Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Anton Hellström är konstnär, skådespelare och krönikör i Två Dagar Bild: Jonas Lindstedt

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Anton Hellström: När kontanterna försvinner är allt över

"Det finns pengar och sen finns det kontanter. Tummade sedlar och smutsiga mynt. En sedel är inte bara värd en summa, den bär på en historia." Anton Hellström oroar sig över vad som sker när kontanterna försvinner.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

För några dagar sedan satt jag i en bar på Irland tillsammans med min flickvän. Några meter framför oss satt det ett otroligt gäng som spelade irländsk folkmusik hur högt som helst. Tätt intill dem satt en man helt oberörd av musiken. Det var ljuvligt att se. Sen fick jag ett sms från min bror: ”De kan snart börja ta betalt för att ta ut pengar i bankomat. Ni ser, slutet är nära.” Kontanterna är alltså snart helt borta, har vi tackat dem tillräckligt?

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Jag tänker bland annat på alla svarta betalningar som gjorts genom tiderna. Hur många musiker har inte fått pengar direkt i handen? Gått nöjda från spelningen med ett kuvert tummade sedlar i bakfickan. Inga fakturor, ingen moms. En spelning blir bättre utan moms. Jag tänker på alla legendariska klubbar och restauranger där ägaren nöjt suttit och räknat sedlar efter en lyckad kväll. En tydlig bild, ett myller av sedlar. Jag tänker på om vi någonsin igen kommer att få se en gammal man knåpa, knepa, knippla, frusta, pusta och gräva i byxfickan efter sedlar och mynt till en öl och på så vis förstå hans slit som ligger bakom pengarna i fickan? Skrynkliga och vältummade sedlar blandat med kvitton och anteckningar. Jag tänker på en otroligt arg busschaufför på Irland som tog emot min eurosedel men sa att han absolut(!) inte hade hört talas om hållplatsen jag frågade om. Lite senare stannade han på just den hållplatsen … ja, ni förstår ju vilken guldgosse han var … men det är en annan krönika.

Senaste tiden har jag mött servitriser och servitörer som säger att det är tråkigare att jobba nuförtiden utan kontanter. En grund i serveringsyrket är att bemästra växelkassan. När de ser skymten av sedlar börjar de skoningslöst beräkna eventuell dricks eller valör. Och därmed växel tillbaka. Ett vardagligt ekvationsmyller som upprätthåller den gemensamma överenskommelsen om kontanternas värde och komplexitet. Kommer våra barn ens att första denna överenskommelse?

Det finns pengar och sen finns det kontanter. Tummade sedlar och smutsiga mynt. En sedel är inte bara värd en summa, den bär på en historia. Affärsuppgörelser, grubblerier, ånger, lycka, veckopeng, kanske har den gjort en vända på casinot. Vem vet vad som händer när pengar i madrassen inte längre är en verklighet. Frågorna är för många att besvara. Men en sak är säker: att behålla kontanterna och därmed kunna betala på klassiskt vis, skit samma om det är svart, är en kulturgärning. Det är det enda hindret mot att vågen av själslig död sköljer över oss, tystar alla oputsade instrument och får Sverige att framstå som ett blekt och tafatt land utan tummar.

Äter:

Chips.

Gör:

Väntar på ett besked som har tagit två år.

Ser på:

”Deadliest Catch”, ett program om fiskare som är på jakt efter svinstora krabbor i Alaska.