Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Anton Hellström är krönikör för Två Dagar Bild: Jonas Lindstedt

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Äldre män ska ha fast telefon och spela schack

Två Dagars krönikör Anton Hellström beger sig till Stadsbiblioteket och slår sig ner i närheten av schackbrädena på första plan.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Jag har en sms-grupp tillsammans med två kompisar. Det är en extremt specifik grupp. Den handlar om gamla män och deras förhållande till teknikens framfart. För ett tag sedan skickade jag ett sms till dem som lät så här: ”En gammal man sitter på bussen och spelar Pokémon Go. Han ska inte spela Pokémon Go, han ska inte veta att det finns smartphones.” Alla i gruppen var ense. Han ska stå emot. In. I. Det. Sista.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

I arbetet med denna text gick jag ner till Stadsbiblioteket, epicentrum för gamla män. Vilket lyckat drag. På första plan står schackbrädena uppradade, redo för flertalet långsamma, noggrant genomtänkta drag. Förhoppningsvis ett parti två gamla män emellan. Det ska diskuteras. De ska ta tid på sig. Ingenting får störa. ”Hej min gamle vän, vi tar en kopp och ett parti schack”. Telefonen är hemma, inkopplad i väggen, absolut inte vibrerandes i fickan. Ser jag någon ­under 65 år som sitter där och spelar… då… ja. En ­våning upp på biblioteket finns tidningar från hela världen. Här är den andra avdelningen för gamla, esoteriska och kunskapstörstande män. Tidskrifterna ska läsas och information bear­betas långsamt. Det som sker på gatan utanför är ointressant, det är vad som är skrivet i exempelvis El País eller Börsen-Zeitung som spelar roll. Det läses med förstoringsglas. Låt det vara så. Ljuvligt. Som en tydlig markör mot omvärlden bär en av männen till och med ljuddämpande hörselkåpor. Mästerligt.

Gamla män droppar i stilla ro in på biblioteket. Ett par bord bort sitter det två väldigt gamla män och pratar. Kroppsspråket är rutinerat och övertygar mig om att de låter varandra prata till punkt. Bekvämt, men inte osmakligt, bakåtlutade. Det finns tid, det finns ett verkligt intresse och en nyfikenhet på den andres tankar och åsikter. De behöver inte bevisa något längre. Om de av någon anledning skulle få för sig att ringa ett samtal, så hoppas jag att det enda alternativet är att ringa från bibliotekets telefon. Efter ett tag tar den ena mannen fram sin stora, svarta plånbok. Han räcker över kontanter till sin vän, sedlar och mynt. De ligger i en bunt tillsammans med vad jag hoppas är gamla kvitton och anteckningar. Tänk om de inte ens vet att det finns konto­kort, eller näst bäst; kontokortet ligger hemma i en byrålåda. Undanstoppat och under kontroll.

Jag stannar på biblioteket i många timmar innan jag till slut, med skam i kroppen, tar upp min telefon. Smygfotograferar några av männen och skickar bilderna till kompisarna i sms-gruppen. Bilder på de mest eftertraktade och åtråvärda Pokémon Go-figurerna som fångats.

Anton Hellström är konstnär och skåde­spelare. Jobbar just nu med föreställningen Total Strukturalitet.

LÄS MER: Lättare att få ölsponsor än plats på BB

LÄS MER: Sluta vänta på OK-stämplarna

LÄS MER: Jag saknar tiden när brats var brats

LÄS MER: Jag blev förvånad och stött av hennes fråga

Lyssnar på:

Eminem igen.

Läser:

Konsekvenser av Björn Runge.

Ser på:

TV-serien Den goda viljan, vilket otroligt gäng det är som medverkar.