En plats kan förändra oss. En plats kan ge utrymme, väcka och tillåta. Filmen ”Stulen skönhet”, regisserad av Bernardo Bertolucci med skådespelarna Liv Tyler och Jeremy Irons i huvudrollerna, kom ut 1996. Berättelsen utspelar sig i Toscana, på en renoverad gård med utsikt över det böljande landskapet, med svalor och olivlundar. Där bor en brittisk familj, konstnärer med kreativa vänner, det hålls pratsamma middagar och stora känslor är alltid närvarande.
Jag kan varenda replik i filmen, älskar den, och har undermedvetet alltid haft den som ett slags förebild eller dröm om hur jag vill leva mitt eget liv. I ett hus på toppen av kulle, där tomaterna växer sig rödmogna och där vännerna från världens alla hörn kan mötas, för att vara tillsammans, utvecklas och skapa.
Jag sitter i baksätet på väg från Pisas lilla flygplats upp längs smala, slingrande grusvägar med hisnande ras nedanför och prövar min italienska på chauffören. Vi kör vilse, förbi vyer så sköna att jag glömmer bort vem jag är. Jag är på väg till Villa Lena, mitt i det lantliga Toscana. Det stora huset, 1800-talsvillan i en rödrosa nyans med grönbleka fönsterluckor, liknar ett palats. Entrén kröns av en stillsam fontän och en nonchalant parkerad Land Rover. Under ett par månader varje år får ett tiotal konstnärer åt gången bo och verka här i sex veckor. De får rum och mat för en spottstyver och tillgång till en delad studio och kritik. I gengäld håller de workshops för besökare och lämnar ett konstverk efter sig när det är dags att fara hem.
Toscana
Land: Italien.
Plats: Kreativ agriturismo, Villa Lena (villa-lena.it), ute på landet i Toscana, närmaste by är Palaia.
Folkmängd: Närmare fyra miljoner i hela Toscana.
Bästa besökstid: Året runt, Toscana stänger aldrig även om det regnar en del vintertid. Florens är mycket fint i december och Villa Lena har precis som många andra agriturismi öppet tio månader om året (stängt januari–februari).
Ta sig hit: Flyg eller tåg till Pisa eller Florens, sedan hyrbil alternativt tåg.
Ta sig runt: Hyr bil på flygplatsen eller åk tåg. Med bil tar det cirka 45 minuter från Pisas flygplats till Villa Lena (45 km) och från Florens strax över en timma (63 km).
Konstnärer och bohemer från hela världen köper och renoverar gamla slottsliknande hus i Toscana, det är sen gammalt. En del av Villa Lena är en konststiftelse, då en av ägarna, ryskan Lena Evstafieva, tidigare arbetade med modern konst i London. Hon driver stället med sin man, den franska musikproducenten Jérôme Hadey.
Det var Lenas pappa som lite av misstag köpte hela fastigheten, ett konkursbo, för över tio år sedan. En brant lärokurva har lett dem hit, till Villa Lena som öppnade 2013 och som, förutom att vara konststiftelse, är hotell, restaurang och gård med oliver, vin, grönsaker, tamdjur och vilt.
De kallar Villa Lena för en kreativ agriturismo. Begreppet kommer av de italienska orden för agrikultur och turism, en boendeform som fortsätter att växa i popularitet parallellt med längtan efter det mer jordnära levernet. Den egenproducerade maten är en självklar och viktig del av kulturen här. Från början var det deras egen vänskapskrets som kom och bodde i de olika upprustade husen, men snart bestämde de sig för att öppna för fler. ”Vi ville blanda olika slags människor. Bland våra vänner finns både förmögna och fattiga konstnärer, så ska det vara här också.” Det finns både billiga rum med delad toalett, familjevänliga lägenheter och det sprillans nya omgjorda stallet med riktigt lyxiga hotellrum.
