurra skålen åt andra hållet, torka av den och tacka både våra grannar och den som serverat.

Atzuko avslutar med att lära oss ett annat av te­ceremonins begrepp: ichigo ichie.

– Vi finns bara här och nu. Detta är enda gången just vi ses i detta rum – ta vara på det ögonblicket.

Stenarna som bildar stigen i Gyokan Garden leder in till huset där Kanazawas invånare har haft teceremonier i hundratals år. Tanken är att du ska tömma ditt sinne mer och mer för varje sten, så att ditt sinne är tomt när du kommer fram. Bild: Marie Grahn

Teceremonin är bara en av flera upplevelser av mer andlig karaktär som väntar den som åker till Japan. De senaste åren har något av en japansk våg sköljt över västvärlden. Begrepp och sedvänjor som japanerna anammat i generationer har gett upphov till nya trender. Minimalism har blivit ett sätt att utvecklas som människa. Ikigai, eller den inre mening varje person känner med att finnas, har gett upphov till artikelserier och böcker. Shinrin-yoku, skogsbad, har anammats som ett sätt att läkas. Tron på vattnets helande effekt har gett vinterbadandet ett uppsving, intresset för meditation har ökat liksom antalet japanska restauranger.

Liten japansk ordlista:

Ikigai:

Den inre mening varje människa känner inför att leva, eller populärt uttryckt varför man går upp ur sängen varje dag. Genom fyra frågor (Vad älskar jag? Vad är jag bra på? Vad kan jag få betalt för? Vad behöver världen?) ska du ­kunna ringa in svaret på vad som är din ikigai.

Matchapulver:

Pulver gjort på hela blad av grönt te. Används i teceremonin och i många efterrätter och anses vara mycket rikt på antioxidanter.

Misosoppa:

Soppa gjord på miso, fermenterad sojapasta. Precis som ris en rätt som serveras till i stort sett alla måltider i Japan.

Ryokan:

Traditionellt värdshus där man sover på futonmadrasser på golvet, rummen har tatamimattor och man sitter på golvkuddar. Ofta ingår traditionell japansk frukost med bland annat kokt ris, misosoppa, grillad fisk och grönt te.

Shinkansen:

Det japanska snabbtåget som binder samman stora delar av Japan.

Shinrin-yoku:

Skogsbad, en term som myntades av det japanska jordbruksministeriet på 80-talet för att beskriva sedvänjan att helas genom att helt omslutas av skogen, både fysiskt och mentalt. Shinrin­yoku handlar om att vara här och nu och ta in naturen med alla sinnen. Tips är att inte ha målet att gå från A till B, inte ha med mobiltelefon, inte följa stigar och att vara helt tyst.

Tatamimatta:

Japansk golvmatta gjord av pressad rishalm. På en tatamimatta går man alltid utan skor. Vanlig i tempel och på ryokan.

Många har kommit i kontakt med tankarna genom japanskan Marie Kondo och hennes rensningsmetod. Som ung praktiserade Kondo i ett Shinto-kloster och bär med sig tanken att allt har en själ. ”Frågan om vad du vill äga är egentligen frågan om hur du vill leva ditt liv. Bästa sättet att ta reda på vad du egentligen behöver är att göra dig av med vad du inte behöver”, har hon sagt.

Buddhistisk kyrkogård. Oku-no-in, med på Unescos lista över världsarv, har kallats Japans mest spirituella plats. Den ligger i bergsbyn Koyasan, en av landets äldsta pilgrimsmål. Längst in i Oku-no-in finns mausoleet där byns grundare inte ligger begravd men väl sägs sitta i evig meditation. Bild: Marie Grahn

Vi går över den välvda träbron som leder in till Oku-no-in och hamnar i en annan värld. Japans största kyrko­gård, med på Unescos världsarvslista, kringgärdas av höga, höga barrträd som gör att det blir nästan helt tyst. Enstaka fågelkvitter följer oss där vi vandrar gången fram mellan märkliga stenformationer, buddhafigurer och gravmonument. Det doftar solvarm barrskog, på avstånd hörs en munks mässande.

Oku-no-in ligger i bergsbyn Koyasan, ett av Japans äldsta pilgrimsmål. Resan hit är ett kapitel för sig. Vi tar Shinkansen från Kyoto och hamnar via Osakas hektiska morgonrusning på ett litet lokaltåg. Det slingrar sig fram genom vindlande dalgångar mellan skogstäckta berg och enstaka risfält. Den sista biten byter vi till en svindlande brant kabelvagn.

Med i vagnen är Ina Unger, 27 år från Stockholm, som tillsammans med fyra vänner är på examensresa. Detta är hennes andra besök i Koyasan.

– Det är en väldigt, väldigt speciell plats. Här är lite lugnare, lite mindre och man kommer lite närmare det andliga i Japan, säger Ina som likt de flesta andra besökare ska bo på ett tempel.

Munkarna på templet Daien-in i tempelstaden Koyasan pratar inte mycket engelska. Trots det är det inte svårt att göra sig förstådd. Vänligheten och artigheten är viktig här, och stora ansträngningar görs för att visa förstagångsbesökare hur templets ritualer går till. Bild: Marie Grahn

Vårt tempel heter Daien-in och ligger mitt i byn. När vi tagit av oss skorna och satt dem i en hylla vid entrén hälsas vi välkomna av en ung munk och bjuds in att närvara vid morgonceremonin, otutome, klockan 05.30 nästa morgon.

– Det är en möjlighet att be för fred i världen och lycka för alla. Vi hoppas att den kommer att bidra till er goda hälsa, säger han.

