Jag tar på mig en magväska och går på musikfestival. Det var väl tjugo år sedan sist. Eller trettio, kommer inte ihåg. Festivalerna hette i alla fall Hultsfred och Roskilde och det tuffaste stället var backstage. Jag förärades backstagepass vid 25 års ålder och sa att jag aldrig skulle gå som vanlig besökare längre, den tiden var över. Så där stod jag och tuffade mig bland andra tuffisar och trodde att så skulle allt förbli.
Men tuff är ingen för evigt, så nu hänger jag med pöbeln. Och efter att den första chocken lagt sig över hur allting har kommersialiserats börjar jag gilla det. Jag vandrar runt och känner mig som en ganska naturlig del av gemenskapen med min nya magväska. Efter en stund slås jag bara av något, det faktum att de andra verkar ha så mycket roligare än jag. Medan jag tycker att alltihop är lite småtrevligt ser de lyckliga, nästintill euforiska ut. Deras ögon lyser av förväntan och de tittar på varandra och gapskrattar – och det ser faktiskt ut som äkta glädje. Vad är det som är så kul? Och varför kan inte jag känna så? Ett missnöje infinner sig, tillsammans med en önskan om att få bli en del av extasen. För det fanns ju en tid när jag kunde släppa loss. Den känslan borde väl gå att få tillbaka?
Först när en välbekant doft letar sig in i mina näsborrar ser jag den enda människa som verkar uppriktigt omedveten om hur han framstår.
Jag försöker allt jag kan att uppfyllas av stunden. Går på konserter med artister jag gillar, blundar och försöker leva mig in i musiken, dansar (!), men inte på ett överdrivet sätt (tror jag). Ibland sneglar jag på de andra och efter ett tag börjar jag lägga märke till något. Att de som vid första anblick såg så uppslukade ut kanske egentligen känner annorlunda inuti. Ingen i det dedikerade tjejgänget lyssnar på musiken till exempel, de tar mest bilder på sig själva i olika vinklar och fnissar på ett onaturligt sätt. Hela tiden spanar de omkring sig som letade de efter något roligare någon annanstans. Jag studerar noggrant kärleksparet som från håll verkat så symbiotiska. Nu ser jag att det faktiskt bara är han som håller om henne. Hans händer pillar på hennes näsa, gräver sig in i hennes hårbotten, tar sig in under tröjan och smeker hennes mage, alltmedan hon kysser honom snabbt med ett frånvarande leende. Nöjd över min insikt om människorna, att vi är alla av samma skrot och korn, vissa bara bättre än andra på att kamouflera, befrias jag från den värsta självmedvetenheten och kan fortsätta mitt arbete som festivalbesökare. Först när en välbekant doft letar sig in i mina näsborrar ser jag den enda människa som verkar uppriktigt omedveten om hur han framstår. Samtidigt som han dansar hängivet till musiken röker han en spliff och halsar ur en fickplunta. Då minns jag.
LÄS MER:Så blev Way Out West 2022
LÄS MER:Jag har levt ett yrkesliv utan chefer
LÄS MER:Drömmen om trädgården verkar inte slå in
Ser på: Belgiska ”Undercover” på Netflix, om infiltrerande snutar varav den ena är en riktig man och den andra en riktig kvinna. Irriterande stereotyper, men spännande!
Gör: Ser snett på folk som överanvänder ordet ”narrativ”.
Läser: Geir Gulliksen. Han skriver roligt och psykologiskt insiktsfullt, men man kan inte låta bli att störa sig monumentalt på hans manliga huvudkaraktärer.
Missa inte det senaste från Två Dagar!
Nu kan du få alla reportage, spaningar och tips från GP:s helgmagasin Två Dagar som en notis direkt till din telefon. Klicka på följ-knappen vid taggen Två Dagar, i mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
