Ny stjärna på musikhimlen – vem är Moonica Mac?

På Rival i Stockholm är det nästan fullt en trappa upp. Till höger om den runda baren står en gitarr på en liten scen. Här och var ligger små buntar av brudslöja och rosa nejlikor. Från våningen under stiger sorlet från ölstinna människor, men här står folk nyfiket och väntar. På scenen tar en lång, svartklädd person till slut sin plats och så fort hon börjar sjunga gungar alla med. När applåderna bryter ut efter den första låten säger hon: ”Vad kul att så många är här, det är jag som är Moonica Mac”.

Då var det som att hon klev in i rummet, och där blev hon kvar.

Exakt en månad senare, med bara tre skälvande dagar kvar av 2019, sitter jag mittemot Lisa Brolander, som är Moonica Mac.

– Jag fick frågan vad jag hade för genre, vilket jag inte alls tänkt på då, men svarade att det hade varit fint med en blandning av Fleetwood Mac, Emmylou Harris och ­Monica Zetterlund, varpå jag fick höra ”lycka till med Monica Mac” och då var det som att hon klev in i rummet, och där blev hon kvar.

Samling av tidigare utgivet

I slutet av november släpptes debut­albumet ”Stark & Sårbar”. Det är en samling av tidigare utgivna singlar och fyra nya ­låtar. Men albumets första spår är mer som en välkomstdikt som sätter tonen för vem det är lyssnaren ska få möta.

”… Jag är den lena ljumna brisen, jag är det sköna i en kväll, jag är den ljuvaste av morgon och den vildaste av eld.”

– Ibland kommer en hel låt ganska direkt både med text och melodi, eller så kommer en liten snutt och den dikten kändes klar så. Annars ska man ju gärna ha verser, refränger och så där, men det följer inte jag så noga, säger Lisa Brolander.

Även om den första skivan precis har släppts har Moonica Mac redan samlat en hängiven och trogen följarskara, något som var tydligt den där kvällen på Rival då publiken mötte varje ny låt med jubel. Sedan 2017 har hon i en till synes slumpmässig takt släppt flera singlar, och enligt Lisa finns det inte någon direkt plan bakom hur hon släpper musik eller marknadsför sig själv.

– Min nästa singel, som släpps i februari känns till exempel kall för mig och då tycker jag att den ska släppas på vintern. Men det är liksom bara en grej jag har bestämt.

En spelning på Oceanen i Göteborg i höstas blev på ett lite liknande slumpmässigt vis av tack vare högljudda fans som upprepade gånger hade hört av sig till kulturhuset med frågan om inte Moonica Mac kunde bokas. Ropen blev hörda och spelningen sålde snabbt slut.

– Det var så fint att det blev av på det viset. Även om jag gillar min ensamhet och inte har ett behov av att stå i centrum tycker jag om gemenskapen som blir och känner mig lite som en i gänget, bara att jag råkar stå på scen. Det kan väl också vara lite tryggt att veta att vi människor går runt och känner saker på ganska lika sätt, då är det inte så märkligt att folk kan relatera till det man skriver om, säger hon.

Vibrerar av vemod och längtan

I sina texter berättar hon om svindlande känslor som vibrerar av vemod och längtan. Det är genom Moonica Mac som Lisa får utlopp för allt som snurrar på insidan. Hon beskriver det som ett uttrycksmedel likt målning, skapandet får ske i förhållande till det som behöver komma ut. Drömmen har enligt henne aldrig varit en glimrande musikkarriär.

– Jag är kritisk till alla industrier och har alltid varit det. Jag gillar inte när ekonomiskt vinstdrivande är utgångspunkten för ett intresse, men det kanske har att göra med att jag är lite äldre. Jag behöver inte den biten av det hela, jag sitter rätt lugnt i båten.

Om jag hade velat bli känd så hade jag blivit det för längesen.

