Årets tomtekonstnär 2021 är Sara-Vide Ericson

Jag tänkte på uppdraget som sådant, säger Sara-Vide Ericson om sitt val att gestalta tomten med en originaltrogen reproduktion av Anders Zorns självporträtt.

– En konstnär ska alltså porträttera tomten, vilket fick mig att börja fundera på konstnären som figur, konstnärens roll i samhället. Den är ju också att ge något, att komma med gåvor.

Bilden på Zorn i sin vargpäls har hon haft på sitt kylskåp i många år. Hon beundrar den tekniska skickligheten, men allra mest hur han gör sig sårbar för betraktaren, hur han visar upp sig själv som det målande geniet, men också visar ett slags mörker.

– Den speglar den ensamma människans blick så fint, tycker jag. Zorn var stor, men brottades med samma dåliga självkänsla som de flesta konstnärer. Så tänker jag att tomten är också. Det är en utsatt roll att vara tomte.

LÄS MER: GP-tradition sedan 25 år – här är alla tomtetavlorna

– Men Zorn sätter ändå inte sig själv på piedestal. Han reflekterar över sig själv, idkar självkritik. Han målar sig själv i en päls som på ett sätt är en symbol för makt, men också för ulven i mytologin. Det är en kraft, men den är inte enbart positiv. Och så ser han ju ut som en tomte! En pimpad rikstomte. En bad santa!

Men lika mycket som konceptet uppenbart roar Sara-Vide handlar det om en djup beundran för själva målningen, och utmaningen i att försöka måla av den så bra det bara gick.

– Målningen är en hyllning till Zorn. Jag ville lära mig någonting också. Det är ju verkligen skitsvårt att måla som Zorn. Det jag gjort är på sätt och vis att måla en ikon. Ikoner håller man ju också på och reproducerar.

LÄS MER: Tomas Lundgren är GP:s tomtekonstnär 2020

Annars är Zorn något som väcker en del ambivalens hos Sara-Vide. Nationalromantiken, kullorna, folkmusiken och midsommardanserna, alla de där motiven är så färgade av sin tid.

– Sen har ju Dalarna tagit patent på Sverige. Det är något vi i Hälsingland kan hata dem för, den här Disneyfieringen av ett nationalvärde.

I Sara-Vides by, Älvkarhed, ligger några av landskapets vackraste Hälsingegårdar, men förvaltandet av en sådan tycks hon mest av allt vara lättad över att slippa. Hon ”hatar byggnadsvård”, säger hon. Men mest för att byggnadsvårdsvurmen också innebär att följa skrivna och oskrivna regler om material, färgval, tradition och estetik. Regler hon gärna slipper, vare sig det handlar om hus eller konst.

– Det bästa med vårt hus är att vi inte valde det själva, säger Sara-Vide Ericson när vi går genom byn för att utfodra hennes häst Daria, en väldigt prickig polsk rashäst med smeknamnet ”Salami”.

Precis vid väg 50, där timmerbilarna kommer rusande med råvaran från inlandet till kustens sågverk och massafabriker, ligger skolhuset hon fått av sin moster Ulla. Sara-Vide och maken Bo Christian bor på övervåningen med dottern Varja. I nedervåningens två skolsalar arbetar de. Hon i den större med sina målningar, han i den mindre med sin ”överlevnadskonst”. När de träffades var han den mest framgångsrika konstnären av de två, nu jagar han, skriver om jakt, bygger och tillverkar skjutmål och mer eller mindre praktiska saker. Senare på dagen rullar han in på gårdsplanen med sin egenbyggda jaktbuss och en nyskjuten tjädertupp.

Sara-Vide tillbringade somrarna i den här byn, men vintertid bodde familjen i Glössbo, fyra mil rakt österut längs väg 50. Föräldrarna höll på med foto, film och tv, och bevarande och estetisering av landskapets kulturarv. Nu har hon sitt eget sammanhang, med mannen, barnet, hundarna och hästen. Hon och barndomsvännen Stina, som tagit över en släktgård en bit bort, tog upp ungdomens hästintresse tillsammans och köpte var sin häst ungefär samtidigt. Nu bygger de lösdriftsstall och hjälps åt med skötseln. Det är en återkoppling på många plan, och en ny besatthet som hjälper Sara-Vide att komma ut i friska luften och att inte tänka på konst exakt hela tiden.

– Christian fick säga till mig på skarpen, berättar hon. Jag hade ingen hobby, jag var bara i ateljén, jag fick D-vitaminbrist till slut.

Utbildade sig i Stockholm

Nu hänger hon på hästforum på nätet, har gått helt upp i teorierna om att järnskor på hästar är onaturliga och dåliga och visar youtubevideor med ryttare som rider så kallad ”working equitation”.

Först testade hon med höns, fast de sket överallt. Hon gav bort dem. Sedan hundar. Men det är egentligen alltid en häst hon velat ha.

