Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Två Dagars krönikör Lena Apler.
Två Dagars krönikör Lena Apler.

Lena Apler: Dagbok från en annorlunda vecka

”Mamma, på begravningen ska vi älska dig, hylla dig och minnas dig, inte sörja dig.”, skriver Två Dagars krönikör Lena Apler.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Det är onsdag. Jag njuter av varm sensommar på Mallorca, har sprungit en runda och simmat i Medelhavet. Då ringer mobilen, Varbergs sjukhus, mamma akut dålig i lunginflammation. Verklighetsuppfattningen ändras helt. Direkt­flyget på drygt tre timmar känns outhärdligt segt. Kör alldeles för fort till Varberg.

När jag går in i sjukrummet, tittar mamma upp och ler lite. Jag andas ut. Snälla personalen har satt in en säng till mig i hennes rum. Jag ­sover inte, lyssnar på andetag, eller inte andetag. Hör alla sjukhusljud, klockor, larm, skrik.

Torsdag. Läkarna pratar med mig om mammas tillstånd. Efter två strokeanfall orkar hon inte komma tillbaka. Deras förslag är att inte sätta in livsuppehållande åtgärder, men beslutet är mitt.

Jag tänker fort, inte vara egoistisk, inte desperat hålla mamma vid liv. 88 jordsnurr är ändå en prestation. Lite knepigt att förklara för hennes storasyster, min gudmor, men hon förstår. Vi småpratar med mamma, berättar triviala saker om väder, vänner och jobb. Hon ser ut att gilla det.

Fredag. Mamma tittar upp när jag kramar henne. Jag undrar hur det känns, om hon fattar. Personalen är fantastisk, bäddar, vänder, tvättar och gullar lite. Läkarna tror inte att hon kan överleva helgen. Vågar nästan inte gå ut i dagrummet och äta lunch. Men mamma andas vidare.

Lördag. Jag blir tokig av anspänning och att vara i en liten bubbla med syresättning och andningsfrekvens som enda fokus. Bestämmer mig för att checka ut och åka hem till Göteborg, njuter av eget badrum och säng.

Söndag till torsdag. Läkarna hade fel, mamma lever vidare! Jag jobbar och åker ner på eftermiddagarna. Nu kommer tvivlet, har jag tagit fel beslut? Hade hon kunnat tillfriskna med hjälp av livsuppehållande åtgärder? Jag drömmer mardrömmar om ond bråd död och människor som slits bort från varandra. På torsdagen tar jag det märkliga beslutet att åka till Stockholm på styrelsemöte. Det känns trots allt bra att återinträda i det vanliga livet.

Fredag. Sjukhuset ringer på morgonen, mamma är sämre. Bokar om flyg, kör återigen alldeles för fort från Landvetter. Den här gången räcker det inte. Mamma hinner somna in innan jag kommer. Hon är så vacker, ser ut som hon sover. En märklig frid sprider sig i min kropp. Jag inser att mamma hade kämpat länge nog, att det var dags att hon fick släppa taget.

Det är svårt att skiljas från sin mamma, vi var nära, jag har inga syskon och pappa är död sedan många år. Men min gamla mamma försvann med första stroken. Den decimerade lilla mamman fick mer av den kärlek som jag hade velat visa tidigare. Varför ska det vara så svårt att visa kärlek även när föräldrar är friska, starka och självgående? Nu har jag henne med mig på insidan, det taget släpper jag inte, då blir jag ju alldeles ensam.

Mamma, på begravningen ska vi älska dig, hylla dig och minnas dig, inte sörja dig. Favoritblommor, sång, musik och samvaro med dig som hedersgäst.

LÄS MER: Jag minns änkorna – och vad de lärt mig

Ser på:

Säsongstokig blomning av Rododendron och Magnolia bland fallande höstlöv, känner mig likadan…

Lyssnar på:

Oändliga analyser av omöjlig regeringsbildning. Varvar med Kygo – Stargazing för att pigga upp mig.

Läser:

Factfulness av Hans Rosling, samt son och svärdotter som medförfattare. Inger hopp med klokskap och insikter, inte så illa ställt som vi tror på jorden. Polarisering och fake news behöver fakta som motvikt. Hans borde ha levt länge. Han skulle ha blivit en vidunderligt bra statsminister.