Det är inte konstigt om pandemin gör människor galna. Oavsett om de förlorar jobbet eller inte kan de fastna hemma med sin tråkiga man i en endaste lång maratonsittning utan tidsbegränsning. De kan inte ens fly till gymmet eller krogen för att få lite andrum, utan tvingas här och nu ta de brutala konsekvenserna för valet de en gång i tiden gjorde. Den där mannen kanske var en sådan som de från början visste var kul i lagom portioner, men dygnet runt, aldrig. Hur skulle de kunnat veta att relationen en dag skulle utsättas för en prövning som den här?
Å andra sidan, vem håller för dygnet-runt-umgänge? Inte jag i alla fall. Mitt liv har inte förändrats nämnvärt sedan pandemin slog till. Jag har ungefär lika mycket jobb som förut och går fortfarande till min arbetslokal. De vilda krogkvällarna lyser inte mer än förut med sin frånvaro och middagsinbjudningarna är som alltid nästan obefintliga. Trots detta går jag omkring som gnällspiken from hell och pratar om hur tungt allting är. Varför?
LÄS MER:Vad händer egentligen om barnet blir bortskämt?
Kanske behövde jag en pandemi för att kunna ge utlopp för mina känslor. Corona har i så fall fungerat som en ordentlig blåslampa i röven på min frustration. För i dag har jag tagit chansen och mailat styrelsen om cykelrummet. ”Folk” förvarar nämligen sina sönderrostade och förfallna cyklar i det trånga utrymmet varför vi som dagligen använder våra cyklar har svårt att komma in och ut. Det som förut bara var missnöje har i takt med att pandemin dragit ut på tiden förvandlats till hat. En förmäten tillrättavisning om att det är ett lika grovt övertramp att använda ordet ”handikappad” som ”n-ordet” får mig att uppröras så till den grad att jag inte kan somna på kvällen (”Nåt så jävla dumt!”). Allra känsligast har det dock blivit kring den nya soffan hemma. Det går inte att förklara, men jag har på något sätt fått för mig att den är min. När jag ser en viss person sitta på den bästa platsen när jag kommer hem fylls jag av en svårformulerad känsla som kan ha med ägande och besittningsrätt att göra. När jag närmar mig hörs kommentaren ”Nu kommer Kim Jong-un till soffan!”, så jag kan bara tänka mig vad jag utstrålar.
LÄS MER:Ska jag behöva gå så långt som att köpa hund?
Hur kan andra människor i samma privilegierade situation som jag vara så harmoniska? Jag slås av tanken att jag inte bara tagit chansen att bli arg utan egentligen varit det hela tiden. Under den i vanliga fall (någorlunda) beskedliga ytan vilar en ilska som plötsligt fått tillåtelse att blomma ut. Jag borde vara evigt tacksam för att ha fått syn på eländet och försöka göra något åt det. Det är bara så väldigt mycket lättare att bli av med sin tråkiga man.
Sara Kadefors är författare och skriver för barn, unga och vuxna. Har skrivit manus till miniserien ”Tsunami” och ”Dejta” som nyligen gick på SVT Play.
LÄS MER:En gång i tiden var jag en semestersabotör
Läser: För lite böcker. Är de inte nästan alltid för långa? Hur ofta läser man en för kort bok?
Gör: Världens tråkigaste övningar för nacken med gummibandet. Sjukgymnastik suger hästxxx.
Ser på: Funderar fortfarande. Tänk om det ändå fanns något lika bra som ”The Queen’s Gambit” (Netflix) och ”Patria” (HBO) kvar!
Missa inte det senaste från Två Dagar!
Nu kan du få alla reportage, spaningar och tips från GP:s helgmagasin Två Dagar som en notis direkt till din telefon. Klicka på följ-knappen vid taggen Två Dagar, i mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