Att bo i ett tempel går att göra på flera platser i Japan. Precis som på ett traditionellt värdshus, ryokan, sover du på futonmadrasser på golvet och ofta ingår frukost och middag. På templet Daien-in i pilgrimsorten Koyasan står elva olika rätter framdukade till middagen. Bland annat ris, japanska pickles, tempurafriterade grönsaker, misosoppa, tre sorters tofu, bönor, apelsinklyftor, och en soppa med buljong där grönsaker, svamp och alger som kokas på bordet. Bild: Marie Grahn

Tidigt nästa morgon är vi därför på plats i andaktssalen där svartklädda munkar bugande hälsar oss välkomna. Rummet är rikt utsmyckat i guld och svart, med lyktor, buddhastatyer och färska blommor. Över allt vilar en stark doft av rökelse.

Som nybörjare på buddhistiska morgonceremonier behöver man inte vara rädd att göra bort sig. Vi blir hela tiden visade hur vi ska göra. De manliga munkarna sätter sig på kuddar i det inre rummet, två kvinnliga lärjungar tillsammans med oss i det yttre. Sedan rabblas det buddhistiska sutras, texter, entonigt i en dryg timma. Mässandet är vilsamt och det känns som ett privilegium att vara här – i ett tempel i japanska bergen! – och få ta del av dessa personers dagliga liv.

Att bada i en onsen, het källa, är ett måste för en förstagångsbesökare som vill uppleva Japans speciella stämning. Källorna finns över hela landet och håller naturligt runt 80 grader men kyls ned till mellan 42 och 45 grader. Ingen onsen är den andra lik men badritualen du gör innan du stiger ned i det varma vattnet är densamma överallt. Bild: Marie Grahn

Aj! Att doppa fötterna i 42-gradigt vatten är rejält hett. Efter några minuter sitter dock hela jag på en sten i det svaveldoftande vattnet. Ett vattenfall brusar, en sten­lykta lyser upp och lätta regndroppar faller över den omgivande skogen. I samma bassäng sitter ett tiotal japanska kvinnor i olika åldrar. Här råder tystnad, vilket är ett sätt att visa hänsyn. I källan ska din granne få sitta i lugn och ro.

På så sätt sköljer jag av mig dagens bekymmer och får lugn i sinnet

Vi har åkt mot Honshus nordkust och till byn Kinosaki Onsen. Onsen betyder het källa och sådana finns det många av i detta vulkaniska land. De anses välgörande med sina höga halter av mineraler, svavel och järn.

LÄS MER: Blommigt firande i Tokyo

– Jag badar här varje dag. Jag tvättar mig och sitter i vattnet en stund. På så sätt sköljer jag av mig dagens bekymmer och får lugn i sinnet, berättar Yuki, 83 år, i omklädningsrummet på Goshono-yu, ett av sju onsen i byn.

Badar du på ett onsen följer du samma ritual som gjorts i generationer. Du klär av dig, sätter dig på en pall i tvättrummet och rengör din kropp med långa, lugna tag. Efter att du har sköljt av dig går du ner i den heta källan och bara sitter.

Besökarna i Kinosaki Onsen går nästan alla omkring i yukata, bomullskimono, många bär också de traditionella träsandalerna, geta. När mörkret lägger sig över byn hörs tofflornas klapprande samtidigt som regndiset gör de välvda broarna lite oskarpa. Doften av mineral och rökelse ligger i luften. Det är lätt overkligt, som att vandra runt i en saga.

Som västerlänning är det svårt att inte bli tagen av detta land med sina speciella sedvänjor som har så många dimensioner. Efter flera veckors resa är vi säkra på en sak: vi har definitivt blivit lite mer ichigo ichie.

Japan

Land:

Japan, örike i Stilla havet östra Asien. De fyra största öarna är Honshu, Hoikkaido, Kyushu och Shikoku.

Religion:

Drygt 50 procent tillhör den inhemska naturreligionen shinto, 40 procent är buddhister och cirka 1 procent kristna. Inofficiellt sägs dock lite skämtsamt att 70 procent är shinto, 70 procent buddhister och 10 procent kristna. Det går inte ihop men det verkar inte göra så mycket. Till shinto-helgedomarna kommer man för att fira, till de buddhistiska templen för att sörja vid livets slut men många unga gifter sig i kristna kyrkor. Och jul firas i Japan även om det inte är officiella helgdagar.

Bäst tid att besöka:

Japan har fyra årstider men vädret varierar mycket beroende på var i landet man är. Under juni och början av juli infaller regnperioden, då är det fuktigt och varmt. Senare på sommaren blir det rejält hett, upp mot 40 grader. Populärt är månadsskiftet mars–april då körsbärsträden blommar samt september–november när träden får höstfärger, då är temperaturerna också lite mildare.

Resa runt:

I Japan är det enklaste och mest effektiva sättet att resa med tåg. Snabbtåget Shinkansen tar bara några timmar mellan de stora städerna. Här går tågen alltid i tid, och korta bytestider på bara några minuter är aldrig några problem. Ett Japan Rail-pass kostar cirka 4 500 kronor för två veckor.

Lästips:

”Ikigai – Den japanska livskonsten till ett långt och lyckligt liv”:

Hector Garcia och Francesc Miralles.

”Japonism – Ikigai, skogsbad, wabi-sabi och mycket mer”:

Erin Niimi Longhurst.

”Hejdå saker” (på engelska ”Goodbye, Things – The New Japanese Minimalism”):

Fumio Sasaki.

”Konsten att städa”:

Marie Kondo

LÄS MER: Osaka är Tokyos avslappnade småsyskon

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.