Det är sen lunchtid, varmt och det rasslar i trädkronorna när en hund lägger sitt huvud i mitt knä. Det är inte Igor, parets hund, den fina men misslyckade tryffelhunden, utan en stor, lagom ouppfostrad vovve som tillhör några vänner till familjen. På den lilla uteserveringen möts olika världar. Jag sitter och skriver, väntar på mina vänner. Vid bordet bredvid ser de också ut att jobba, vid ett annat har värdparets vänner gjort sig lite lagom hemtama, och bredvid dem sitter någon som verkar vara väldigt självmedveten, det ska visa sig vara en populär engelsk sångerska. Plötsligt stämmer några röster upp i sång nedanför oss, det är kraftfullt och skört på en och samma gång, en mexikansk folksång som jag känner igen, ”La Llorona”.
De uppträder för oss en kväll i solnedgången när vi dricker bärnstensfärgad Aperol spritz och immigt skärt rosévin till oljig focaccia och salta mandlar.
I amerikanen Jordan Sullivans studio finns kladdig färg och porträtt av misär, storstadstillvarons frestelser. Konstnären funderar på om Villa Lena är ”för vackert” för hans kreativitet, han som brukar befinna sig i mer kaotiska miljöer som Brooklyn eller Downtown Los Angeles. Danska Tatiana Andersen Camre har skapat tyger med blommönster från ängarna utanför, tyger hon sytt till flödande klänningar och klätt två dansare i. De uppträder för oss en kväll i solnedgången när vi dricker bärnstensfärgad Aperol spritz och immigt skärt rosévin till oljig focaccia och salta mandlar. Dansarna rör sig i gräset bland olivträdens skimrande blad, deras andetag är rytmen, vinden koreograferar tygerna. Detta är mitt Stulen skönhet-ögonblick, i en scen i filmen uppträder moderna dansare under en fest, dikten överträffar verkligheten som överträffar dikten.
En ung kvinna med lockigt, solblekt hår och snickarbyxor, Lottie Hampson, arbetar med konstnärerna och stiftelsen på heltid, hon tittar på mig och säger, ”men det här är inte verkligheten, är det?” Själv måste hon åka härifrån då och då för att få distans. Men vad är verkligt, egentligen?
Under veckan tar upptäcktsfärder mig till ruiner och en övergiven spökstad, Toiano, full av förvildade katter, ängar av röd vallmo och små geckoödlor som snuddar vid mina bara fötter. Jag sitter bredvid Lena i en liten soffa och pratar om ”Stulen skönhet” när hon säger till mig: ”Det är inte filmen som refererar till livet i Toscana, utan Toscana som syns i filmen.”
I magen har en förälskelseknut vuxit fram, jag vill inte sova. Vill leva, vara vaken varje sekund. Varje sekund av skönhet stjäl jag.
Omgivningarna – i hjärtat av Toscana
Glass: Byn Palaia har en fantastisk glassbar, gelateria, La Chicca, smaken pistage är himmelsk.
Loppis: Staden Luccas stora loppmarknad den tredje söndagen varje månad är en guldgruva för småsaker som porslin, vaser och bestick men också det helt oväntade, från gamla kartböcker till originalmöbler.
Mat: Restaurangen Casa Masi i Montaione serverar en tryffelpasta bortom denna värld.
Konst: Konst och hantverkskultur finns bakom varje krön. I Montelupo står keramik i fokus, experter på alabaster finns i Volterra, i staden Pietrasanta som också kallas för ”konstnärernas stad” ligger konstnärsstudios på rad. I medeltidsstaden San Gimignano finns helt otippat en samlingspunkt för modern konst, Galleria Continua, i en före detta biograf.
Bad: Regionen har många naturliga varma källor, på Montecatini Terme badar man i ett vackert palats omgivet av en överdådig trädgård.
Mode: Staden Florens har inte bara sin historia utan också parfymerier i världsklass, skrädderier, mode och textilier.
