Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Sara Kadefors är krönikör i GP:s lördagsmagasin Två Dagar.
Sara Kadefors är krönikör i GP:s lördagsmagasin Två Dagar.

Sara Kadefors: Ångesten har blivit till en merit

”Den som inte kan presentera en diagnos eller annan svårighet kan lätt kan betraktas som ointressant och en smula tråkig. Ångesten har i vissa kretsar, bland medelklassbarnen, blivit något av en merit”, skriver Sara Kadefors.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

En ung människa tittar förbluffad på mig. ”Va? Har du aldrig haft ångest?” Jag svarar att jag naturligtvis varit låg, på gränsen till deprimerad, att jag känt skuld, ånger och förtvivlan, att livet varit både skit och piss, att jag druckit och stängt in mig för mycket – ja, vem vill framstå som käck och okomplicerad? – men ångest, jag vet inte… Den unga människan kan bara inte tro att det är sant. ”Menar du att du aldrig känt att det blir så där varmt i bröstet och det börjar pulsera och man får panik, typ? Menar du att du aldrig, aldrig känt det?” Mitt svar: ”Nej.” Hens svar: ”Wow.”

En kollega i 25-årsåldern berättar strax efter om en tjej han känner som nästan alltid är glad (”Helt sjukt!”). Han frågade en gång vad hon skulle göra om hennes partner skulle visa sig vara otrogen. ”Jag skulle bli väldigt ledsen och besviken”, hade hon svarat, ”och göra slut förmodligen…”. ”Och mer?” ”Inget mer”, sa tjejen. Hennes uttalande var för min kollega så absurt att han nästan trodde att hon ljög. Själv skulle han nämligen trycka i sig tabletter och vilja dö – på riktigt. När jag hör kollegan prata tänker jag att hur mycket jag än velat vara en som mår dåligt i mitt liv så vill jag inte det längre. Det verkar inte så fräckt.

LÄS MER: Krisen förvandlar mig till en kuddmänniska

En väninna har precis hållit i en kurs på en prestigeutbildning inom högskolan. Den ena eleven efter den andra verkade vara ur balans. I korridorerna fördes slentrianmässiga samtal: ”Nej, jag var inte med på den övningen, för då mådde jag dåligt…” Någon annan berättade om sin helg i totalt mörker, utan att väcka någon uppmärksamhet. De flesta var svåra att nå på mail eller telefon, de dök inte upp på möten fast de sagt att de skulle komma. En kväll fick min väninna ett sms från en elev som duktigt rapporterade att hen var inlagd på psyket men hoppades komma ut på torsdag lagom till redovisningen.

Jag berättar om detta för den unga människan och frågar om hen känner igen beteendet. Jodå, hen bekräftar att de flesta i hens ålder verkar ”ha nåt”. Den som inte kan presentera en diagnos eller annan svårighet kan lätt kan betraktas som ointressant och en smula tråkig. Ångesten har i vissa kretsar, bland medelklassbarnen, blivit något av en merit, en coolhetsfaktor, något att svänga sig med för att göra sig intressant. Inte konstigt om folk känner efter för mycket ibland.

LÄS MER: Kanske har jag en koncentrationsstörning

Psykisk ohälsa bland unga är ett riktigt och allvarligt samhällsproblem. Desto större anledning att säga ifrån när folk verkar fejka eller fastna i mönster. Jag minns när det brast för mig efter att min kompis ältat sin exman i flera år. ”Tyst!” skrek jag. ”Jag orkar inte mer!” Sedan blev det tyst. Hon är fortfarande min vän.

Sara Kadefors är författare och skriver för barn, unga och vuxna. Har skrivit manus till tv-serien "Dejta" som finns att se på SVT Play.

LÄS MER: Sara Kadefors: Frågan är om jag har fångat en enda dag

Gör:

Pratar i telefon med väninnan vars mor dog i corona och sedan blev dödssjuk själv.

Lyssnar på:

”Kärlek på allvar” – en terapipodd med Daniella Gordon. Pinsamt och intressant samtidigt.

Ser på:

Ingenting på en skärm. Jag har sett allt. Kommer aldrig se nåt igen.