Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Anton Hellström är krönikör i GP:s helgmagasin Två Dagar. Bild: Jonas Lindstedt
Anton Hellström är krönikör i GP:s helgmagasin Två Dagar. Bild: Jonas Lindstedt

Anton Hellström: Anteckningar från en karantän

Anton Hellström har suttit inne i lägenheten i tre dagar när han slås av hur tillvaron så snabbt präglas av närheten till de egna tankarna, den egna kroppen och inte minst av grannar med lite för mycket koll.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Anteckningar från en lägenhet. Dag tre. Vi förändras under sådana här tider. Jag känner det själv. Vem ska man lita på? Vad ska man lita på? Vilket sätt är bäst att tvivla på? Tvivlar du på mig?

LÄS MER: Kadefors: Borde man kröka med sina barn?

Allt vi har att förhålla oss till är enkla upp­maningar. Stanna där du är, var än du är. Sitt still. Hälsa inte på din granne. Rör motsols i kok­kaffet. Titta inte åt vänster om du avser att titta åt höger. Prata med stängd mun. Kyss inte främmande människor i trappuppgången. Inte ens en slängkyss. Rykten kan börja spridas. Rykten om vem som gillar vem. Rykten i grannskapet. I går var det jag som fastnade under luppen. En granne påstod sig ha sett mig, med ett leende på läpparna, slänga ett batteri i en brunn. Vips, så var ”Staafan med det stora förstoringsglaset” framme. Han kallas så för att hans namn är Staafan och för att han alltid bär runt på ett stort förstoringsglas. Han försöker jämt och ständigt sätta dit oss grannar. Som ett brev på posten kom det en arg lapp i min brevlåda där det stod att ”Batterier slänger vi i lådan avsedd för batterier och diverse skräp!”.

Se där, Ryktesspridningen var i gång. Jag behövde en omstart och tog mig en dusch i godan ro. Vattnet var varmt och det strilade ner längs min kropp. Jag var naken och kall. Men nu varm av vattnet som strilade ner. Kall – varm. Varm – kall. Stor – liten. Jag tittade ner och märkte hur kroppen ändrade form av temperatur­växlingen. Några dagar i karantän kanske inte är så farligt ändå. Än en gång damp det ner en lapp i brevlådan, den här gången handlade det om min dusch. Lappen var skriven med tusch och pryddes av orden ”Det är ICKE tillåtet att låta duschen stå på maxflöde efter ett visst klockslag!”. Staafan igen.

Denna gång var det inget rykte. Jag hade på maxflöde i duschen. Försvarslös och skamsen stod jag naken i hallen och hörde hur Staafan snabbt och bestämt gick nedför trappen. Jag tittade ner på min kropp och än en gång gjorde den växlande temperaturen sig påmind.

LÄS MER: Rädda tv-tablån och gemenskapen

Anteckningar från en föreningslokal. Alla som var i karantän samlades i föreningslokalen ”Valvet”. Lokalen, som egentligen var avsedd för kulturevenemang, var nu full av folk. När jag kom in satt Staafan vid bordets ena kortsida och pratade om hur vi tillsammans på bästa sätt måste nyttja grönytan vid husets västra sida. På bordet stod en kollektiv kaffeburk med orden ”ett drag – ett mått” skrivna på kanten. Jag läste orden högt för mig själv. Ett drag – ett mått. Ett drag – ett mått. Kall – varm. Liten – stor. Som ett mantra. Låt ICKE duschen stå på maxflöde. Det är precis vad vi behöver. Dig kan jag lita på.

Anton Hellström är konstnär och skådespelare. Aktuell med radioteatern ”Stefan och Thomas” i P1.

LÄS MER: En annorlunda påsk

Lyssnar på:

Idéer till en ny podd. Får se vad det kan tänkas bli!

Ser på:

”Sopranos”. Har sparat den till rätt tillfälle. Vore dumt att påstå att det inte är nu.

Gör:

Gläds över att se min mammas dikter pryda 400 nya brunnslock på Göteborgs gator.