– De kräver ett sådant fokus. Och själva hästvärlden är så uppslukande. När jag rider tänker jag inte på någonting annat, och jag tror att det är väldigt bra för mig.

LÄS MER: Tomtetavlan 2019: Cooper & Gorfer visar tomten som bedragare

På landet hamnade hon först eftersom ateljéer i Stockholm är dyra och små. Hon behövde utrymme för att kunna måla stora oljemålningar. Man måste kunna backa, se tredimensionaliteten i målningen växa fram. Först köpte hon en liten skola i norra Uppland. Sen träffade hon Bo Christian som flyttade in.

– Han bodde i Berlin då, hade blivit utbränd och ville bort från både staden och konstvärlden. Han såg sin chans när han träffade en tjej med stora tuttar och ett hus på landet, haha. Men huset var egentligen för litet, och när vår dotter hade fötts flyttade vi hit och fick bättre plats.

Det var så jävla svårt att måla. Jag valde det själv, men det var som att äta en macka men inte ha tänder. Brödet fastnar i gommen men man tuggar ändå. Hela processen blev skitjobbig.

Sara-Vide Ericson gick ut ”Mejan” i Stockholm 2008. Examensutställningen ”She Wolf” var en tidstypiskt konceptuell utställning av målningar på killar hon dejtat. Nu säger hon att hon inte hade full koll på sin egen process, men att det – liksom allt hon gjort – har fört henne framåt.

– Vid ett tillfälle hånglade jag upp en juristkille bara för att, men det gick inget bra att måla den bilden. I stället upptäckte jag att det jag skulle måla behövde vara på riktigt. Möjligen ha en konceptuell överbyggnad, men jag behöver alltid ha varit i situationen, levt den, för att målningen ska få liv. Nu i efterhand tänker jag att jag inte behöver förstå det jag ska måla och att insikterna av vad jag gjort kan få komma senare. Konsten måste få vara ett mysterium.

– Jag ska inte prata så mycket om Jung, men det var när jag läste honom som jag fattade.

Kommer att måla ännu bättre vid 70

När Sara-Vide valde att börja måla i olja var det långt ifrån trendigt, och skolan erbjöd heller ingen teknisk utbildning. Att lära sig hantverket var upp till eleven själv. Skolan lärde ut allt det andra; konsthistoria, koncept och process.

– Under min utbildning skulle man distansera sig från sin intuitiva förståelse för bilder, säger hon.

Men med tiden har hon försökt hitta sina egna vägar framåt. Hon pratar ömsom om lobotomi och naivitet som metoder i skapandet.

– Det var så jävla svårt att måla. Jag valde det själv, men det var som att äta en macka men inte ha tänder. Brödet fastnar i gommen men man tuggar ändå. Hela processen blev skitjobbig. Jag tänkte att jag skulle bli bättre, och det har jag blivit. Men jag tänker också på vilka målningar jag ska måla när jag blir 70 och har lärt mig ännu mer.

LÄS MER: Kulturarbetare flyttade till övergivna byn – skapade sitt eget samhälle

Hennes första kris kom bara några år in i karriären. Det var då hon började tänka på lobotomin, att på något sätt skära bort överjaget och måla motiv som hon inte ens visste vad hon ville åstadkomma med. Metoden hon utvecklade handlade ofta om att utgå ifrån iscensatta bilder av sig själv i olika situationer. Hon hittade platser, rekvisita och klev in i en roll, och sedan målade hon utifrån fotografierna. Nästan alltid i naturen, i vatten eller våtmarker, och själv iklädde hon sig rollen som något slags ockult kvinnligt väsen, men inte riktigt övernaturligt stark utan snarare tvingad eller besatt. Metoden handlar också om att utsätta sig för situationerna hon ska måla, att faktiskt känna hur det känns att sänka ned sitt underliv i fyrgradigt vårvatten. Det kan krävas flera besök på samma plats, i samma situation, innan hon har känslan – och inte bara den fotografiska förlagan – med sig tillbaka till ateljén.

– Det handlar om att utsätta sig. Att återskapa scener ur det förflutna för att medvetandet ska få fatt i dem. Det är så många saker som inte går att tänka sig till. Som alla insikter som kommer genom kroppens arbete till exempel, det där tycker jag att författare som Stina Aronsson och Sara Lidman varit så bra på att skildra. Kroppsminnena. Och det är svårt att läsa sig till en psykos.

Kreativ frihet är som svindel

Sedan vidtar arbetet med att föra över erfarenheterna till duken. Men det är långt ifrån alltid som det funkar. Sara-Vide pratar om att den kreativa friheten också innehåller stunder av svindel. Att det i bästa fall är som att lämna sin kropp, att gå upp i något större och att det största är när material och bild uppgår i helighet.

Men det kan slå åt båda hållen.