Hon gör helt enkelt lite som hon vill och det går uppenbarligen bra ändå. Debuten hyllades i flera recensioner, som hos Nöjesguiden: ”Det finns ingen mer spännande i svensk musik just nu”, och i Gaffa: ”Elegant vemodspop som i sin enkelhet skapar en stor känsla inombords”. Under julen släpptes ett samarbete med Peter Jöback och snart tar våren vid med en ny singel och två turnéer i Sverige, först som support till Miss Li och sedan solo – Göteborgsspelningen i maj är redan slutsåld.

– Och nu sitter jag här innan, det känns lite hisnande. Folk har ju frågat ”när ska du bli känd då” ända sedan jag gick på folkhögskola, för att jag håller på med musik. Och jag tror faktiskt att om jag hade velat bli känd så hade jag blivit det för längesen. Om det verkligen var vad jag ville hade jag sett till att det blev så, säger hon och ler lite finurligt.

LÄS MER:Hon gjorde årets bästa album

Lisa Brolander växte upp i Torsång utanför Borlänge. Hennes äldre syskon har berättat att det i stort sett aldrig var tyst från lillasystern som skulle sjunga varje vaken stund, men de var ingen typisk musikfamilj.

– Det är härligt att tänka på vad som är meningen eller inte. Mamma spelade mycket skivor hemma och sjöng och så, men jag har aldrig sökt upp musik på det sättet. Det var mer som att musiken kom till mig, säger hon.

Det var via ett framträdande på Borlänge musik­skolas melodifestival som intresset för musik väcktes på riktigt. Som 16-åring ställde sig Lisa, efter mycket om och men, för första gången på scen med en egenskriven låt som hon framförde tillsammans med en symfoni­orkester.

– Det mottogs varmt och sedan hade vi vår gamla gitarr hemma som jag började plinka lite på, lärde mig ackord och började ta ut låtar, mest för att det var kul. Jag känner mig fortfarande inte som en gitarrist, jag använder gitarren mer som ett redskap för att kunna skriva.

Jag kom till en bubbla där jag fick hålla på med musik, utforska, och pröva mig fram.

Efter studenten hamnade hon, som så många andra, i en villrådig trötthet. När hon som 20-åring till slut hittade en utbildning hon ville gå på Ingesunds folkhögskola hade ansökningsdatumet löpt ut. Då ringde hon upp för att snällt fråga om hon fick ansöka ändå och en plats på singer-songwriter-linjen blev hennes.

– Det var så skönt! Jag kom till en bubbla där jag fick hålla på med musik, utforska, och pröva mig fram. Där skrev jag flera låtar på engelska och startade ett litet band. Det blev faktiskt en skiva utav det, men det känns väldigt längesen nu.

Sjukskrevs för utmattning

Efter en snabb sökning på Spotify dyker skivan med bandet Vindvisa upp, och visst låter det väldigt annorlunda jämfört med Moonica Mac. Musiken där hon sjunger på engelska har ett snabbare tempo, rösten låter annorlunda, lättare, och musiken har mer instrumentella inslag. Det kontrasterar mot Moonica Macs akustiska ljudbild. Lisa verkar inte helt bekväm med att prata om sina tidigare alster, men säger ändå att allt väl hänger ihop på något vis.

– Man får tänka att om jag inte hade gjort det, hade jag kanske inte hamnat där jag är i dag och om tio år så kommer jag väl att se tillbaka på vad jag gör nu på samma sätt.

När alter egot klev in i Lisas liv befann hon sig på en låg punkt. 2016 var ett tufft år, prövoåret som hon kallar det. Lisa sjukskrevs för utmattning och det var Moonica som blev vägen ut ur mörkret.

– Jag höll på att plugga till lärare och hade fullt fokus på det. Men under den tiden började jag ändå skriva lite, bland annat mina två första låtar ”Deala inte” och ”En hinning till Anton” och då hände något. Det blev ett ljus, någonting att hålla fast i. När man mår dåligt är allt så diffust och man greppar efter något konkret, då var det skönt att få ett namn på det jag höll på med. Moonica Mac blev som en strategi i skapandet, ett sätt att vara mindre självkritisk. Samtidigt är hon ju jag, det är inte en roll jag iklär mig. Snarare är Moonica en arena för vissa utvalda delar av mig, säger Lisa.

