Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Anton Hellström är krönikör i Två Dagar. Bild: Jonas Lindstedt
Anton Hellström är krönikör i Två Dagar. Bild: Jonas Lindstedt

Anton Hellström: Allt är så klart Håkan Hellströms fel

”Det är inte mobiltelefoner, sträcktittande av tv‐serier eller söktjänsten Google som har förslappat den generation av unga vuxna som nu växer upp och ska leda vårt samhälle framåt”, skriver Två Dagars krönikör Anton Hellström som har hittat roten till allt ont – i Håkan Hellström.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Yrkesskicklighet har blivit en bristvara. Noggrannhet ett minne blott. Vad har hänt? Ställer vi för låga krav på våra förebilder? Hur farligt är det att idolisera dem som missköter sig eller sitt yrke?

I år är det 20 år sedan Håkan Hellström släppte sin debutskiva "Känn ingen sorg för mig Göteborg". Då hände något som vi nu, två decennier senare, får sota för. Med sin alltigenom falska sångröst fyllde han varenda kvadratcentimeter av ungdomarnas små tillhåll. Efter ett tag letade sig den spruckna rösten vidare ut i tillvaron och föräldrarna var inte sena att skråla med. Helt plötsligt, som från ingenstans, var det tillåtet att vara dålig på sitt jobb, sitt yrke. Föräldrar som var skolade i musik utförd av skickliga och tekniskt kunniga artister, som exempelvis det brittiska bandet The Beatles, glömde helt plötsligt bort sina ideal och tillsammans med sina barn stod de och stampade i takt ute i vardagsrummet. Meningar som ”Kom igen Lena!” kunde höras ur vart och vartannat köksfönster trots att ingen i familjen hette Lena. Det är inte mobiltelefoner, sträcktittande av tv‐serier eller söktjänsten Google som har förslappat den generation av unga vuxna som nu växer upp och ska leda vårt samhälle framåt.

LÄS MER: Anton Hellström: Ingen ska komma senare än avtalat

I Håkans låt ”En midsommarnattsdröm” kan man tydligt höra hur hans röst spricker i början på andra versen. Ändå har de valt att ha kvar just den tagningen. Är det en miss av producenten eller ett tecken på slapphet och en inställning i likhet med ”det får duga”? Vad skickar det för signaler till oss som lyssnar? Jag har en vän som arbetar som sångpedagog och hon har flertalet gånger bekräftat att Håkan sjunger falskt. Ändå fylls Ullevi gång på gång till bristningsgränsen när det är konsert. Varför? Vad blir nästa steg? Vi står väl inte och köar med våra sjuka barn till ett sjukhus med läkare som inte kan ge rätt medicin? Tillåter vi stenhuggarna att hugga snett? Får urmakarna låta tiden gå ur led? Kan lokförare sitta i sin egen värld, sjunga med i valfri Håkan‐låt och skita i att komma i tid? Vissa är förpassade till att förlita sig på att saker och ting sköts rätt och riktigt. Alla har inte en vän med en bil.

Det konstnärliga utövandet är ett yrke och ska behandlas som det. Här finns rätt och fel, bra och dåligt. Ändå tillåter vi Håkan att sjunga falskt. Vi premierar och uppmuntrar hans spruckna röst. Vi fyller Ullevi kväll efter kväll, står tätt packade och omfamnar vår förslappade och mediokra granne i ett skränigt rus. Så vad du än må säga Håkan, känner i alla fall jag sorg i Göteborg. Oh, Mother Mary, come to me. Let it be.

LÄS MER: Anton Hellström: Alla borde vara som Joe Labero

Äter:

Asiatisk dressing på soja, lime, chili, ingefära, sesamolja och fisksås. Dricker det nästan.

Lyssnar på:

Ljudböcker som handlar om Aristoteles och Platon. ”Om du va min” – Odessa K.

Läser:

Om Aristoteles och Platon. Typ 3–4 olika böcker. Filosofins historia. Kämpa.

Anton Hellström är konstnär och skådespelare. Aktuell med radioteatern ”Stefan och Thomas” i P1.

LÄS MER: Anton Hellström: Vikten av att sova i sin säng