– Dålig svindel är som att drunkna. Då får man hitta sätt att hantera det, oftast är det bara att måla sig ur det. Ibland inser jag redan tidigt i processen att det aldrig kommer att lyfta, men den enda lösningen är ändå alltid att fortsätta. Det visste jag inte förr.

– Ibland blir det en skitdålig målning. Men då kan nästa målning gå skitlätt, bara man för att man tvingade sig själv att göra klart.

Det händer fortfarande, men var vanligare förr, att Sara-Vide inte visste vad hon ville med bilderna.

– Det var som att jag stod på ett torg och skrek slagord som jag inte ens visste om jag trodde på. Varför ska jag måla detta, fast jag skäms hela tiden? Jag försöker att spänna bågen. Finna ännu mer närvaro. Men jag måste tillåta mig själv. Först efteråt förstår man.

– Det handlar också om att jag vill bli jättebra på att måla. Det är större än en själv. Det finns en nyfikenhet i det. Som att äta och sova, helt nödvändiga saker. Om målningarna känns plågsamma får de marinera. Ibland kastar jag bara bort dem, men om de är tekniskt fulländade men pinsamma får man stå över sin fåfänga. Det går liksom inte att separera det tekniska från det emotionella.

När Sara-Vide växte upp blev hon utklädd. Hennes mamma gjorde böcker och tog bilder till reklamkampanjer där Sara ofta fick posera, inte sällan i gamla kläder från 1950-talet. Men insikten om att hon blivit objektifierad som barn, och att det var den erfarenheten hon bearbetade och tog kontroll över i sina målningar, kom till henne först häromåret.

Hon skrattar lite förläget.

– Det gör mig true, tänker jag. Och insikten förändrar ingenting i grunden. Den kom så sent. Jag var redan inne på det här spåret och kommer fortsätta med det.

LÄS MER: Omdebatterat kulturhus invigs i Skellefteå

De egna erfarenheterna är förstås viktiga, men Sara-Vide har också påverkats av ny dna-forskning om att tidigare generationers trauman kan inpräntas i arvsmassan och föras vidare till barn och barnbarn. Hon tänker att det blir som ett kollektivt minne av gemensamma fasor vi inte själva upplevt. Välbekanta bilder och motiv som plötsligt dyker upp och är lätta att relatera till utan att vi själva förstår varför.

– När man gör en målning så kan man känna att man sett den förut. Den kan vara ett kollektivt minne. Och det är därför man ska göra dem.

Hon bjuder på kaffe och pepparkakor med ädelost på tub i köket.

– Att jag bor här, i Hälsingland och långt ifrån konstvärlden, gör att jag också kunnat behålla eller odla en naivitet och egen linje i det jag gör. I Stockholm hade jag varit ängsligare. Det är jag ändå förstås, det brottas jag med. Men här är jag också något annat. Jag är också någon som inte alltid är konstnär.

– Hälsingland är en plats där jag är safe. För man kan inte skapa om man är otrygg. Man behöver ett hägn, en park. Där allt är tillåtet. Sedan kan man möta världen.

Till Stockholm åker hon när hon måste. Men oftast bara över dagen. Sex-tåget till stan och sista tåget hem. Då hinner man äta middag och dricka något glas vin till och med. Karriärmässigt verkar det också funka trots den fysiska distansen till huvudstaden. Hon har en bra gallerist, Magnus Karlsson, som vakar över henne och värnar om hennes naivitet. Men visst tänker hon på framtiden och drömmer om att få göra större saker, i mer och mer prestigefulla sammanhang. Det är något man fostras till. Få andra kultursfärer är så hierarkiska och så besatta av status och ranking som konstvärlden.

LÄS MER: Sverrir Gudnason om rollen som källarmästare Kurt Haijby

– Visst tänker jag på att det skulle sitta fint med en separatutställning på Louisiana hösten 2029. Konstnärer har ju som en vansinnig kombination av galopperande hybris och dålig självkänsla. Men i slutändan handlar det ju om att få möjlighet att testa sin förmåga mot olika platser. Nu gör jag utställningar som utgår ifrån lokaler och känner att varje utställning för med sig saker som gör mig bättre.

Zorn möter ens blick ur mörkret under sin hatt, cigarretten glöder i hans hand. Hela han utstrålar självmedvetenhet. Målningen är liten men intensiv. Sara-Vide är uppenbart nöjd med sitt val av motiv.

– Det som är fint med Zorn att han har ett sådant sårbart självhävdelsebehov. Lite identifierar jag mig med det. Han var så seriös, och det fanns något löjeväckande över det. Men jag tänker att det också skänkte ett syfte med livet. Jag kan känna ett släktskap med Zorn när jag tittar på bilden, att vi är konstens ambassadörer, jobbar med kollektiva bilder och minnen. Vi är tomten.

– Jag hoppas också att det märks att jag har självdistans.