Det är löjligt förutsägbart att jag ska vara kass på att odla. Jag vill inte läsa och ännu mindre skriva en text om detta, om hur bra alla andra är och att jag aldrig får till det hur mycket jag än lyssnar på den där Maj-Lis på radion. Icke desto mindre är det på det viset, att jag försöker, fast jag vet att jag är för lite på landet för att hinna få upp ogräset i tid eller vattna tillräckligt. Träden vi planterar dör, ett efter ett. Det blir aldrig lummigt fast det är min dröm. Kollegorna på kontoret pratar om ”täckodlingar” och ”bokashi” och jag fattar ingenting. Varje år är det för sent för mig att börja sätta tomatplantor. Varför blir det aldrig för sent för dem på kontoret? De bygger växthus också förresten och drar trådar som växterna ska klättra på. Hur kommer man på sådana saker? Hur blir det så att man bara börjar lära sig och sedan är besatt? Varför kommer det inget emellan hela tiden, som till exempel att vila sig?
Jag befinner mig i Frankrike när jag skriver detta och fick höra om en svensk i går som flyttade hit för ett år sedan och redan kan prata franska. Jag vill också kunna franska. Jag vill bestämma mig för att lära mig det och bli en historia som folk kan berätta. Men när jag tänker tillbaka har jag aldrig blivit besatt av något. Jag lärde mig gitarr men blev bara sådär, jag sökte scenskolan men gick bara vidare ett steg och la ner teaterprojektet (tack, gode gud). Jag började och slutade med tennis, hoppade av crawlkursen. Min son tycker att jag tittar för mycket på ”Bachelor” och gav mig ett målarset i julklapp, men det står kvar där jag öppnade det, orört med plasten kvar. När ska dagen komma då jag packar upp målargrejerna och sätter i gång? Vart ska det första penseldraget ta mig? Och vad är poängen? Psykologen sa att jag befinner mig i ett mellanrum och jag misstänker att jag är kvar.
”Tänk om den kunde spira, bara ett endaste år, och jag fick visa någon runt i den och berätta att här har jag valt att sätta det ena eller det andra.”
Kära mellanrum, kan du inte vara lite schyst och låta mig bara för en stund få känna lustkänslor inför den gudsförgätna plats som är min trädgård, denna platta, militäriska fyrkant som lämpar sig bra för fotbollsmatcher men mindre bra att drömskt förlora sig i? Tänk om den kunde spira, bara ett endaste år, och jag fick visa någon runt i den och berätta att här har jag valt att sätta det ena eller det andra, och titta, den här lilla fina har mirakulöst kommit upp alldeles av sig själv!
Jag tänker ofta på Bodil Malmsten. Hon bara bestämde sig för att dra när hon var i min ålder. Vips så bodde hon någon annanstans, startade ett nytt liv och gick in för det med liv och lust. När jag tänkt lite på det ett tag kommer jag alltid till samma slutsats: vad ska jag göra där? Jag är ju den jag är och det man inte ska göra, sa psykologen, är att forcera. Kanske att det också gäller trädgården.
Lyssnar på: Franska, dag ut och dag in. Innehållet i det de säger kan omöjligt matcha hur spännande och intressant det låter.
Tittar på: Nya säsongen av ”Borgen” (Netflix). Sidse Babett Knudsen är så fenomenal att jag smäller av.
Gör: Haltar, efter att ha snubblat på en alldeles för låg trottoarkant i Paris.
LÄS MER:Trädgården – en outsinlig inspirationskälla i kulturen
LÄS MER:Sjukvårdens system är korkat
LÄS MER:Hur blir man en klacksparks-person?
Missa inte det senaste från Två Dagar!
Nu kan du få alla reportage, spaningar och tips från GP:s helgmagasin Två Dagar som en notis direkt till din telefon. Klicka på följ-knappen vid taggen Två Dagar, i mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