Ska man liknas vid någon får det gärna vara Monica Z.

Moonica Macs musik har liknats vid Lana Del Rey och Vasas Flora och Fauna, men allra mest har hon beskrivits som en modern Monica Zetterlund. Förmodligen främst på grund av den där mjuka och sårbara, men samtidigt starka och djupa rösten.

– Min Moonica har ett annat uttryckssätt sångmässigt än vad mina tidigare grejer har, så att liknas vid henne är nytt. Men det är väl något i mitt röstuttryck nu som påminner om henne, och ska man liknas vid någon får det gärna vara Monica Z. Det har däremot inte varit min dröm att sjunga som henne, jag kan snarare känna en fascination för människan hon var.

Mest spelade låt på Spotify

På hennes Instagram syns en tydlig estetik, med sommar­vemod och bleknade blommor. Gamla foton på ikoner som Brigitte Bardot, Madonna, Agnetha Fältskog och Dolly Parton samsas med romantiska bilder på Moonica Mac själv och utdrag ur hennes sånger. Det är mystiskt, glamoröst, och lite onåbart, som auran hos en filmstjärna från en svunnen tid.

Att det fick bli två o i Moonica föll sig även det som av en slump. Då en brasiliansk artist redan använder Monica Mac med ett o som namn i sociala medier, adderade Lisa rätt och slätt ett till. Och enligt henne passar ändå kopplingen till månen rätt bra in i den där gåtfulla känslan som bildats kring henne.

I dagsläget har Moonica Macs mest spelade låt på Spotify, ”Till slutet av augusti”, över en miljon lyssningar och den samplades även nyss på Hov1:s senaste ­album. Jag undrar varför det kändes viktigt att släppa ett helt album och ge sig ut på turné, om tanken från början inte alls var att dra till sig uppmärksamhet på det sättet.

– Albumet blev på ett sätt en mental strategi för att få lite ordning och reda. Tidigare kunde jag vara nöjd med att lägga en färdigställd låt i byrålådan eftersom jag fått ur mig vad jag behövde få ut. Men med tiden har jag förstått att mina ord kan landa hos andra och att det betyder någonting. Det blir som en extra nivå, och det kanske är det som är meningen. Då känns det taskigt att bara lämna en låt i byrålådan. Men det kvittar lite om det är 300 följare eller 1 000 följare, så länge de är innerliga. Det låter klyschigt, men om det skänker tröst eller styrka till en person utöver mig så är det värdigt nog.

LÄS MER:Hon är en förnyare av den svenska folkmusiken

Vägen fram till insikten att hon faktiskt vill och kan arbeta med sin musik har inte varit rak, men det decennium vi precis lämnat bakom oss kulminerade i att hon ändå valde att säga upp heltidsjobbet som lärare i ­Kalmar för att ge mer utrymme åt Moonica Mac.

Älskar det outforskade

– Jag trivs väldigt bra bland barnen och kan känna att jag behövs där också. Men 2019 skapade jag plats åt musiken och nästan direkt när jag la i en högre växel så började det att hända saker och då är det så många ­signaler som säger att det är meningen och en bekräftelse på att jag ska köra på.

Jag märker att jag sitter och ler nu, för det är så spännande.

Motvillig musikkarriär eller ej, en ambition och förväntan snarare än ängslan märks av när vi pratar om det mellanläge hon nu befinner sig i sedan albumsläppet och inför vårens stundande spelningar.

– Jag märker att jag sitter och ler nu, för det är så spännande. Jag har alltid älskat när någonting är ­outforskat. Jag har flyttat runt en hel del i landet sedan jag lämnade Dalarna och jag gillar att det är något nytt på varje plats. Så känns det lite nu, som en uppladdningsmöjlighet innan jag tar sats, jag gottar mig på ett sätt i att jag inte riktigt vet vad som kommer att ske eller hur det kommer att tas emot.

LÄS MER:Jonas Karlsson gör både Beckett-pjäs och Ledin-musikal

TEXT

Karin Frid